fredag 31 december 2010
Gott Nytt År!
lördag 25 december 2010
tisdag 21 december 2010
Mysdag
Ludvig vaknade vid 6 imorse och var så snorig att han inte kunde somna om. Jag gick in och hämtade honom, körde lite med näsfridan och tänkte sen att han skulle somna om på mig. Men icke.
Nog låg han där snällt och myste, men sova tänkte han inte göra. Jag lade ner honom mellan mig och maken och han började babbla, sparka, pilla på pappa och allt annat man kan göra - utom sova.
Men så när pappan gick upp vid 7-snåret, då hände något. Ludvig hade rullat över på mage och plötsligt sov vi båda två. Jag vaknade till efter en halvtimme, kikade på Ludvig som just då också vaknade till, strök honom lite på ryggen och så somnade vi om nära nära i en halvtimme till. Så mysigt! Det är typ första gången på ett halvår nästan som Ludvig sovit i vår säng, bredvid mig.
Resten av dagen har han också varit supermysig, han har bara velat pussas och kramas hela tiden. När vi satt i soffan ikväll tittade jag bort från honom i ett par sekunder. Han drar i mig för att få uppmärksamhet, och när jag vänder mig mot honom igen sträcker han upp armarna och gör sin version av pussmun. Sötnosen!
Det gäller att njuta av stunden, han kommer inte alltid att vilja pussas och kramas med sin mamma.
Nog låg han där snällt och myste, men sova tänkte han inte göra. Jag lade ner honom mellan mig och maken och han började babbla, sparka, pilla på pappa och allt annat man kan göra - utom sova.
Men så när pappan gick upp vid 7-snåret, då hände något. Ludvig hade rullat över på mage och plötsligt sov vi båda två. Jag vaknade till efter en halvtimme, kikade på Ludvig som just då också vaknade till, strök honom lite på ryggen och så somnade vi om nära nära i en halvtimme till. Så mysigt! Det är typ första gången på ett halvår nästan som Ludvig sovit i vår säng, bredvid mig.
Resten av dagen har han också varit supermysig, han har bara velat pussas och kramas hela tiden. När vi satt i soffan ikväll tittade jag bort från honom i ett par sekunder. Han drar i mig för att få uppmärksamhet, och när jag vänder mig mot honom igen sträcker han upp armarna och gör sin version av pussmun. Sötnosen!
Det gäller att njuta av stunden, han kommer inte alltid att vilja pussas och kramas med sin mamma.
Dag 5 – Vad är kärlek?
Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek,
dessa tre och störst av dem är kärleken.
1 Kor 13
Jag gör det lätt för mig och slänger upp några bilder, varav en bild som jag nyligen visat.
Min stora familj. Även om två saknas.
Min lilla familj.
Min stora kärlek.
Min lilla (stora) kärlek.
Det här är kärlek för mig.
måndag 20 december 2010
Fler bilder
Dagens outfit
Body - Lindex
Byxor - Me Too (mörkblå med svart/blå-randiga muddar)
Kalasbyxor - KappAhl
(Det blir inte världens bästa bilder med mobilkameran nu när det är så taskigt ljus jämt)
Ludvig 7 månader
I skrivande stund är det sju månader, tolv timmar och fyrtioåtta minuter sedan Ludvig såg dagens ljus. Jag har varit mamma i sju månader, tolv timmar och fyrtioåtta minuter. Det känns ju helt galet! Galet fantastiskt alltså, något annat ord kan man väl inte använda för att beskriva den lycka som ens barn ger en?
Ludvig sju månader...
...sitter själv, parerar när han vinglar (lyckas nästan jämt) och väljer själv när han inte vill sitta längre. Då lägger han sig helt enkelt ner på mage och gör något annat istället.
...kan inte krypa än, men övar på att stå på alla fyra varje dag. Gungar fram och tillbaka och ibland, om han är riktigt uppspelt, lyckas han hoppa fram på alla fyra. Rätt fascinerande att se faktiskt. Men oftast faller han platt på mage när han vill ta sig framåt. Snart så, snart är det full rulle här hemma...
...vänder sig nu åt alla håll och kanter utan problem. Så sent som idag överkom han det sista hindret - att rulla åt vänster (från rygg till mage). Tidigare har han helt enkelt bara vänt åt höger.
...pratar nästan konstant och har rätt så många konsonanter i sitt språk. Nänänä och Mamama är favoritorden. Häromkvällen kunde man höra far och son inne i vardagsrummet - Lasse började med att säga Blablabla och Papapa, varpå Ludvig svarade med Nänänä, Mamama. Duktig kille! Andra konsonanter han upptäckt är bland andra K, B, D och G.
...äter nästan allt och så länge det finns något kvar gapar Ludvig. Inget ska lämnas, det är ju bara dumt. Favoritmaten är gröt och typ alla sorters pastarätter. Och frukt och bär är typ det bästa som finns. Blåbär, jordgubb, hallon, banan, ananas, päron, persika, äpple, mango - you name it!
...älskar att pussas och kramas och gör det ofta. Ber man om en puss får man för det mesta en, i alla fall jag. Då tar han sina små händer, greppar tag i kinderna eller håret och pussas med våld. Öppen mun och tunga. Tur att han är så liten så man hinner lära honom att pussas med stängd mun. Men det är så mysigt.
...är jättestark i sina ben, står gärna upp och går om man håller honom i händerna. På tårna. Hur sött som helst. Men mest går han förstås i gåstolen, där har han händerna fria att utforska precis allt - både sånt man får och sånt man inte får. Vi behöver mer barnsäkringsgrejer. That's for sure.
...är kittlig nästan överallt. Precis som sin mamma.
...har inga tänder. Än. Men man ser att de ligger och lurar precis under tandköttet, så det är verkligen bara en tidsfråga. Mig gör det inget att tänderna låter vänta på sig, han älskar nämligen att bita och hugga tag där han kommer åt. Inga tänder - mindre smärta. De kommer när de kommer.
...sover numera (än så länge i alla fall) i eget rum. För det gick såklart jättebra inatt, Ludvig sov hela natten utan att egentligen behöva vår hjälp eller tröst. En gång vaknade jag av att han lät (babyvakten står bredvid sängen), vid 03, men det blev tyst lika fort igen. Självklart kunde jag inte hålla mig utan klev upp och gick in till honom för att kolla läget. Han sov som en stock. Han vaknade dock en timme tidigare än vad han brukar, men det ger sig. Nu måste bara jag vänja mig vid att inte ha honom hos mig. Suck.
Ludvig sju månader...
...sitter själv, parerar när han vinglar (lyckas nästan jämt) och väljer själv när han inte vill sitta längre. Då lägger han sig helt enkelt ner på mage och gör något annat istället.
...kan inte krypa än, men övar på att stå på alla fyra varje dag. Gungar fram och tillbaka och ibland, om han är riktigt uppspelt, lyckas han hoppa fram på alla fyra. Rätt fascinerande att se faktiskt. Men oftast faller han platt på mage när han vill ta sig framåt. Snart så, snart är det full rulle här hemma...
...vänder sig nu åt alla håll och kanter utan problem. Så sent som idag överkom han det sista hindret - att rulla åt vänster (från rygg till mage). Tidigare har han helt enkelt bara vänt åt höger.
...pratar nästan konstant och har rätt så många konsonanter i sitt språk. Nänänä och Mamama är favoritorden. Häromkvällen kunde man höra far och son inne i vardagsrummet - Lasse började med att säga Blablabla och Papapa, varpå Ludvig svarade med Nänänä, Mamama. Duktig kille! Andra konsonanter han upptäckt är bland andra K, B, D och G.
...äter nästan allt och så länge det finns något kvar gapar Ludvig. Inget ska lämnas, det är ju bara dumt. Favoritmaten är gröt och typ alla sorters pastarätter. Och frukt och bär är typ det bästa som finns. Blåbär, jordgubb, hallon, banan, ananas, päron, persika, äpple, mango - you name it!
...älskar att pussas och kramas och gör det ofta. Ber man om en puss får man för det mesta en, i alla fall jag. Då tar han sina små händer, greppar tag i kinderna eller håret och pussas med våld. Öppen mun och tunga. Tur att han är så liten så man hinner lära honom att pussas med stängd mun. Men det är så mysigt.
...är jättestark i sina ben, står gärna upp och går om man håller honom i händerna. På tårna. Hur sött som helst. Men mest går han förstås i gåstolen, där har han händerna fria att utforska precis allt - både sånt man får och sånt man inte får. Vi behöver mer barnsäkringsgrejer. That's for sure.
...är kittlig nästan överallt. Precis som sin mamma.
...har inga tänder. Än. Men man ser att de ligger och lurar precis under tandköttet, så det är verkligen bara en tidsfråga. Mig gör det inget att tänderna låter vänta på sig, han älskar nämligen att bita och hugga tag där han kommer åt. Inga tänder - mindre smärta. De kommer när de kommer.
...sover numera (än så länge i alla fall) i eget rum. För det gick såklart jättebra inatt, Ludvig sov hela natten utan att egentligen behöva vår hjälp eller tröst. En gång vaknade jag av att han lät (babyvakten står bredvid sängen), vid 03, men det blev tyst lika fort igen. Självklart kunde jag inte hålla mig utan klev upp och gick in till honom för att kolla läget. Han sov som en stock. Han vaknade dock en timme tidigare än vad han brukar, men det ger sig. Nu måste bara jag vänja mig vid att inte ha honom hos mig. Suck.
söndag 19 december 2010
Ensamt
Inatt sover Ludvig i sitt eget rum, själv, för första gången. Gott verkar det som, i alla fall än så länge. Han småsnarkar och verkar helt utslagen.
Själv ligger jag här i vår säng, i vårt numera på något sätt tomma sovrum, och känner mig ensam. Det känns så konstigt att inte höra Ludvigs andetag, att inte kunna lyfta på huvudet och se honom. Ensamt. Tomt. Sorgligt.
Skitfånigt, jag vet. Han ligger ju bara ett par väggar bort och antagligen är det här vad vi alla behöver för en ännu bättre nattsömn. Men jag är så van att ha honom nära, att kunna höra minsta rörelse, att det blivit en självklar del av livet. I sju månader, minus två nätter, har han legat inom räckhåll.
Jag har blivit en sån där mamma som jag absolut inte trodde att jag skulle bli. Jag trodde inte, visste rent av, att jag skulle ha några problem med att sova i olika rum. Jag visste att jag ville sova för mig själv. Jag visste att jag skulle lämna bort honom ofta och inte ha några problem med det, för att han skulle knyta an till fler personer än bara mig och maken - och för att få lite egentid med jämna mellanrum. Jag visste det och jag ville det.
Men så föddes Ludvig. Allt förändrades. Jag ville, och vill, vara med honom. Nästan jämt. Jag måste istället kämpa för att släppa taget och låta andra ta hand om honom, precis tvärtemot vad jag visste för sju månader sedan. Jag måste kämpa för att känna att det är OK att han sover i ett annat rum än mig, trots att jag visste att jag ville ha mitt sovrum för mig själv.
Livet, och ens åsikter, tankar och inställning, kan verkligen förändras. Radikalt. Jag blev mamman som klamrar sig fast vid sitt barn, trots att jag var lite nervös för att ha en klängig unge. Ironiskt. Men mysigt. Det är underbart att saker kan förändras, och att en så liten varelse kan göra ett så stort intryck på en. Hur kärleken kan vända uppochner på allt.
Nu försöker vi väl sova. Men Ludvig sover garanterat bättre än vad jag gör inatt. Jag saknar min bebis.
Själv ligger jag här i vår säng, i vårt numera på något sätt tomma sovrum, och känner mig ensam. Det känns så konstigt att inte höra Ludvigs andetag, att inte kunna lyfta på huvudet och se honom. Ensamt. Tomt. Sorgligt.
Skitfånigt, jag vet. Han ligger ju bara ett par väggar bort och antagligen är det här vad vi alla behöver för en ännu bättre nattsömn. Men jag är så van att ha honom nära, att kunna höra minsta rörelse, att det blivit en självklar del av livet. I sju månader, minus två nätter, har han legat inom räckhåll.
Jag har blivit en sån där mamma som jag absolut inte trodde att jag skulle bli. Jag trodde inte, visste rent av, att jag skulle ha några problem med att sova i olika rum. Jag visste att jag ville sova för mig själv. Jag visste att jag skulle lämna bort honom ofta och inte ha några problem med det, för att han skulle knyta an till fler personer än bara mig och maken - och för att få lite egentid med jämna mellanrum. Jag visste det och jag ville det.
Men så föddes Ludvig. Allt förändrades. Jag ville, och vill, vara med honom. Nästan jämt. Jag måste istället kämpa för att släppa taget och låta andra ta hand om honom, precis tvärtemot vad jag visste för sju månader sedan. Jag måste kämpa för att känna att det är OK att han sover i ett annat rum än mig, trots att jag visste att jag ville ha mitt sovrum för mig själv.
Livet, och ens åsikter, tankar och inställning, kan verkligen förändras. Radikalt. Jag blev mamman som klamrar sig fast vid sitt barn, trots att jag var lite nervös för att ha en klängig unge. Ironiskt. Men mysigt. Det är underbart att saker kan förändras, och att en så liten varelse kan göra ett så stort intryck på en. Hur kärleken kan vända uppochner på allt.
Nu försöker vi väl sova. Men Ludvig sover garanterat bättre än vad jag gör inatt. Jag saknar min bebis.
Ödet
Jag tycker om att utmana ödet. Så idag satte jag på Ludvig en vit body, sen fick han blåbär till efterrätt efter en burk lasagne. Då går det såhär.
Nu har han helsvart på sig.
lördag 18 december 2010
Dag 4 – Det här åt jag i dag
Spännande rubrik? Tur att jag inte svullat alltför mycket idag.
Frukost - Fil, jordgubbssylt och flingor.
Lunch - Färsk pasta med sparris, champinjoner och räkor (gårdagens middag, SÅ gott!).
Middag - Kyckling, potatis och steklök tillagat i lergryta.
Snacks - Chips och dipp.
Ja, och så har jag fixat med julgodis idag och förstås smakade jag lite av godiset medan jag tillverkade det.
Eftersom den här bloggen handlar om Ludvig egentligen, och eftersom vi startat med en ny "meny" (snarare nytt upplägg) till Ludvig idag, så verkar det inte mer än rätt att jag skriver ner vad som landat i hans lilla mage idag.
Frukost - En portion gröt och lite fruktpuré (persika/ananas).
Lunch - En stor burk couscous med kyckling och tomatsalsa samt bärpuré (blåbär).
Mellanmål - En halv stor burk rotfrukter med kalvkött.
Middag - En portion gröt och lite fruktpuré (persika/ananas).
Kvällsmål - En flaska ersättning.
Det var den dagen det.
Frukost - Fil, jordgubbssylt och flingor.
Lunch - Färsk pasta med sparris, champinjoner och räkor (gårdagens middag, SÅ gott!).
Middag - Kyckling, potatis och steklök tillagat i lergryta.
Snacks - Chips och dipp.
Ja, och så har jag fixat med julgodis idag och förstås smakade jag lite av godiset medan jag tillverkade det.
Eftersom den här bloggen handlar om Ludvig egentligen, och eftersom vi startat med en ny "meny" (snarare nytt upplägg) till Ludvig idag, så verkar det inte mer än rätt att jag skriver ner vad som landat i hans lilla mage idag.
Frukost - En portion gröt och lite fruktpuré (persika/ananas).
Lunch - En stor burk couscous med kyckling och tomatsalsa samt bärpuré (blåbär).
Mellanmål - En halv stor burk rotfrukter med kalvkött.
Middag - En portion gröt och lite fruktpuré (persika/ananas).
Kvällsmål - En flaska ersättning.
Det var den dagen det.
Bus med pappa
Brandbilen som Ludvig fick av mormor är så rolig!
Han kommer antagligen bli livsfarlig i trafiken med tanke på hur roligt det verkar vara med kraschande och voltande bilar...
Till slut!
Så vi kom vi oss iväg till slut ändå. Förra lördagen åkte vi ner till Ludvigs mormor och morfar för lite kvalitetstid. Vi hade det jättemysigt - åt gott, pratade mycket (Ludvig också), träffade goa människor (bästaste Lotta och min faster Sanne) och bara hängde. Shoppade lite julklappar gjorde vi också, till de två minsta i familjen (alltså Ludvig och Alicia).
Det bästa packningsvalet jag gjorde var att ta med gåstolen, med öppen planlösning i kök-matsal är det ju som gjort att race:a med den runt runt! Ludvig passade också på att visa mormor på vilken nivå barnsäkerheten i huset låg. Och så käkade han upp en teckning som kusin Emilia hade ritat. Inte så schysst kanske.
Som vanligt var det väldigt trist att åka hem, eller snarare lämna dem där nere, men vi träffas ju igen om en vecka. Skönt det! Hade gärna hunnit träffa Rebecca och Isak, men det var lite kort om både bilar och tid, så vi får ta det nästa gång hoppas jag!
Flygresorna gick för övrigt oförskämt bra, Ludvig var på toppenhumör nästan hela tiden och när han ledsnade lite var det inte alls svårt att lugna honom. Han mest bara satt där i mitt knä och pillade på sina leksaker, och charmade allt och alla runtomkring förstås.
Ludvig åkte buss för första gången!
Det bästa packningsvalet jag gjorde var att ta med gåstolen, med öppen planlösning i kök-matsal är det ju som gjort att race:a med den runt runt! Ludvig passade också på att visa mormor på vilken nivå barnsäkerheten i huset låg. Och så käkade han upp en teckning som kusin Emilia hade ritat. Inte så schysst kanske.
Ibland går det fort med humörväxlingarna...
Som vanligt var det väldigt trist att åka hem, eller snarare lämna dem där nere, men vi träffas ju igen om en vecka. Skönt det! Hade gärna hunnit träffa Rebecca och Isak, men det var lite kort om både bilar och tid, så vi får ta det nästa gång hoppas jag!
Flygresorna gick för övrigt oförskämt bra, Ludvig var på toppenhumör nästan hela tiden och när han ledsnade lite var det inte alls svårt att lugna honom. Han mest bara satt där i mitt knä och pillade på sina leksaker, och charmade allt och alla runtomkring förstås.
fredag 17 december 2010
Min bebis krymper
Inte på längden, men på bredden (?).
Det var dags för sjumånaderskontroll idag på BVC och efter mycket kämpande på oplogade vägar och en hel del svett (trevligt värre) kom vi fram dit precis i tid. Ludvig var på bra humör, eller det var vad jag trodde i alla fall. För det var han uppenbarligen inte. Så fort jag lade ner honom på britsen började han gallskrika, helt förtvivlat.
Så jag fick hålla honom i famnen samtidigt som jag klädde på honom. Tydligen var det världens värsta straff - att behöva besöka BVC. Knasunge. När jag sen lade ner honom på vågen klamrade han sig fast vid mig så hårt att jag nästan inte fick honom att ligga kvar, så vi vägde riktigt snabbt för att jag skulle kunna ta upp och lugna honom igen.
Vågen visade på -15 gram sen förra månaden. Så vi kontrollvägde snabbt. Fortfarande -15 gram. Det låter inte mycket, men för en kille som stadigt har gått upp i vikt och följt sin kurva perfekt så är det förstås lite konstigt. Han "borde" ligga på 9 kg nu. Men så har han ju haft magsjuka också, stackarn. Tydligen tog den mer på honom än vad vi kunde ana.
På längden hade han i alla fall växt - 1,6 centimeter! Så nu väger han 8675 gram och är 70,1 centimeter lång. Med det har han gått in på medelkurvan både på längd och vikt, så han är fortfarande proportionerlig vår lilla älskling. Och allt annat såg jättebra ut, vår BVC-sköterska blev mycket imponerad av hur stadigt han sitter (den här gången också...) och att han hade så starka ben (tja, han har ju faktiskt alltid varit ett litet muskelknippe).
Men nu blir det till att ge gossen lite mer mat så han inte tappar mer. Imorgon startar vi med två mål gröt och två mål mat per dag, plus en flaska ersättning innan sänggång. Och så frukt förstås, en bra dag måste innehålla massa frukt enligt Ludvig.
Det var dags för sjumånaderskontroll idag på BVC och efter mycket kämpande på oplogade vägar och en hel del svett (trevligt värre) kom vi fram dit precis i tid. Ludvig var på bra humör, eller det var vad jag trodde i alla fall. För det var han uppenbarligen inte. Så fort jag lade ner honom på britsen började han gallskrika, helt förtvivlat.
Så jag fick hålla honom i famnen samtidigt som jag klädde på honom. Tydligen var det världens värsta straff - att behöva besöka BVC. Knasunge. När jag sen lade ner honom på vågen klamrade han sig fast vid mig så hårt att jag nästan inte fick honom att ligga kvar, så vi vägde riktigt snabbt för att jag skulle kunna ta upp och lugna honom igen.
Vågen visade på -15 gram sen förra månaden. Så vi kontrollvägde snabbt. Fortfarande -15 gram. Det låter inte mycket, men för en kille som stadigt har gått upp i vikt och följt sin kurva perfekt så är det förstås lite konstigt. Han "borde" ligga på 9 kg nu. Men så har han ju haft magsjuka också, stackarn. Tydligen tog den mer på honom än vad vi kunde ana.
På längden hade han i alla fall växt - 1,6 centimeter! Så nu väger han 8675 gram och är 70,1 centimeter lång. Med det har han gått in på medelkurvan både på längd och vikt, så han är fortfarande proportionerlig vår lilla älskling. Och allt annat såg jättebra ut, vår BVC-sköterska blev mycket imponerad av hur stadigt han sitter (den här gången också...) och att han hade så starka ben (tja, han har ju faktiskt alltid varit ett litet muskelknippe).
Men nu blir det till att ge gossen lite mer mat så han inte tappar mer. Imorgon startar vi med två mål gröt och två mål mat per dag, plus en flaska ersättning innan sänggång. Och så frukt förstås, en bra dag måste innehålla massa frukt enligt Ludvig.
Morgon med Ludvig
Såhär låter Ludvig när han håller på att vakna men ännu inte orkat slå upp ögonen.
Titta, jag kan STÅ! Nästan helt själv (balansen är lite off from time to time).
torsdag 16 december 2010
Mössa
Ludvigs farmor håller på att färdigställa en mössa som hon stickat åt Ludvig, idag var det dags för sista provningen! Söt va?
torsdag 9 december 2010
Dag 3 - Mina föräldrar
Jag har en mamma som heter Veronica, en pappa som heter Per-Arne och en mammas sambo som heter Magnus. Det är dessa tre jag refererar till som föräldrar. Eller snarare "mina föräldrar" och "pappa".
Den som har följt min blogg vet att min relation till min pappa inte är helt enkel, minst sagt. Vi hörs och ses sällan och det blir en hel del missförstånd och besvikelser from time to time. Men han heter i alla fall Per-Arne som sagt, kommer från en stor familj och arbetar inom infrastruktur/järnväg kan vi väl säga. Han är gift, har två barn till och bor i ett rött hus i Dalarna.
Min mamma är, som jag nämnt många gånger tidigare i bloggen, en helt fantastisk kvinna och inte bara min mamma utan också min bästa vän. Hon fick mig i unga år (17) och så länge jag kan minnas har det varit hon och jag mot världen. Hon finns alltid där för mig, stöttar och hjälper, lyssnar och peppar, lyfter mig när jag behöver det och gläds alltid åt mina framgångar. Man kan faktiskt inte be om en bättre mamma och vän och jag är tacksam att det är just jag som belönats med en sådan mor.
Mammas sambo kom in i mitt liv när jag egentligen var för gammal för att ta till mig en "ny pappa". Han har heller aldrig försökt ta på sig den rollen, utan har istället nöjt sig med en roll som "manlig förebild" och nära vän. Och genom åren har vi verkligen blivit otroligt nära vänner, han står mig lika nära och är mig lika kär som resten av min familj. Jag hoppas att han vet det. Och även om han egentligen är alldeles för ung för att vara min pappa, så har han definitivt blivit en styvfar med åren. Den bästa man kan tänka sig.
Jag älskar er. Jag borde antagligen säga det oftare. Men det är inte alltid lätt.
Pappa och mamma (och jag, maken och svärföräldrarna). Magnus och mamma (och jag, maken och svärföräldrarna).
Foto: Sussi Petersson
Min mamma är, som jag nämnt många gånger tidigare i bloggen, en helt fantastisk kvinna och inte bara min mamma utan också min bästa vän. Hon fick mig i unga år (17) och så länge jag kan minnas har det varit hon och jag mot världen. Hon finns alltid där för mig, stöttar och hjälper, lyssnar och peppar, lyfter mig när jag behöver det och gläds alltid åt mina framgångar. Man kan faktiskt inte be om en bättre mamma och vän och jag är tacksam att det är just jag som belönats med en sådan mor.
Mammas sambo kom in i mitt liv när jag egentligen var för gammal för att ta till mig en "ny pappa". Han har heller aldrig försökt ta på sig den rollen, utan har istället nöjt sig med en roll som "manlig förebild" och nära vän. Och genom åren har vi verkligen blivit otroligt nära vänner, han står mig lika nära och är mig lika kär som resten av min familj. Jag hoppas att han vet det. Och även om han egentligen är alldeles för ung för att vara min pappa, så har han definitivt blivit en styvfar med åren. Den bästa man kan tänka sig.
Jag älskar er. Jag borde antagligen säga det oftare. Men det är inte alltid lätt.
onsdag 8 december 2010
Ett gott skratt förlänger livet
Så både jag och Ludvig kommer att bli 100 år - minst!
Det är dag 3 på utmaningen idag, men det inlägget får faktiskt vänta tills imorgon. Nu ska jag ta igen lite förlorad sömn istället, det känns viktigare för stunden.
tisdag 7 december 2010
Dag 2 - Min första kärlek
Det ska alltså handla om min första kärlek idag. Inte ett helt enkelt ämne att försöka bena ur, för vad är egentligen den första kärleken? När kan man säga att det verkligen handlar om kärlek? Det som var kärlek för mig när jag var 14 är det inte nödvändigtvis idag.
Det ska handla om den första kärleken. Inte den största och inte den sista. En del kanske vill säga att ens första kärlek är både den största och den sista också, men det vill faktiskt inte jag. För utan den erfarenhet som olika kärlekar och pojkvänner har gett mig skulle jag inte veta idag att jag är gift med min största kärlek, som jag också hoppas är min allra sista kärlek. Förutom våra barn förstås.
Jag har älskat många och mycket i mitt liv. Jag har, trots att jag skrev i förra inlägget att jag tycker om att vara ensam, alltid föredragit att vara i ett förhållande. Ibland även om det har varit ett dåligt förhållande, men aldrig särskilt länge om inte känslorna har funnits där. Till viss del har jag absolut varit kär i kärleken, och även om jag själv kanske inte varit medveten om det så har min mamma sagt det till mig med jämna mellanrum. Och jag är nog fortfarande lite kär i kärleken, i tanken på att vara två. Men nu är jag definitivt mer kär i min man än i själva tanken, precis som det ska vara.
Men tillbaka till ämnet. Min första kärlek.
Om vi verkligen ska dra det så långt det bara går så får väl Jonny ta på sig rollen som min första kärlek. Vi är födda med ett par veckors mellanrum och växte upp tillsammans. Han var den första pojken jag pussades med och även lite senare i våra unga år ville jag pussas med honom. Då var han dock inte så intresserad längre. Oh well.
Annars skulle jag nog säga att Niklas var min första kärlek. Vi gick i samma klass på högstadiet och han liknade, i alla fall om man kisade, Nick Carter - som jag då var helt besatt av. Jag var kär upp över öronen och ville inget hellre än att vara tillsammans med Niklas. Han blev dock tillsammans med min bästa kompis istället. Tough luck. Många tårar blev det kan jag säga. Men turen återvände till mig och några månader senare tog det faktiskt slut mellan dem och jag och Niklas blev ett par. De flesta trodde nog att vi skulle hålla ihop längre än vad vi gjorde för ja, vi var verkligen kära. Sådär kär som man bara kan vara när man är 14 år och går i åttan. När man kladdar ner hela anteckningsblocket med killens namn, hjärtan och ens eget förnamn tillsammans med hans efternamn. Angelica Stangendahl. Men nej, det höll faktiskt inte så värst länge. Någon månad om jag inte minns fel. Sen ledsnade jag och började jaga hans bästa kompis istället. Det är verkligen bara i grundskolan man kan komma undan med sånt... Det hela slutade i alla fall med att vi, innan grundskolan var slut, var jättebra kompisar allihop. Så slutet gott, allting gott.
Men nu är jag gift, och även om alla tidigare kärlekar (nästan alla i alla fall) har sina speciella platser i mitt hjärta och mitt minne, så finns bara en kärlek för mig. Den största, bästa och sista. Kärleken till min man (för nu pratar vi kär-kärlek och inget annat).
Det ska handla om den första kärleken. Inte den största och inte den sista. En del kanske vill säga att ens första kärlek är både den största och den sista också, men det vill faktiskt inte jag. För utan den erfarenhet som olika kärlekar och pojkvänner har gett mig skulle jag inte veta idag att jag är gift med min största kärlek, som jag också hoppas är min allra sista kärlek. Förutom våra barn förstås.
Jag har älskat många och mycket i mitt liv. Jag har, trots att jag skrev i förra inlägget att jag tycker om att vara ensam, alltid föredragit att vara i ett förhållande. Ibland även om det har varit ett dåligt förhållande, men aldrig särskilt länge om inte känslorna har funnits där. Till viss del har jag absolut varit kär i kärleken, och även om jag själv kanske inte varit medveten om det så har min mamma sagt det till mig med jämna mellanrum. Och jag är nog fortfarande lite kär i kärleken, i tanken på att vara två. Men nu är jag definitivt mer kär i min man än i själva tanken, precis som det ska vara.
Men tillbaka till ämnet. Min första kärlek.
Om vi verkligen ska dra det så långt det bara går så får väl Jonny ta på sig rollen som min första kärlek. Vi är födda med ett par veckors mellanrum och växte upp tillsammans. Han var den första pojken jag pussades med och även lite senare i våra unga år ville jag pussas med honom. Då var han dock inte så intresserad längre. Oh well.
Annars skulle jag nog säga att Niklas var min första kärlek. Vi gick i samma klass på högstadiet och han liknade, i alla fall om man kisade, Nick Carter - som jag då var helt besatt av. Jag var kär upp över öronen och ville inget hellre än att vara tillsammans med Niklas. Han blev dock tillsammans med min bästa kompis istället. Tough luck. Många tårar blev det kan jag säga. Men turen återvände till mig och några månader senare tog det faktiskt slut mellan dem och jag och Niklas blev ett par. De flesta trodde nog att vi skulle hålla ihop längre än vad vi gjorde för ja, vi var verkligen kära. Sådär kär som man bara kan vara när man är 14 år och går i åttan. När man kladdar ner hela anteckningsblocket med killens namn, hjärtan och ens eget förnamn tillsammans med hans efternamn. Angelica Stangendahl. Men nej, det höll faktiskt inte så värst länge. Någon månad om jag inte minns fel. Sen ledsnade jag och började jaga hans bästa kompis istället. Det är verkligen bara i grundskolan man kan komma undan med sånt... Det hela slutade i alla fall med att vi, innan grundskolan var slut, var jättebra kompisar allihop. Så slutet gott, allting gott.
Men nu är jag gift, och även om alla tidigare kärlekar (nästan alla i alla fall) har sina speciella platser i mitt hjärta och mitt minne, så finns bara en kärlek för mig. Den största, bästa och sista. Kärleken till min man (för nu pratar vi kär-kärlek och inget annat).
Äntligen!
Vi har äntligen fått ett skötbord! Helt fantastiskt, min rygg sjunger redan av tacksamhet.
Visst är det väl skitsnyggt ändå? Inspirationsbilderna stod jag för, designen kom maken och svärfar fram till och sen har svärfar byggt och grundmålat medan maken har färdigställt målandet. Själv står jag bara och klappar händerna och ser fram emot kommande blöjbyten!
Lite korgar och annan småförvaring ska inhandlas, men redan nu kan jag säga att det här kommer att bli t-o-p-p-e-n! Jag är SÅ nöjd! Ett stort tack till svärfar.
Visst är det väl skitsnyggt ändå? Inspirationsbilderna stod jag för, designen kom maken och svärfar fram till och sen har svärfar byggt och grundmålat medan maken har färdigställt målandet. Själv står jag bara och klappar händerna och ser fram emot kommande blöjbyten!
Lite korgar och annan småförvaring ska inhandlas, men redan nu kan jag säga att det här kommer att bli t-o-p-p-e-n! Jag är SÅ nöjd! Ett stort tack till svärfar.
måndag 6 december 2010
Dag 1 - Presentera dig själv
Jag är inte en särskilt spännande person. Jag har inte varit med om en massa extraordinära händelser i mitt liv. Jag har flyttat en del, blivit mobbad och slagen i skolan, gått på internatskola, jobbat och pluggat lite här och var och sedan stadgat mig - tidigt enligt vissa, i lagom tid enligt mig själv.
Jag heter Angelica. Jag är fru till Lars, mamma till Ludvig och dotter till Veronica och Per-Arne. Min mormor heter Karin och min morfar heter Gösta. Min andra morfar (min biologiska morfar) hette Björn, han dog samma år som jag fyllde 6 år. Min farmor och farfar finns inte heller i livet, men de hette Greta-Lisa och Patrik och de fattas mig - varje dag.
Jag är storasyster till Emil och Emma, "lillasyster" till Kasia och "systerdotter" till densamma, och hennes man Nicklas. Ja, det är lite invecklat för en utomstående. Min morbror Nicklas är alltså gift med Kasia, som är som en storasyster för mig och en lillasyster för mamma - och samtidigt ingift moster. Varför skulle man inte kunna ha flera roller i en familj? Student är jag också, eller jag försöker i alla fall vara det. Då och då.
Jag är född i Östersund, uppväxt i Sveg, nerflyttad till Uppsala, utflyttad till Forsmark, hemflyttad till Edsbro, hemifrånflyttad till Uppsala, bortflyttad till Västerås och kärleksflyttad till Skellefteå. Ett kortare (räknas 3 år som kortare?) gästspel i Södertälje har hunnits med och nu sitter jag här igen, i en lägenhet i Skellefteå. Så lika, men ändå så olika. Jag har flyttat 20 gånger (om jag inte missat något ställe) och kommer flytta minst en gång till, men det geografiska området är åtminstone rätt. Jag är hemma.
Jag är en sådan som tänker alldeles för mycket. Det har jag alltid gjort. Från stort till smått, och det som är smått från början blir ofta stort innan jag slutat tänka på det. Och då kan jag inte sluta tänka på det eftersom det är så stort. Är jag ensam och låter mina tankar vandra helt fritt så slutar det nästan alltid i en panikångestattack. Jag bör alltså aldrig lämnas ensam med mina tankar, men samtidigt tycker jag om att vara ensam. Konstanta dilemman.
Jag står min familj väldigt nära. När jag säger "min familj" menar jag inte bara min make och son. Jag menar hela min familj - maken, sonen, mamma, hennes sambo, mormor, morfar, morbror, moster/syster och mina två småkusiner. Dessa människor betyder allt för mig och jag skulle göra vad som helst för dem - och de skulle göra detsamma för mig. Det är en oerhörd trygghet att ha så många fantastiska personer i sin närhet, som alltid finns där för en. Och ja, jag är enormt tacksam.
Jag gillar att resa. Helst till USA.
Jag gillar att läsa. Kärlek ska det vara.
Jag gillar choklad. Tyvärr lite väl mycket.
Jag gillar att köra skoter. Fort ska det gå.
Jag gillar att spela spel. Men inte att förlora.
Jag gillar att fotografera. Fast jag är inte särskilt bra på det.
Jag gillar att baka. Och önskar att jag orkade göra det oftare.
Jag gillar att skriva. Kanske blir det en karriär av det så småningom.
Men framför allt älskar jag min son och min man. Och resten av mina nära och kära.
Jag heter Angelica. Jag är fru till Lars, mamma till Ludvig och dotter till Veronica och Per-Arne. Min mormor heter Karin och min morfar heter Gösta. Min andra morfar (min biologiska morfar) hette Björn, han dog samma år som jag fyllde 6 år. Min farmor och farfar finns inte heller i livet, men de hette Greta-Lisa och Patrik och de fattas mig - varje dag.
Jag är storasyster till Emil och Emma, "lillasyster" till Kasia och "systerdotter" till densamma, och hennes man Nicklas. Ja, det är lite invecklat för en utomstående. Min morbror Nicklas är alltså gift med Kasia, som är som en storasyster för mig och en lillasyster för mamma - och samtidigt ingift moster. Varför skulle man inte kunna ha flera roller i en familj? Student är jag också, eller jag försöker i alla fall vara det. Då och då.
Jag är född i Östersund, uppväxt i Sveg, nerflyttad till Uppsala, utflyttad till Forsmark, hemflyttad till Edsbro, hemifrånflyttad till Uppsala, bortflyttad till Västerås och kärleksflyttad till Skellefteå. Ett kortare (räknas 3 år som kortare?) gästspel i Södertälje har hunnits med och nu sitter jag här igen, i en lägenhet i Skellefteå. Så lika, men ändå så olika. Jag har flyttat 20 gånger (om jag inte missat något ställe) och kommer flytta minst en gång till, men det geografiska området är åtminstone rätt. Jag är hemma.
Jag är en sådan som tänker alldeles för mycket. Det har jag alltid gjort. Från stort till smått, och det som är smått från början blir ofta stort innan jag slutat tänka på det. Och då kan jag inte sluta tänka på det eftersom det är så stort. Är jag ensam och låter mina tankar vandra helt fritt så slutar det nästan alltid i en panikångestattack. Jag bör alltså aldrig lämnas ensam med mina tankar, men samtidigt tycker jag om att vara ensam. Konstanta dilemman.
Jag står min familj väldigt nära. När jag säger "min familj" menar jag inte bara min make och son. Jag menar hela min familj - maken, sonen, mamma, hennes sambo, mormor, morfar, morbror, moster/syster och mina två småkusiner. Dessa människor betyder allt för mig och jag skulle göra vad som helst för dem - och de skulle göra detsamma för mig. Det är en oerhörd trygghet att ha så många fantastiska personer i sin närhet, som alltid finns där för en. Och ja, jag är enormt tacksam.
Nästan hela min fantastiska familj. Kasia saknas.
Jag gillar att resa. Helst till USA.
Jag gillar att läsa. Kärlek ska det vara.
Jag gillar choklad. Tyvärr lite väl mycket.
Jag gillar att köra skoter. Fort ska det gå.
Jag gillar att spela spel. Men inte att förlora.
Jag gillar att fotografera. Fast jag är inte särskilt bra på det.
Jag gillar att baka. Och önskar att jag orkade göra det oftare.
Jag gillar att skriva. Kanske blir det en karriär av det så småningom.
Men framför allt älskar jag min son och min man. Och resten av mina nära och kära.
Piggelin
Äntligen börjar det bli lite ordning på oss här hemma igen. Jag känner mig bättre efter att ha knaprat lite Ibumetin under gårdagen och sen fått sova ordentligt en natt. Ludvig är också sig själv igen, vilket han bevisade när han klämde i sig en hel portion gröt och en tredjedel av blåbärspuréburken till lunch. Så mycket har han inte ätit på en gång sen lunchen i torsdags. Skönt!
Dagens outfit
Body - Lingon & Blåbär
Kalasbyxor - Lundmyr of Sweden
Eftersom vi båda är hyfsat pigga och krya igen ska vi ge oss iväg på mammagruppsträff på BVC idag. Familjerådgivningen skulle visst komma på besök och prata lite med oss. Blir skönt att få komma ut ur lägenheten en sväng och träffa lite folk. Ludvigs sjukintyg kom inte med posten idag heller, så kanske kan vi få det direkt av vår BVC-sköterska.
Trettio dagar
Jag har varit sugen på att göra som alla andra och köra en trettio dagar lång "utmaning", där jag får rannsaka mig själv lite och ni läsare (de flesta av er i alla fall) får lära er lite nytt om mig. Jag har dock inte kunnat bestämma mig för om jag ska köra den här - det här är ju egentligen bloggen om Ludvig - eller på min egen blogg. Nu har jag bestämt mig för att köra den på båda bloggarna. Ludvig är en stor del av mitt liv och jag en stor del av hans, alltså går bloggarna rätt mycket hand i hand. Inte så konstigt.
Dessutom så är det ju faktiskt jag (bara jag, än så länge i alla fall) som skriver i båda bloggarna.
En del läser kanske båda bloggarna och då får man lite upprepning, men jag tror även att det finns en del som bara läser den ena eller den andra bloggen och gör jag då "utmaningen" på båda bloggarna så når jag ut till fler. Dessutom skulle inte min egna blogg ta skada av lite fler inlägg om vi säger så...
De trettio dagarna består av följande rubriker:
Dag 1 – Presentera mig själv
Dag 2 – Min första kärlek
Dag 3 – Mina föräldrar
Dag 4 – Det här åt jag i dag
Dag 5 – Vad är kärlek?
Dag 6 – Min dag
Dag 7 – Min bästa vän
Dag 8 – Ett ögonblick
Dag 9 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Startdag är idag för min del, jag måste bara skriva ihop en liten presentation av mig själv först.
söndag 5 december 2010
Inte riktigt enligt plan
I torsdagskväll skulle jag och Ludvig åka ner till mina föräldrar för att vara där till onsdag. Jag hade packat, checkat in på nätet, gjort upp planer att träffa bl a Rebecca & Isak och Elin & Elsa på fredagen och allt var frid och fröjd. Vi åkte ut tidigt till flygplatsen för att Ludvig skulle hinna äta lite gröt innan vi satte oss på planet och precis när vi svängde in på flygplatsen fick jag ett meddelande om att avgångstiden hade blivit ändrad till 20.00 (ordinarie 19.25), så nog hade vi tid alltid.
Lasse skulle ge Ludvig mat medan jag gick och checkade in väska och vagn, men under hela tiden jag stod och fixade med det kunde jag höra hur Ludvig skrek och grät. När jag kom tillbaka till dem hade Ludvig kräkts ner golvet nedanför stolen och maken satt och försökte få i honom lite gröt, allt medan Ludvig grät och grät. Gröten hade blivit lite kall, så jag hällde på lite mer varmt vatten och mera pulver medan Lasse gick och hämtade papper att torka golvet med. Varmare gröt hjälpte dock inte, Ludvig vill inte ha. Så jag gav upp och plockade upp honom.
Ungefär två sekunder hann gå och sen kräktes han ner hela sig själv och mig, och på golvet blev det stora pölar. Jag har aldrig sett honom kräkas på det viset, nu visste jag att nånting var fel. Ludvig blev helt stilla och nästan apatisk, jag ringde mamma och sa att vi skulle åka till akuten istället för att komma ner och Lasse gick och fixade tillbaka väska och vagn.
När jag klädde på Ludvig overallen innan vi skulle gå ut till bilen blev jag superorolig, han var nästan inte kontaktbar, helt väck verkade han. När vi satt i bilen var han också i sin egen lilla värld, helt stilla, men pratade ändå lite. Tills han somnade. Och sov, det gjorde han. Han sov i bilen, han sov när vi lyfte ur babyskyddet ur bilen (han fick åka i babyskyddet för att jag skulle kunna sitta bredvid honom och hålla koll, och för att vi skulle kunna bära in honom utan att väcka honom om han somnade i bilen) och han sov när vi kom in på akuten och medan vi satt och väntade. Det är inte ofta han sover så hårt som han gjorde då.
I väntrummet fick vi sitta en stund, och medan Lasse tittade på tv och Ludvig sov passade jag på att skicka meddelande till de personerna jag hade gjort upp planer med och så pratade jag en stund med min moster, som jag också skulle ha träffat i helgen. Istället satt jag alltså på akuten med min älskade lilla son.
Efter vad som kändes som en evighet fick vi komma in till bedömningssjuksköterskan och i samma veva vaknade Ludvig. Hon frågade vad som hade hänt, hur han hade mått och verkat under dagen och om något mer hade hänt efter att vi lämnat flygplatsen. Hon tog tempen, försökte ta en syresättningskurva och kollade om han verkade uttorkad. Sen blev vi utskickade till väntrummet igen. Vet ni hur värdelöst det är att sitta i ett väntrum på akuten när ens barn är sjukt? Hur hopplöst hjälplös man känner sig?
Ludvig somnade igen efter stund, på mig, och vi väntade och väntade. En sjuksköterska kom ut och pratade lite med oss och frågade om vi ville komma in och sitta i ett rum och vänta eller om vi hellre stannade i väntrummet. Eftersom det åtminstone fanns en tv i väntrummet så stannade vi där och väntade ännu lite mer.
Efter ännu en evighet fick vi komma in och sätta oss i ett rum och någon minut senare kom läkaren in. Ludvig vaknade och hon frågade också om vad som hade hänt och hur han hade mått osv. Hon klämde och kände, lyssnade på hjärta och lungor och Ludvig flörtade hej vilt. Just då verkade han alltså inte särskilt sjuk, men hon lyssnade förstås på vad vi hade sagt. Diagnosen blev till slut "troligtvis vanlig magsjuka" och hon ordinerade vätskeersättning och majsvälling. Eftersom vi inte hade (har) välling hemma och inte ens har börjat med det så fick det bli ersättning istället, men det skulle visst också gå bra.
Så vi åkte hem. Det kändes väldigt mystiskt att komma innanför dörren här hemma, när vi egentligen skulle ha varit hemma hos mamma. Till och med katterna såg lite förvirrade ut när vi kom in genom dörren igen. Ludvig fick sin kvällsflaska med ersättning men ville bara ha hälften, vilket aldrig har hänt förut. Det stillade inte oron om man säger så, men vi lade honom i hans säng och han somnade på en gång. Stackarn, han måste ha varit jättetrött och medtagen. Klockan var då strax efter 23, dvs mitt i natten för honom.
Natten kändes jättelång, jag hade jättesvårt att sova. Ludvig sov dock rätt bra, förutom att han vaknade vid 2-snåret och var jätteledsen. Lite buffande hjälpte dock och han somnade om. Men jag hamnade någonstans mellan dröm och verklighet och fick för mig att jag hade plockat upp honom och lagt honom på mitt bröst för att han skulle få sova där. När jag sen "vaknade" (vilket jag uppenbarligen inte gjorde eftersom jag fortfarande var inne i drömmen) höll jag andan för att känna och höra om han andades. Vilket jag såklart inte gjorde, för han låg ju inte på mig. Men det trodde jag fortfarande att han gjorde, så jag greps av panik och började känna överallt på kroppen för att hitta hans livlösa kropp och hela tiden tänkte jag "Jag visste det. Nu har det hänt. Han har slutat andas.". Det var hemskt. Efter några sekunder insåg jag förstås att jag hade drömt och att han låg i sin säng, men det ögonblicket jag hann tro att han var död var bland det värsta jag varit med om.
Under fredagen märkte man hur medtagen han var. Han sov nästan till 10 och när han vaknade och jag plockade upp honom såg han så ynklig ut. Det stank i hela rummet och mycket riktigt var det dags att byta blöja. Inget tvivel om att det var magsjuka, så mycket kan jag säga. Och när han låg där på skötbädden så gav han ifrån sig de ynkligaste läten jag någonsin hört komma från honom. Mitt hjärta brast.
Resten av dagen bestod av sömn (på mig i soffan), blöjbyten, matningsförsök och av att försöka få i honom så mycket vätska och vätskeersättning som möjligt. Det gick sådär, men uppenbarligen fick han i sig litegrann i alla fall eftersom han igår var mycket piggare, och så även idag. Men någon vidare matlust har han inte, vilket jag i och för sig kan förstå. Det brukar inte jag ha heller när jag haft magsjuka. Och det enda som egentligen duger just nu är ersättning. Vi provar och erbjuder honom gröt några gånger per dag och han gapar och sväljer villigt till en början, men efter ett litet tag verkar han komma på att det där ville han inte ha, varpå han får kväljningar och försöker spotta ut allt igen.
Så flaska it is, for now. Jag antar att det kommer att ge med sig så småningom, men jag tänker inte tvinga i honom något han inte vill ha. Det skulle förstöra så mycket.
Ja, det var vår helg det. Inte precis vad vi tänkt oss, men det är sånt som händer. Vi har i alla fall klarat av första sjukdomen. Nu ska vi försöka boka om vår resa och åka ner så snart som möjligt, innan jul i alla fall. Bara jag blir frisk också. För självklart vaknade jag med hög feber imorse.
Over and out från sjukstugan.
Lasse skulle ge Ludvig mat medan jag gick och checkade in väska och vagn, men under hela tiden jag stod och fixade med det kunde jag höra hur Ludvig skrek och grät. När jag kom tillbaka till dem hade Ludvig kräkts ner golvet nedanför stolen och maken satt och försökte få i honom lite gröt, allt medan Ludvig grät och grät. Gröten hade blivit lite kall, så jag hällde på lite mer varmt vatten och mera pulver medan Lasse gick och hämtade papper att torka golvet med. Varmare gröt hjälpte dock inte, Ludvig vill inte ha. Så jag gav upp och plockade upp honom.
Ungefär två sekunder hann gå och sen kräktes han ner hela sig själv och mig, och på golvet blev det stora pölar. Jag har aldrig sett honom kräkas på det viset, nu visste jag att nånting var fel. Ludvig blev helt stilla och nästan apatisk, jag ringde mamma och sa att vi skulle åka till akuten istället för att komma ner och Lasse gick och fixade tillbaka väska och vagn.
När jag klädde på Ludvig overallen innan vi skulle gå ut till bilen blev jag superorolig, han var nästan inte kontaktbar, helt väck verkade han. När vi satt i bilen var han också i sin egen lilla värld, helt stilla, men pratade ändå lite. Tills han somnade. Och sov, det gjorde han. Han sov i bilen, han sov när vi lyfte ur babyskyddet ur bilen (han fick åka i babyskyddet för att jag skulle kunna sitta bredvid honom och hålla koll, och för att vi skulle kunna bära in honom utan att väcka honom om han somnade i bilen) och han sov när vi kom in på akuten och medan vi satt och väntade. Det är inte ofta han sover så hårt som han gjorde då.
I väntrummet fick vi sitta en stund, och medan Lasse tittade på tv och Ludvig sov passade jag på att skicka meddelande till de personerna jag hade gjort upp planer med och så pratade jag en stund med min moster, som jag också skulle ha träffat i helgen. Istället satt jag alltså på akuten med min älskade lilla son.
Efter vad som kändes som en evighet fick vi komma in till bedömningssjuksköterskan och i samma veva vaknade Ludvig. Hon frågade vad som hade hänt, hur han hade mått och verkat under dagen och om något mer hade hänt efter att vi lämnat flygplatsen. Hon tog tempen, försökte ta en syresättningskurva och kollade om han verkade uttorkad. Sen blev vi utskickade till väntrummet igen. Vet ni hur värdelöst det är att sitta i ett väntrum på akuten när ens barn är sjukt? Hur hopplöst hjälplös man känner sig?
Ludvig somnade igen efter stund, på mig, och vi väntade och väntade. En sjuksköterska kom ut och pratade lite med oss och frågade om vi ville komma in och sitta i ett rum och vänta eller om vi hellre stannade i väntrummet. Eftersom det åtminstone fanns en tv i väntrummet så stannade vi där och väntade ännu lite mer.
Efter ännu en evighet fick vi komma in och sätta oss i ett rum och någon minut senare kom läkaren in. Ludvig vaknade och hon frågade också om vad som hade hänt och hur han hade mått osv. Hon klämde och kände, lyssnade på hjärta och lungor och Ludvig flörtade hej vilt. Just då verkade han alltså inte särskilt sjuk, men hon lyssnade förstås på vad vi hade sagt. Diagnosen blev till slut "troligtvis vanlig magsjuka" och hon ordinerade vätskeersättning och majsvälling. Eftersom vi inte hade (har) välling hemma och inte ens har börjat med det så fick det bli ersättning istället, men det skulle visst också gå bra.
Så vi åkte hem. Det kändes väldigt mystiskt att komma innanför dörren här hemma, när vi egentligen skulle ha varit hemma hos mamma. Till och med katterna såg lite förvirrade ut när vi kom in genom dörren igen. Ludvig fick sin kvällsflaska med ersättning men ville bara ha hälften, vilket aldrig har hänt förut. Det stillade inte oron om man säger så, men vi lade honom i hans säng och han somnade på en gång. Stackarn, han måste ha varit jättetrött och medtagen. Klockan var då strax efter 23, dvs mitt i natten för honom.
Natten kändes jättelång, jag hade jättesvårt att sova. Ludvig sov dock rätt bra, förutom att han vaknade vid 2-snåret och var jätteledsen. Lite buffande hjälpte dock och han somnade om. Men jag hamnade någonstans mellan dröm och verklighet och fick för mig att jag hade plockat upp honom och lagt honom på mitt bröst för att han skulle få sova där. När jag sen "vaknade" (vilket jag uppenbarligen inte gjorde eftersom jag fortfarande var inne i drömmen) höll jag andan för att känna och höra om han andades. Vilket jag såklart inte gjorde, för han låg ju inte på mig. Men det trodde jag fortfarande att han gjorde, så jag greps av panik och började känna överallt på kroppen för att hitta hans livlösa kropp och hela tiden tänkte jag "Jag visste det. Nu har det hänt. Han har slutat andas.". Det var hemskt. Efter några sekunder insåg jag förstås att jag hade drömt och att han låg i sin säng, men det ögonblicket jag hann tro att han var död var bland det värsta jag varit med om.
Under fredagen märkte man hur medtagen han var. Han sov nästan till 10 och när han vaknade och jag plockade upp honom såg han så ynklig ut. Det stank i hela rummet och mycket riktigt var det dags att byta blöja. Inget tvivel om att det var magsjuka, så mycket kan jag säga. Och när han låg där på skötbädden så gav han ifrån sig de ynkligaste läten jag någonsin hört komma från honom. Mitt hjärta brast.
Ynklig liten sjukling.
Resten av dagen bestod av sömn (på mig i soffan), blöjbyten, matningsförsök och av att försöka få i honom så mycket vätska och vätskeersättning som möjligt. Det gick sådär, men uppenbarligen fick han i sig litegrann i alla fall eftersom han igår var mycket piggare, och så även idag. Men någon vidare matlust har han inte, vilket jag i och för sig kan förstå. Det brukar inte jag ha heller när jag haft magsjuka. Och det enda som egentligen duger just nu är ersättning. Vi provar och erbjuder honom gröt några gånger per dag och han gapar och sväljer villigt till en början, men efter ett litet tag verkar han komma på att det där ville han inte ha, varpå han får kväljningar och försöker spotta ut allt igen.
Däckad i soffan efter lite blåbärspuré.
Så flaska it is, for now. Jag antar att det kommer att ge med sig så småningom, men jag tänker inte tvinga i honom något han inte vill ha. Det skulle förstöra så mycket.
Ja, det var vår helg det. Inte precis vad vi tänkt oss, men det är sånt som händer. Vi har i alla fall klarat av första sjukdomen. Nu ska vi försöka boka om vår resa och åka ner så snart som möjligt, innan jul i alla fall. Bara jag blir frisk också. För självklart vaknade jag med hög feber imorse.
Pigg och glad igårmorse.
Over and out från sjukstugan.
onsdag 1 december 2010
Bara så att du vet - Du är ful!
Är du mamma till en/flera pojke/ar? Grattis! Du är lite mindre attraktiv än alla flickmammor där ute.
I alla fall enligt brittisk forskning, som hävdar att kvinnor som föder flickor är mer attraktiva.
Jag får helt enkelt kämpa lite extra framför spegeln än vad min mamma fick göra då?
I alla fall enligt brittisk forskning, som hävdar att kvinnor som föder flickor är mer attraktiva.
Jag får helt enkelt kämpa lite extra framför spegeln än vad min mamma fick göra då?
söndag 28 november 2010
Varmt och gott!
Svältande barn
Man skulle kunna tro att Ludvig inte får tillräckligt med mat här hemma, nu har han tydligen gett sig på inredningen! Igår var det babysittern som fick smaka på Ludvigs tandlösa gap. Mmm, så gott!?
Har lite tappat lusten att blogga just nu, därför är det lite skralt med uppdateringar. För att vara jag alltså. Har inte hittat lusten att julpynta här hemma heller, så något fel är det ju på mig uppenbarligen. Men det kommer säkert. Och kanske kommer lusten att blogga oftare tillbaka då också. Tills dess blir det lite bilder då och då och förstås en notis om något stort händer (det händer stora saker varje dag när man får vara med sitt älskade barn, men vad som är stort för mig är ju inte alltid stort för alla andra = 0 nyhetsvärde på bloggen).
Har lite tappat lusten att blogga just nu, därför är det lite skralt med uppdateringar. För att vara jag alltså. Har inte hittat lusten att julpynta här hemma heller, så något fel är det ju på mig uppenbarligen. Men det kommer säkert. Och kanske kommer lusten att blogga oftare tillbaka då också. Tills dess blir det lite bilder då och då och förstås en notis om något stort händer (det händer stora saker varje dag när man får vara med sitt älskade barn, men vad som är stort för mig är ju inte alltid stort för alla andra = 0 nyhetsvärde på bloggen).
lördag 27 november 2010
Nej nej nej nej
Eller nä nä nä nä. Eller näng näng näng näng. En kombination kanske. Hur som helst, det är Ludvigs favorit"ord" just nu. Både när han är arg och när han är glad.
torsdag 25 november 2010
onsdag 24 november 2010
Bara för att jag kan
Ludvigs nya favoritsysselsättning är att byta napp i tid och otid - bara för att han kan. Såklart. Lär man sig något nytt så vill man ju testa och testa igen, utforska den nya kunskapen till max.
I sängen har han, förutom den i munnen, två extranappar. Dels för att det ska vara lättare för oss att hitta en napp mitt i nattmörkret om han skulle vakna och vara ledsen för att han tappat den, dels för att han själv ska kunna hitta en napp att stoppa i munnen. Det är förstås här testandet och bytandet av nappar har börjat.
Lägger man Ludvig för en stunds vila på dagen så kan man vara 99,9% säker på att han har en annan napp än den han somnade med, i munnen när man plockar upp honom igen.
Ja, det är roligt med nya färdigheter.
Sent from my iPhone
måndag 22 november 2010
Vad händer?
Ja vad händer här då? Inte mycket faktiskt, men lite i alla fall. Helgen har vi spenderat tillsammans, bara vi tre. Mysigt tycker jag, även om man inte gör så mycket. Det ger mycket att bara vara tillsammans i lugn och ro också.
I lördags var vi ute på en promenad, det var väl det mest ansträngande och avancerade vi gjorde. Ludvig fick testa en ny grötsort också - Mild Fruktgröt med äpple och banan - från sex månader. Han blev ju som bekant just sex månader i lördags, så vi tyckte det passade bra. Vad han tyckte? Tja, har Ludvig någonsin tackat nej till gröt? Nix! Och inte den här gången heller om vi säger så.
Igår fick Ludvig testa sin fina pulka som han fått av mammans kära vän Ann. En blå babypulka, passar ju fint nu när vi har en hel del snö. Han var väl inte superimponerad direkt, men det var kallt, han var småtrött och lite hungrig, så förutsättningarna var väl inte de bästa. Men inget gnäll i alla fall, mest bara tyst betraktelse. I samma veva som vi testade pulkan använde vi också fina åkpåsen för första gången, perfekt just till såna här tillfällen känner jag.
Efter den korta åkturen, lite lunch och annat pyssel åkte vi iväg och köpte en ny bilbarnstol åt Ludvig. Äntligen! Det blev precis den vi hade tänkt oss - Maxi Cosi Mobi. Ett täcke till spjälsängen köpte vi också, så natten till idag har Ludvig faktiskt sovit med täcke för första gången någonsin (om man bortser från när han slumrat på mig med mitt täcke på sig)! Han verkade gilla det, men jag var lite smånervös under natten. Känns läskigare med täcke än filtar. Vanesak antar jag.
Apropå gilla så verkar det som att bilbarnstolen får klart godkänt också, efter en hel del meck med monteringen så fick han såklart prova den på vägen hem från affären. Trots att han var så trött att han nästan däckade så tyckte han att det var jättespännande att sitta och titta ut genom fönstret på allt som susade förbi. Det förstår jag, hittills har han ju på sin höjd sett trädtopparna susa förbi liksom.
Dessutom kunde jag konstatera att Ludvig var den enda bebisen som inte låg nerbäddad i en åkpåse. De flesta hade fårskinn, åkpåse, filt(ar) och "locket" till vagnen + overall, vantar, sockor och mössa. Och vanliga kläder under förstås. Puh, jag kände att jag smälte bort lite bara jag såg det. Ludvig har fårskinn, filtar efter behov (fleecefilt + en till idag, -12°C ute), "lock" + overall, vantar, sockor och mössa. Under det en body och ett par kalasbyxor. Till helgen skulle det visst bli ner mot -20°C. Då kanske vi också plockar fram åkpåsen.
I lördags var vi ute på en promenad, det var väl det mest ansträngande och avancerade vi gjorde. Ludvig fick testa en ny grötsort också - Mild Fruktgröt med äpple och banan - från sex månader. Han blev ju som bekant just sex månader i lördags, så vi tyckte det passade bra. Vad han tyckte? Tja, har Ludvig någonsin tackat nej till gröt? Nix! Och inte den här gången heller om vi säger så.
Igår fick Ludvig testa sin fina pulka som han fått av mammans kära vän Ann. En blå babypulka, passar ju fint nu när vi har en hel del snö. Han var väl inte superimponerad direkt, men det var kallt, han var småtrött och lite hungrig, så förutsättningarna var väl inte de bästa. Men inget gnäll i alla fall, mest bara tyst betraktelse. I samma veva som vi testade pulkan använde vi också fina åkpåsen för första gången, perfekt just till såna här tillfällen känner jag.
Pulkan syns knappt under åkpåsen.
Pappan och Ludvig testar pulkan.
Min fina fina unge.
En stjärna!
Efter den korta åkturen, lite lunch och annat pyssel åkte vi iväg och köpte en ny bilbarnstol åt Ludvig. Äntligen! Det blev precis den vi hade tänkt oss - Maxi Cosi Mobi. Ett täcke till spjälsängen köpte vi också, så natten till idag har Ludvig faktiskt sovit med täcke för första gången någonsin (om man bortser från när han slumrat på mig med mitt täcke på sig)! Han verkade gilla det, men jag var lite smånervös under natten. Känns läskigare med täcke än filtar. Vanesak antar jag.
Apropå gilla så verkar det som att bilbarnstolen får klart godkänt också, efter en hel del meck med monteringen så fick han såklart prova den på vägen hem från affären. Trots att han var så trött att han nästan däckade så tyckte han att det var jättespännande att sitta och titta ut genom fönstret på allt som susade förbi. Det förstår jag, hittills har han ju på sin höjd sett trädtopparna susa förbi liksom.
Ludvig provar nya bilbarnstolen för första gången.
Och idag har vi varit på biblioteket med mammagruppen. En av bibliotekarierna informerade om barnavdelningen, om vikten av att läsa för sitt barn och gav oss dessutom en varsin bok. Som tur var så var det inte samma bok som biblioteket i Södertälje gav oss, så än så länge är vi utan dubletter. Efter den korta informationen stannade vi kvar och fikade på bibblans café och Ludvig passade på att flörta med alla mammor och bebisflickor - han är ju faktiskt ensam kille i gruppen. Och yngst dessutom tror jag. Han har verkligen varit i sitt esse idag, superglad och lättsam hela dagen - och världens gosigaste! Pussar och kramar mest hela tiden. Mmm, mys.
Medan vi satt och fikade blev det förstås dags för lunch för alla bebisar och då märkte jag stora skillnader i förhållandet till mat. Alla (typ i alla fall) de andra mammorna verkade få kämpa lite för att få i sina bebisar hela portionen och de pratade om att "ja, det märks ju när hon inte är så intresserad längre, då kniper hon igen munnen och börjar titta ner i golvet på intressanta saker". Haha, det har då aldrig hänt här hemma! Visst kan Ludvig komma på att han ska titta på något annat mitt under måltiden, men gapar gör han i alla fall - så länge det finns mat kvar så ska Ludvig ha den. Punkt slut.
Dessutom kunde jag konstatera att Ludvig var den enda bebisen som inte låg nerbäddad i en åkpåse. De flesta hade fårskinn, åkpåse, filt(ar) och "locket" till vagnen + overall, vantar, sockor och mössa. Och vanliga kläder under förstås. Puh, jag kände att jag smälte bort lite bara jag såg det. Ludvig har fårskinn, filtar efter behov (fleecefilt + en till idag, -12°C ute), "lock" + overall, vantar, sockor och mössa. Under det en body och ett par kalasbyxor. Till helgen skulle det visst bli ner mot -20°C. Då kanske vi också plockar fram åkpåsen.
Efter mammaträffen gick vi på en kort promenad, tog en vända på stan och sen gick vi hem för ännu en måltid. Och även den måltiden gick ner utan att behöva lura barnet att öppna munnen. Tänka sig så lätt det kan vara.
Så nu vet ni vad som händer här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)