Hösten har varit minst sagt hektisk - två flyttar på en och en halv månad är inget jag rekommenderar sådär jättestarkt. Men, det gick ju det med. Vi flyttade in här i vårt fina hus den sista september och sen dess har det varit fullständigt kaos. Vi renoverar, jag pluggar, vi försöker hinna med oss själva och så ska ju Ludvig såklart ha uppmärksamhet större delen av dygnet. Det funkar, men ibland undrar man ju vad man gett sig in på.
Ludvig ja, han är ju en stor kille nu. Nitton månader och fyra dagar för att vara exakt. 86 centimeter lång och drygt 13,5 kilo tung för en månad sen. Springer omkring som en stolle hela dagarna och klättrar på allt. Jämt. Att sitta stilla är inte uppskattat, om det inte är Mumin eller Meckar-Micke på tvn. Han härmar allt vi gör, är hur smart som helst och är (som alltid) en väldigt bestämd herre som bossar här hemma. Det senaste är att han bestämmer när katten (Tyson) ska gå ut och när han ska gå in. Oftast försöker han dock få in honom lite för tidigt, typ direkt katten klivit ut genom dörren.
Han äter som en häst och har slutat med välling. Nappen har han också slutat med, på dagtid i alla fall. Sömnen har funkat sisådär under hösten, men nu känns det som att vi börjar få rätsida på det hela. Snart flyttar han in i eget rum igen (vi håller på att renovera det) och då sover han förhoppningsvis ännu bättre. Talet går det lite trögt med, under hösten har han "tappat" de flesta av orden han kunde säga och under en period har han bara sagt "mamma", men nu börjar det lossna igen. BVC gjorde förstås en stor sak av det och sa att om han inte börjar prata inom ett par månader så måste vi få kontakt med en logoped. Men jag är inte orolig. Han förstår allt vi säger och kan göra sig förstådd, och jag vet ju att han kan säga fler ord än vad han just nu gör. Så det kommer nog snart.
Om en månad ska han börja på förskola (min lilla bebis!) och då kommer det väl börja rinna ord ur honom. Tror jag i alla fall. Egentligen hade vi bestämt att han skulle få gå hemma med mig till hösten eftersom jag pluggar på distans (dvs är hemma om dagarna) och vi inte kunde få plats på förskolan här i byn förrän i augusti, men nu har jag insett att det inte kommer funka med plugget om han ska vara hemma hela dagarna. Han är alldeles för aktiv och kräver alldeles för mycket uppmärksamhet och övervakning för att jag ska få något vettigt gjort. Så vi bestämde att vi tar den förskoleplats vi kan få och sen flyttar vi honom till hösten. För vi vill ju såklart helst att han ska gå här i byn, 100 meter från vårt hus. Men tills dess blir det en ny avdelning i grannorten. Det kommer nog funka bra. Han är en så pass trygg och social unge så jag tror förskola kommer bli en riktig hit, och eftersom han bara ska gå halvtid så har vi ju ändå eftermiddagarna tillsammans. Och då kommer jag kunna vara en mycket bättre mamma känner jag, fullt fokuserad på honom och med ork kvar. Men lite jobbigt känns det ändå, han är ju mitt lilla hjärta.
Hur som helst, det här blev ett längre inlägg än vad jag hade tänkt. Jag ville bara skriva några rader, se om det finns någon som fortfarande väntar på inlägg här och tala om att vi lever och att bloggen kanske vaknar litegrann i alla fall. Och så ville vi förstås säga det här:
