Boel

Idag har vår BVC-sköterska Monica varit här på hembesök för att utföra BOEL-testet. Blicken Orienterar Efter Ljudet fick jag förklarat för mig att det betydde. Och ja, Ludvigs blick orienterade definitivt efter ljudet, han tittade precis dit han skulle nära det plingade i små klockor bredvid hans huvud.

Allt annat hon kollade såg också bra ut - han gav henne svarsljud och svarleenden, var intresserad av sakerna hon erbjöd honom, stoppade dem i munnen (hrrm, han stoppar ALLT i munnen...) och visade hur bra han är på att sitta, sträcka sig efter saker och att parera när han är påväg att tippa. Vi visade också (som en liten bonus) att han kan resa på sig om man håller emot. Hon var mycket imponerad!

Det enda som inte var bra, men som inte behöver betyda något enligt henne, är att Ludvig fortfarande skelar lite på vänster öga. Det har blivit mycket bättre sen han föddes, och som hon också såg så kan han korrigera blicken själv, men när han slappnar av vill det gärna kika lite inåt mot näsan. Så hon skulle skicka en remiss till ögonmottagningen så att de får göra en grundligare undersökning och sätta in eventuell behandling så tidigt som möjligt - för ju tidigare desto bättre, som med allt annat.

Jag vet att jag är fånig, men jag tycker att det är jättejobbigt att få höra att Ludvig är mindre än perfekt. I mina ögon är han ju förstås alldeles perfekt som han är, så när någon "klankar ner" på honom blir jag sårad, irriterad och defensiv. Men jag förstår såklart att det inte är så det är menat, och att det är bra att ta saker och ting på allvar så att man kan sätta in hjälp och behandling om det skulle behövas.

Jag skyller allt på min morbror. Han skelade som en riktig galning när han var liten.

Hoppas att allt ordnar sig.

Inte riktigt enligt plan

I torsdagskväll skulle jag och Ludvig åka ner till mina föräldrar för att vara där till onsdag. Jag hade packat, checkat in på nätet, gjort upp planer att träffa bl a Rebecca & Isak och Elin & Elsa på fredagen och allt var frid och fröjd. Vi åkte ut tidigt till flygplatsen för att Ludvig skulle hinna äta lite gröt innan vi satte oss på planet och precis när vi svängde in på flygplatsen fick jag ett meddelande om att avgångstiden hade blivit ändrad till 20.00 (ordinarie 19.25), så nog hade vi tid alltid.

Lasse skulle ge Ludvig mat medan jag gick och checkade in väska och vagn, men under hela tiden jag stod och fixade med det kunde jag höra hur Ludvig skrek och grät. När jag kom tillbaka till dem hade Ludvig kräkts ner golvet nedanför stolen och maken satt och försökte få i honom lite gröt, allt medan Ludvig grät och grät. Gröten hade blivit lite kall, så jag hällde på lite mer varmt vatten och mera pulver medan Lasse gick och hämtade papper att torka golvet med. Varmare gröt hjälpte dock inte, Ludvig vill inte ha. Så jag gav upp och plockade upp honom.

Ungefär två sekunder hann gå och sen kräktes han ner hela sig själv och mig, och på golvet blev det stora pölar. Jag har aldrig sett honom kräkas på det viset, nu visste jag att nånting var fel. Ludvig blev helt stilla och nästan apatisk, jag ringde mamma och sa att vi skulle åka till akuten istället för att komma ner och Lasse gick och fixade tillbaka väska och vagn.

När jag klädde på Ludvig overallen innan vi skulle gå ut till bilen blev jag superorolig, han var nästan inte kontaktbar, helt väck verkade han. När vi satt i bilen var han också i sin egen lilla värld, helt stilla, men pratade ändå lite. Tills han somnade. Och sov, det gjorde han. Han sov i bilen, han sov när vi lyfte ur babyskyddet ur bilen (han fick åka i babyskyddet för att jag skulle kunna sitta bredvid honom och hålla koll, och för att vi skulle kunna bära in honom utan att väcka honom om han somnade i bilen) och han sov när vi kom in på akuten och medan vi satt och väntade. Det är inte ofta han sover så hårt som han gjorde då.

I väntrummet fick vi sitta en stund, och medan Lasse tittade på tv och Ludvig sov passade jag på att skicka meddelande till de personerna jag hade gjort upp planer med och så pratade jag en stund med min moster, som jag också skulle ha träffat i helgen. Istället satt jag alltså på akuten med min älskade lilla son.

Efter vad som kändes som en evighet fick vi komma in till bedömningssjuksköterskan och i samma veva vaknade Ludvig. Hon frågade vad som hade hänt, hur han hade mått och verkat under dagen och om något mer hade hänt efter att vi lämnat flygplatsen. Hon tog tempen, försökte ta en syresättningskurva och kollade om han verkade uttorkad. Sen blev vi utskickade till väntrummet igen. Vet ni hur värdelöst det är att sitta i ett väntrum på akuten när ens barn är sjukt? Hur hopplöst hjälplös man känner sig?

Ludvig somnade igen efter stund, på mig, och vi väntade och väntade. En sjuksköterska kom ut och pratade lite med oss och frågade om vi ville komma in och sitta i ett rum och vänta eller om vi hellre stannade i väntrummet. Eftersom det åtminstone fanns en tv i väntrummet så stannade vi där och väntade ännu lite mer.

Efter ännu en evighet fick vi komma in och sätta oss i ett rum och någon minut senare kom läkaren in. Ludvig vaknade och hon frågade också om vad som hade hänt och hur han hade mått osv. Hon klämde och kände, lyssnade på hjärta och lungor och Ludvig flörtade hej vilt. Just då verkade han alltså inte särskilt sjuk, men hon lyssnade förstås på vad vi hade sagt. Diagnosen blev till slut "troligtvis vanlig magsjuka" och hon ordinerade vätskeersättning och majsvälling. Eftersom vi inte hade (har) välling hemma och inte ens har börjat med det så fick det bli ersättning istället, men det skulle visst också gå bra.

Så vi åkte hem. Det kändes väldigt mystiskt att komma innanför dörren här hemma, när vi egentligen skulle ha varit hemma hos mamma. Till och med katterna såg lite förvirrade ut när vi kom in genom dörren igen. Ludvig fick sin kvällsflaska med ersättning men ville bara ha hälften, vilket aldrig har hänt förut. Det stillade inte oron om man säger så, men vi lade honom i hans säng och han somnade på en gång. Stackarn, han måste ha varit jättetrött och medtagen. Klockan var då strax efter 23, dvs mitt i natten för honom.

Natten kändes jättelång, jag hade jättesvårt att sova. Ludvig sov dock rätt bra, förutom att han vaknade vid 2-snåret och var jätteledsen. Lite buffande hjälpte dock och han somnade om. Men jag hamnade någonstans mellan dröm och verklighet och fick för mig att jag hade plockat upp honom och lagt honom på mitt bröst för att han skulle få sova där. När jag sen "vaknade" (vilket jag uppenbarligen inte gjorde eftersom jag fortfarande var inne i drömmen) höll jag andan för att känna och höra om han andades. Vilket jag såklart inte gjorde, för han låg ju inte på mig. Men det trodde jag fortfarande att han gjorde, så jag greps av panik och började känna överallt på kroppen för att hitta hans livlösa kropp och hela tiden tänkte jag "Jag visste det. Nu har det hänt. Han har slutat andas.". Det var hemskt. Efter några sekunder insåg jag förstås att jag hade drömt och att han låg i sin säng, men det ögonblicket jag hann tro att han var död var bland det värsta jag varit med om.

Under fredagen märkte man hur medtagen han var. Han sov nästan till 10 och när han vaknade och jag plockade upp honom såg han så ynklig ut. Det stank i hela rummet och mycket riktigt var det dags att byta blöja. Inget tvivel om att det var magsjuka, så mycket kan jag säga. Och när han låg där på skötbädden så gav han ifrån sig de ynkligaste läten jag någonsin hört komma från honom. Mitt hjärta brast.

 Ynklig liten sjukling.

Resten av dagen bestod av sömn (på mig i soffan), blöjbyten, matningsförsök och av att försöka få i honom så mycket vätska och vätskeersättning som möjligt. Det gick sådär, men uppenbarligen fick han i sig litegrann i alla fall eftersom han igår var mycket piggare, och så även idag. Men någon vidare matlust har han inte, vilket jag i och för sig kan förstå. Det brukar inte jag ha heller när jag haft magsjuka. Och det enda som egentligen duger just nu är ersättning. Vi provar och erbjuder honom gröt några gånger per dag och han gapar och sväljer villigt till en början, men efter ett litet tag verkar han komma på att det där ville han inte ha, varpå han får kväljningar och försöker spotta ut allt igen.

Däckad i soffan efter lite blåbärspuré.

Så flaska it is, for now. Jag antar att det kommer att ge med sig så småningom, men jag tänker inte tvinga i honom något han inte vill ha. Det skulle förstöra så mycket.

Ja, det var vår helg det. Inte precis vad vi tänkt oss, men det är sånt som händer. Vi har i alla fall klarat av första sjukdomen. Nu ska vi försöka boka om vår resa och åka ner så snart som möjligt, innan jul i alla fall. Bara jag blir frisk också. För självklart vaknade jag med hög feber imorse.

 Pigg och glad igårmorse.

Over and out från sjukstugan.

Vad händer?

Ja vad händer här då? Inte mycket faktiskt, men lite i alla fall. Helgen har vi spenderat tillsammans, bara vi tre. Mysigt tycker jag, även om man inte gör så mycket. Det ger mycket att bara vara tillsammans i lugn och ro också.

I lördags var vi ute på en promenad, det var väl det mest ansträngande och avancerade vi gjorde. Ludvig fick testa en ny grötsort också - Mild Fruktgröt med äpple och banan - från sex månader. Han blev ju som bekant just sex månader i lördags, så vi tyckte det passade bra. Vad han tyckte? Tja, har Ludvig någonsin tackat nej till gröt? Nix! Och inte den här gången heller om vi säger så.

Igår fick Ludvig testa sin fina pulka som han fått av mammans kära vän Ann. En blå babypulka, passar ju fint nu när vi har en hel del snö. Han var väl inte superimponerad direkt, men det var kallt, han var småtrött och lite hungrig, så förutsättningarna var väl inte de bästa. Men inget gnäll i alla fall, mest bara tyst betraktelse. I samma veva som vi testade pulkan använde vi också fina åkpåsen för första gången, perfekt just till såna här tillfällen känner jag.

 Pulkan syns knappt under åkpåsen.

 Pappan och Ludvig testar pulkan.

 Min fina fina unge.

 En stjärna!

Efter den korta åkturen, lite lunch och annat pyssel åkte vi iväg och köpte en ny bilbarnstol åt Ludvig. Äntligen! Det blev precis den vi hade tänkt oss - Maxi Cosi Mobi. Ett täcke till spjälsängen köpte vi också, så natten till idag har Ludvig faktiskt sovit med täcke för första gången någonsin (om man bortser från när han slumrat på mig med mitt täcke på sig)! Han verkade gilla det, men jag var lite smånervös under natten. Känns läskigare med täcke än filtar. Vanesak antar jag.

Apropå gilla så verkar det som att bilbarnstolen får klart godkänt också, efter en hel del meck med monteringen så fick han såklart prova den på vägen hem från affären. Trots att han var så trött att han nästan däckade så tyckte han att det var jättespännande att sitta och titta ut genom fönstret på allt som susade förbi. Det förstår jag, hittills har han ju på sin höjd sett trädtopparna susa förbi liksom.

Ludvig provar nya bilbarnstolen för första gången.

Och idag har vi varit på biblioteket med mammagruppen. En av bibliotekarierna informerade om barnavdelningen, om vikten av att läsa för sitt barn och gav oss dessutom en varsin bok. Som tur var så var det inte samma bok som biblioteket i Södertälje gav oss, så än så länge är vi utan dubletter. Efter den korta informationen stannade vi kvar och fikade på bibblans café och Ludvig passade på att flörta med alla mammor och bebisflickor - han är ju faktiskt ensam kille i gruppen. Och yngst dessutom tror jag. Han har verkligen varit i sitt esse idag, superglad och lättsam hela dagen - och världens gosigaste! Pussar och kramar mest hela tiden. Mmm, mys.

Medan vi satt och fikade blev det förstås dags för lunch för alla bebisar och då märkte jag stora skillnader i förhållandet till mat. Alla (typ i alla fall) de andra mammorna verkade få kämpa lite för att få i sina bebisar hela portionen och de pratade om att "ja, det märks ju när hon inte är så intresserad längre, då kniper hon igen munnen och börjar titta ner i golvet på intressanta saker". Haha, det har då aldrig hänt här hemma! Visst kan Ludvig komma på att han ska titta på något annat mitt under måltiden, men gapar gör han i alla fall - så länge det finns mat kvar så ska Ludvig ha den. Punkt slut.

Dessutom kunde jag konstatera att Ludvig var den enda bebisen som inte låg nerbäddad i en åkpåse. De flesta hade fårskinn, åkpåse, filt(ar) och "locket" till vagnen + overall, vantar, sockor och mössa. Och vanliga kläder under förstås. Puh, jag kände att jag smälte bort lite bara jag såg det. Ludvig har fårskinn, filtar efter behov (fleecefilt + en till idag, -12°C ute), "lock" + overall, vantar, sockor och mössa. Under det en body och ett par kalasbyxor. Till helgen skulle det visst bli ner mot -20°C. Då kanske vi också plockar fram åkpåsen.

Efter mammaträffen gick vi på en kort promenad, tog en vända på stan och sen gick vi hem för ännu en måltid. Och även den måltiden gick ner utan att behöva lura barnet att öppna munnen. Tänka sig så lätt det kan vara.

Så nu vet ni vad som händer här.

Hur ska det gå?

Ikväll ska Ludvig sova borta för första gången. Utan mig alltså. Usch vad konstigt det kommer kännas, jag är ju så van (hallå, snart 5 månader!) att ha honom i samma rum när jag sover. Höra hans andetag, lätta snarkningar och stök och bök under natten. Och tänk att inte få vakna imorgon och se honom le mot mig det första han gör! Suck. Men samtidigt ska det bli så himla skönt, få lite vuxentid med tjejerna och sen få sova ut, hela natten och morgonen.

Men, än är det bara lunchdags - alltså har jag massa tid på mig att busa och mysa med min älskade lilla busunge! Busungen som för övrigt är på strålande humör, trots att jag väckte honom och drog med honom på husvisning mitt i hans förmiddagsvila. Fint hus förresten, men det visste vi ju redan.

Efter lunch ska vi ta en promenad med Camilla och lilla Julius i det vackra vädret. På vägen hem ska jag kila in på ostaffären och köpa lite mera gott till kvällens begivenheter och sen blir det hem och städa litegrann. Beror på om Ludvig fortfarande är på lika bra humör eller inte. Men på ett eller annat sätt måste det städas i alla fall.

Strulputte

Det där med att man inte ska ropa hej stämmer ju här i alla fall. Det funkade ju jättebra att mata Ludvig i matstolen i tisdags och även till lunch igår, han var lugn och åt med god aptit. Men efter det har det gått åt skogen igen. Igårkväll kom vi på att vi skulle ge honom gröt till middag också, alltså två mål gröt om dagen. Ja, det funkade ju till en början - han gapade och åt med god aptit.

Men sen är det nånting som händer, de ivriga "ge mig mat"-ljuden börjar bli gnäll och efter en eller två tuggor till är han i princip hysterisk och skitförbannad. Då är det bara att avbryta matningen, ge honom lite mer vatten och stoppa in nappen tills han lugnat sig. Sen kan man försöka igen, men oftast blir det samma resultat - bra först, skitdåligt efter ett tag.

Samma sak idag när jag skulle mata honom på församlingshemmet efter vagga-gunga-gå. Till slut gav jag upp och stoppade ner honom i vagnen och så fick han sova, trots att han inte fått i sig en hel måltid (han somnade dock direkt, så han låg inte och skrek efter mat). Vad sjutton är det som är fel?! Han har ju älskat gröt från första stund och lunchen har varit så himla rolig eftersom man sett hur han har njutit, men det verkar ju inte som att han gör det nu direkt?

Uppenbarligen är det bättre att äta leksaker än gröt för tillfället.

Så vad gör vi nu? Jag vill ju inte hålla på och böka en massa med gröten så att det till slut bara blir en jättenegativ grej för honom, vill inte förstöra för framtiden. Men ska vi då gå tillbaka till bara ersättning och smakisar av grönsaker? Eller ska vi prova att byta grötsort till typ banangröt? Eller ska vi fortsätta traggla?

What to do? Help!

Vaccinering

Idag är det dags för Ludvig att vägas, mätas och få sin tremånadersvaccinering. Kul och hemskt på samma gång. Det ska bli jättespännande att se vad som hänt med vikt och längd, nu när det är en månad sen vi vägde och mätte sist. Men usch, jag gillar verkligen inte sprutor. Önskar att jag hade Lasse med mig som stöd, men jag får bita ihop för Ludvigs skull. Det kommer säkert att gå jättebra.

Sist vi var till BVC vägde han 5640 gram och var 61 centimeter lång. Någon som vågar sig på en gissning inför dagens koll (vi var alltså där 23/7 sist)?

Jag gissar på 6385 gram och 63,7 centimeter.

Krångel

Vi har varit grymt bortskämda med en bebis som gjort allting som han "ska" - ätit, bajsat, kissat och sovit. Det är nästan så att man bara väntat på ett bakslag, och nu har det väl kommit.

Ända sedan vi kom upp hit nästan så har det varit lite krångel med Ludvigs mage, vissa dagar har den funkat jättebra och andra dagar har det varit tvärstopp med en jätteledsen bebis som följd. Den här veckan har det bara blivit värre och iförrgår gav vi honom Laktulos. Verkade funka toppen, han fick rensa ur tarmarna ordentligt och verkade må bra. Men igår blev det tvärstopp igen och trots att vi nu gett Laktulos både igår och idag så har det inte kommit ut något.

Större delen av dagen är han dock rätt lugn och äter och sover som han ska ändå, men vissa perioder ser man på honom hur ont han har och hur frustrerad han blir när han ligger och tar i för kung och fosterland och inget händer. Usch, känner mig så maktlös! Vad göra liksom? Vi ger Laktulos, masserar, bär honom på mage och ja... Det känns inte som att det finns så mycket annat vi kan göra än att bara vänta. Men hur väntar man när ens hjärta har ont? Är det här straffet för att jag inte vill amma? Det har ju fungerat så bra med ersättning hittills...

Och inte kan jag komma på att vi ändrat något heller, förutom att vi ökat på mängden mat de senaste veckorna. Har inte magen/tarmarna hunnit med? Eller har han börjat reagera på ersättningen på något vis? Han har nämligen börjat kräkas lite mer också, fast fortfarande inte särskilt mycket om man jämför med andra bebisar, bara lite vid rapning och så.

Dessutom har han börjat sova sämre på nätterna. Han somnar visserligen för natten vid 23-23.30 som han alltid har gjort, men sen börjar han stöka och böka vid 4-5-snåret på morgonen. Ja, jag vet att det ändå innebär 5-6 timmars sömn och att det är fullt normalt för en bebis, men det är så olikt Ludvig. Han har ju tidigare sovit som en stock mellan 23-00 och 06-07 typ. Visserligen somnar han om igen när han fått nappen, men det dröjer inte länge förrän han vaknar igen eftersom han tappat nappen när han somnat. Tar jag upp honom i vår säng och lägger honom på mitt bröst tills han somnat och sen lägger ner honom på sida så sover han dock både länge och väl, så det verkar inte vara hunger som får honom att vakna i alla fall.

Suck. Kanske är det bara tillfälligt. Kanske är det bara en tillväxtfas, eller så är det värmen i sovrummet (24 grader när vi lade oss igårkväll) som gör att han inte sover så bra. På dagarna sover han däremot superbra, men då sover han också oftast på mage. Vi har ju andningslarm, så kanske skulle vi prova med magläge på natten också?

Sen får jag väl också påminna mig själv att han än så länge bara är sex veckor och att saker och ting kommer att hinna förändras 100 gånger innan några riktiga mönster och rutiner verkligen sitter som de ska.
Maken menar på att vi nu har en normal bebis istället för en lyxbebis - en bebis som kräks och inte sover på nätterna.

 Ludvig ligger nu och sover gott i vagnen. Tror bestämt att han vuxit minst fem centimeter sen igår.

Allt jag vill är att Ludvig ska få må bra - hela tiden.