God Jul!

Jo, vi lever faktiskt. Men bloggen har inte alls varit prioriterad under hösten och det har faktiskt varit väldigt skönt att inte känna att man måste uppdatera hela tiden. Tanken var ju att maken kanske skulle blogga lite under sin föräldraledighet, men det blev det ju verkligen ingenting av med. Så nu får vi se vad som händer - om bloggen vaknar till liv igen, eller om det bara blir lite sporadiska inlägg. Kanske är det någon som läser i alla fall, annars är det kul att ha för vår egen skull.

Hösten har varit minst sagt hektisk - två flyttar på en och en halv månad är inget jag rekommenderar sådär jättestarkt. Men, det gick ju det med. Vi flyttade in här i vårt fina hus den sista september och sen dess har det varit fullständigt kaos. Vi renoverar, jag pluggar, vi försöker hinna med oss själva och så ska ju Ludvig såklart ha uppmärksamhet större delen av dygnet. Det funkar, men ibland undrar man ju vad man gett sig in på.

Ludvig ja, han är ju en stor kille nu. Nitton månader och fyra dagar för att vara exakt. 86 centimeter lång och drygt 13,5 kilo tung för en månad sen. Springer omkring som en stolle hela dagarna och klättrar på allt. Jämt. Att sitta stilla är inte uppskattat, om det inte är Mumin eller Meckar-Micke på tvn. Han härmar allt vi gör, är hur smart som helst och är (som alltid) en väldigt bestämd herre som bossar här hemma. Det senaste är att han bestämmer när katten (Tyson) ska gå ut och när han ska gå in. Oftast försöker han dock få in honom lite för tidigt, typ direkt katten klivit ut genom dörren.

Han äter som en häst och har slutat med välling. Nappen har han också slutat med, på dagtid i alla fall. Sömnen har funkat sisådär under hösten, men nu känns det som att vi börjar få rätsida på det hela. Snart flyttar han in i eget rum igen (vi håller på att renovera det) och då sover han förhoppningsvis ännu bättre. Talet går det lite trögt med, under hösten har han "tappat" de flesta av orden han kunde säga och under en period har han bara sagt "mamma", men nu börjar det lossna igen. BVC gjorde förstås en stor sak av det och sa att om han inte börjar prata inom ett par månader så måste vi få kontakt med en logoped. Men jag är inte orolig. Han förstår allt vi säger och kan göra sig förstådd, och jag vet ju att han kan säga fler ord än vad han just nu gör. Så det kommer nog snart.

Om en månad ska han börja på förskola (min lilla bebis!) och då kommer det väl börja rinna ord ur honom. Tror jag i alla fall. Egentligen hade vi bestämt att han skulle få gå hemma med mig till hösten eftersom jag pluggar på distans (dvs är hemma om dagarna) och vi inte kunde få plats på förskolan här i byn förrän i augusti, men nu har jag insett att det inte kommer funka med plugget om han ska vara hemma hela dagarna. Han är alldeles för aktiv och kräver alldeles för mycket uppmärksamhet och övervakning för att jag ska få något vettigt gjort. Så vi bestämde att vi tar den förskoleplats vi kan få och sen flyttar vi honom till hösten. För vi vill ju såklart helst att han ska gå här i byn, 100 meter från vårt hus. Men tills dess blir det en ny avdelning i grannorten. Det kommer nog funka bra. Han är en så pass trygg och social unge så jag tror förskola kommer bli en riktig hit, och eftersom han bara ska gå halvtid så har vi ju ändå eftermiddagarna tillsammans. Och då kommer jag kunna vara en mycket bättre mamma känner jag, fullt fokuserad på honom och med ork kvar. Men lite jobbigt känns det ändå, han är ju mitt lilla hjärta.

Hur som helst, det här blev ett längre inlägg än vad jag hade tänkt. Jag ville bara skriva några rader, se om det finns någon som fortfarande väntar på inlägg här och tala om att vi lever och att bloggen kanske vaknar litegrann i alla fall. Och så ville vi förstås säga det här:

En sån där...

Idag har varit en sån dag som man egentligen bara ska spendera under täcket. Jag har varit lättirriterad, deppig, småförbannad och rent ut sagt skittjurig. Vid ett tillfälle (när jag skulle fixa håret, som vanligt...) blev jag så less att jag kastade mousseflaskan i badrumsväggen. Ludvig tittade på med stora ögon och smålog lite. Sötnosen.

På något sätt måste man ju dock rycka upp sig när man är förälder och dessutom ensam hemma med barnet. Jag vill ju inte att Ludvig ska må dåligt liksom. Så vi har busat på ändå, myst en massa och så har vi övat på att gå förstås. Han är superduktig och verkar tycka att det är hur kul som helst. Nu har han dessutom kommit på att man efter några steg kan slänga sig mot mammas ben och hugga till riktigt ordentligt med de tre sylvassa tänderna. Ajaj.

I eftermiddags ringde pappan - som äntligen kommer hem imorgon! - och när jag satte på högtalaren på telefonen sken Ludvig upp som en sol. Han längtar garanterat jättemycket efter sin älskade pappa, och jag kan riktigt föreställa mig hur lycklig han kommer att bli när han får se honom på måndag morgon. Jag hoppas för övrigt att förkylningen som pappan dragit på sig under sin resa stannar i Schweiz, några sjukor vill vi inte ha här hemma!

Nu tror jag att jag ska göra som Ludvig och slå igen mina blå, så att det äntligen blir söndag (hur ofta längtar man till en söndag liksom?).

Dagens Ludvig

Idag har vi bara skrotat omkring här hemma. Vaknat tidigt, som vanligt, myst en stund i sängen och sen klivit upp för att starta dagen. Ny blöja till Ludvig, kläder och så småningom frukost för oss båda. Ludvig har sett till att lägenheten behåller sin status som bombnedslag och jag har åtminstone dammsugit. Och plockat lite, men det syns såklart inte längre.

Tröja (rea - 50kr!), jeans och underbody från KappAhl, kalasbyxor från H&M (klart bästa kalasbyxorna!).

Efter lunch fick Ludvig sitta i duschen en lång stund och leka med sina badleksaker medan jag höll i duschmunstycket. Väldigt populärt förstås, han älskar ju att duscha. Det är ett enkelt sätt att roa honom och göra honom på bättre humör. Det är kul för mig att titta på också, så win-win.

Efter duschen får man mysa i badrocken en stund. Köpt på Thun's.

På eftermiddagen har Ludvig sovit två timmar, sen blev det messmörsmacka och kiwi till mellanmål. Lite mera bus, klättrande och krypande och sen gjorde vi som skrivits i ordning våfflor att gnaga på. Ludvigs farmor och farfar kom förbi som hastigast och lämnade våra hockeybiljetter också och nu ligger prinsen och sover gott för natten. Själv njuter jag av lugnet.

Och om en kvart är det Earth Hour.

Lycka kan vara...

...att dela en morot! Som mina fina killar gjorde igår.

Ludvig fick dock inte i sig så mycket. Men själva grejen var ju att få dela något med pappa, och göra som honom.

Ludvig läser

Han som alltid är hungrig.

Åtminstone tills han inser att pappa sitter och äter. Nä nu jäklar!

Skafferirensning

I onsdagskväll tyckte Ludvig att det var dags för en skafferirensning, så han tog på sig att utföra jobbet.

Vilken oordning mamma och pappa har i skåpen...

Jag ska nog fixa till det!

Hihi, det här var riktigt skojigt!

Vad? Allvarligt talat - det blir mycket bättre såhär.

Det hela slutade med att vi fick plocka fram dammsugaren. Några sekunder efter att sista bilden togs fick han nämligen tag på Oboy-paketet. Japp, det hamnade upp och ner. Japp, luckan öppnades. Japp, pulver överallt. Det är sånt man får ta om man vill ha en hjälpreda här hemma.

Man kan sitta i den också.

Det är dock inte lika roligt som att gå med den. Inte alls lika roligt faktiskt.

Lunchdate

I tisdags kom Camilla och Julius över på en lunchdate med mig och Ludvig. Med sig hade de jättegoda sallader som vi mammor smaskade i oss medan barnen pillade på med sitt. Till efterrätt blev det kladdmuffins som jag hade slängt ihop precis innan de kom hit - mums!

Camilla, Julius och Ludvig i en trevlig samvarohög på golvet. Innan Ludvig skrämt slag på Julius.

Ludvig tycker att det är jättekul med andra barn, han är så nyfiken och pratglad så hälften vore nog. Det verkar i alla fall andra barn tycka, för många blir rädda för Ludvig bara han öppnar munnen. Så även Julius. Ludvig öppnade munnen, Julius grät. Sen hjälper det ju inte att Ludvig är en riktig buffel som använder sin motorik och storlek till att ta sig fram och känna lite väl hårdhänt innan man själv hinner reagera. Ingen skada skedd dock, bara en rädd liten Julius.

Julius. Sex månader gammal och typ lika lång som Ludvig. Dock många gram lättare.

Men vad ska man göra då? Hittills har Ludvig fått minst två barn att gråta så fort han öppnar munnen. Jag kan ju inte gärna säga åt honom att vara tyst? Det är ju inte som att han förstår vad jag menar även om jag säger det - och han måste ju få prata! Hur lär man en nio månader gammal bebis det sociala spelet?

Ludvig vill bara känna lite. Sen gav han ifrån sig ett glädjetjut - och Julius började gråta.

Ludvig skulle nog behöva träffa lite äldre barn också, som kan "sätta honom på plats". Eller i alla fall som tål lite mer. Ludvig kan ju inte rå för att han har en riktig basstämma. Vart nu den kommer ifrån?

Hursomhelst hade vi i alla fall en jättetrevlig eftermiddag tillsammans.

Rispuffar och kuvert

Ludvig övar finmotoriken med rispuffar. Det går alldeles strålande! Verkar gott också. Frågan är hur gott det är med kuvert?

Ännu bättre går det när fingrarna blivit lite blöta, då fastnar rispuffarna.

Kan själv!

Det är så kul att dricka vatten när man kan göra det själv!

Mmm...

Ja, ni hör ju själva hur gott det är med banan.

Mr. Banan himself.

Jag vill inte ha mera mamma.

Ludvig har som sagt börjat äta mer hemlagat nu och idag skulle han få äta korvstroganoff igen, till lunch. Ungefär halva portionen slukade han med stor entusiasm, sen - not so much. Då blev det bara tvärstopp och det jag fick in i munnen svaldes icke. Man ska inte tramsa med maten, men samtidigt kan jag inte låta bli att skratta lite.

Känsliga tittare varnas.

Jag vägrar svälja!

Puh...

Ludvig kan dricka ur pipmugg själv nu.

...så fullt det blev i magen!

Så mycket att upptäcka!

Tänk vad spännande allting måste vara när man är nio månader och ägnar hela dagarna åt att utforska både saker omkring sig och sina egna färdigheter. Som att krypa till exempel, och hur mycket mer lättillgänglig världen blir när man kan förflytta sig på detta förträffliga sätt. Ludvig drar iväg på egna upptäcktsfärder mest hela tiden, så det gäller att hänga med i svängarna.

Vem är killen i ugnsluckan?

Vad finns bakom dörren?

Hur använder man dammsugaren?

Vad finns i baljan och hur smakar en badanka?

Hjulet på gåvagnen - hur sitter det fast?

Vad gör kissen i fönstret? Och vad finns egentligen under täcket?

Hur fungerar en kamera?

Varför lyser lamporna blått? Finns det något gott käk hemma?

En annan sak man kan göra när man kan krypa är att möta pappa i dörren när han kommer hem på eftermiddagarna. Och det gör såklart Ludvig, varje dag. Snabbt försvinner han iväg, kryper fram till sin pappa och kräver att bli upplockad av honom. Välkommen hem pappa, liksom.

Där!

Ludvig har ju kunnat visa med blicken var lampan är väldigt länge, men han har aldrig pekat på den (eller något annat för den delen). Han kanske instinktivt vet att det är "fult" att peka? Hur som helst, idag har han tittat och pekat på lampan varje gång man frågat var den är. Så sött! Han pekar dock med hela handen, så det är en bestämd herre vi har här, inget tjoller med pekfingrar inte.

Tack för er respons på förra inlägget. Velade mellan att kontakta Barnmorskemottagningen och min vårdcentral angående mina funderingar. Bestämde mig för vårdcentralen eftersom jag tänkte att jag skulle få träffa en läkare och ta lite blodprover + att det nästan alltid måste gå genom ens egen vårdcentral ändå. Först ringde jag men de hade inga tider kvar i återuppringningssystemet. Så jag skaffade ett "Mina Vårdkontakter"-konto för att kunna boka tid på nätet. Fyllde i alla uppgifter, vad mitt problem var och klickade på sänd. Väntade på svar. Då ringer de från vårdcentralen och tycker att jag ska kontakta Kvinnokliniken istället! Ringer dit, och vad händer? Telefontiden slut! Suck! Bättre lycka imorgon.

Ludvig älskar att gå omkring med sin gåvagn, och han är så duktig på det! Det har verkligen gått fort nu.

Förresten var vi på babysång igår, så roligt! En av tjejerna (och hennes son) som gick i vår grupp i höstas är med i samma grupp som mig även i vår, skönt med ett bekant ansikte. Två pappor var det med också, i höstas var vi bara mammor och barn. Och Ludvig tyckte det var hur roligt som helst att krypa omkring med de andra barnen och pilla på allt och inget. Bra, han behöver lite sånt.

P.S. Bilderna är tagna för någon vecka sedan.

Ludvig The Poser

 KappAhl baby! Hela outfiten utom kalasbyxorna (som inte syns) är från KappAhl.

 Le mot kameran Ludvig.

 Jag är så söt, go' och gla' vareviga da'! (Don't mind the dubbelhaka ;-))

Inget nattvaknande natten till idag, det var skönt. När makens klocka ringde strax efter 06.00 vaknade jag med ett ryck och undrade varför det kändes som att jag sovit hela natten, och varför det inte lät ur babyvakten. Skönt. Men jag vågar inte lita på att det upprepas inatt igen.

Idag har vi pysslat på hemma trots att solen lockat utomhus. Jag har städat, Ludvig har stökat. Jag har diskat, torkat av bänkar och bord, dammsugit golv och soffa, plockat lite här och var - och Ludvig har rivit ner tidningar på golvet och sparkat runt dem, vält ut allt som fanns i skurhinken (såpa, trasa, skrapa osv) och sprungit omkring och viftat med diskhandduken. Sen hjälptes vi åt att göra pannkakssmet (Ludvig var rådgivare) som pappan sen fick steka pannkakor av när han kom hem. Ludvig fick förstås också smaka (självklart tycker han om pannkakor också).

För övrigt glömde jag (minst) två saker på listan igår, nämligen:

• ...pussar sin egen spegelbild när han får chansen.
• ...är givmild med sin napp. Ibland får mamma den i sin mun, ibland får pappa den och idag försökte han till och med erbjuda den till Tyson. Han nappade som tur var inte på det erbjudandet.