Bloggerskan

...är sjuk, därav taskigt med blogginlägg. Grabbarna är friska igen dock, alltid något. Jag fick nog en egen bacill för jag har feber och huvudvärk medan grabbarna "bara" hade grym hosta och var snoriga till tusen.

Kort uppdatering om vad som hänt de senaste dagarna (skriver mer om det när jag är frisk igen):

• Ludvig har sovit hos farmor och farfar medan mamman och pappan njutit av partid och sovmorgon.

• Babysimmet har dragit igång för terminen - superskoj tyckte Ludvig.

• Ludvigs fina lära-gå-vagn har kommit och han är superduktig på att gå med den!

• Och sist men inte minst: Ludvigs första tand har börjat titta fram!



Ludvig på promenad i fredags.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ludvig äter själv

Det här med sömn

Ludvig har ju alltid sovit bra, extremt bra enligt många för att vara en liten bebis. Och vi har såklart blivit bortskämda med att det funkat smärtfritt med läggning och sömn. Därför står jag nu tämligen handfallen och känner mig allmänt förvirrad, panikslagen och rådvill när det börjar strula.

Två-tre dagars sömnstrul (framför allt dagtid) kanske inte kan ses som någon större kris eller ens ett problem, men för mig som typ aldrig varit med om det blir det ganska snabbt rätt så stressande. Jag ser ju på honom att han behöver sova, men han kommer inte till ro. Så vad göra?

Det finns tusen olika sätt att tackla det här med bebisars/barns sömn, det har jag ju förstått. Säkert nästan lika många sätt som det finns mammor och pappor i världen. Men vad är egentligen rätt?

Många säger att barnet ska få bestämma själv, åtminstone upp till ett års ålder. Somnar det så somnar det, annars får han eller hon helt enkelt vara vaken. Så kan jag inte riktigt se det, för ett barn som blir övertrött har väldigt svårt att somna av sig själv och kommer antagligen hålla igång tills det bokstavligt talat svimmar av utmattning. Känns inte optimalt.

Många råd man får säger att man helt enkelt ska lägga barnet när man tycker att det är dags, och vill barnet inte sova så får det helt enkelt ligga/stå och prata/skrika/gråta i ett x antal minuter innan man går in och lägger och stoppar om barnet igen. Man ska inte skämma bort barnet heter det. Men vad gör man då när det skär i hjärtat på en?

Kan det verkligen vara rätt att låta ett litet barn vara ensam i ett rum och skrika och gråta tills det somnar (återigen) av ren och skär utmattning? Det känns verkligen jättefel. Kan det verkligen vara så att barnet skriker och gråter av ren trots och "elakhet"? Eller är det egentligen så att barnet helt enkelt vill vara nära sin förälder och känna trygghet när han eller hon ska somna?

Rent instinktivt vill jag hjälpa Ludvig att somna om han behöver det. Behöver han känna att mamma (eller pappa) är nära och att allt är OK när han ska sova, varför skulle jag vilja neka honom det? Men då säger många att man gör barnet en björntjänst, att han eller hon blir nöjd här och nu men längre fram kommer att få problem att somna själv - vilket i förlängningen alltså innebär att barnet alltid kommer att behöva en vuxen vid sin sida när han eller hon ska somna.

Alltså, hjälper jag Ludvig att komma till ro och somna nu - oavsett om det är genom en lugnande hand på rumpan eller att han får sova på mig en stund på dagen - så måste jag vara beredd att alltid göra det, åtminstone tills han är 4-5-6 år. Men kan det verkligen stämma? Kan det inte helt enkelt bara vara en fas? Och när fasen är över så går han tillbaka till sitt vanliga enkla jag?

Jag vill inte att han ska bli beroende av oss på det sättet, men jag vill ju samtidigt ge honom den tryggheten och närheten han uppenbarligen behöver här och nu.

Vad är egentligen rätt och fel? Vem ska man lyssna på? Och ska man göra tvärtemot vad man instinktivt känner, bara för att rädda framtidens lugna kvällar?

Hjälp!?

Närstudie

Bilderna är tagna för en månad sedan, ungefär.

Lära-gå-vagn

En sån här är på väg hem till oss nu!

Ibland lyckas man med kameran...

...och som min moster sa: Modellen är ju prima vara!!

Det blir förstoring på några av dessa, men alla ska i alla fall framkallas.

Bus med pappa

Såhär ser det ut när mina grabbar busar i sängen (bilder från förra veckan).

 Hej! Jag heter Ludvig och det här är min pappa Lars.

 Jag ska ÖVER!

 Åh hej och hå.

 Eller kanske åt det här hållet?

 Hmm, det tog stopp.

 Nu blir jag faktiskt lite sur.

 Dumma pappa!

 Sa du något?

Försök nummer 2.

Giganternas kamp

Idag har Ludvig kommit på precis hur roligt det är att ställa sig upp i spjälsängen, något han ju kunnat länge men inte testat fullt så många gånger i rad tidigare. Så varje gång jag har lagt ner honom har han studsat upp som en gummiboll och helt enkelt vägrat att sova.

Varför inte äta på linsskyddet till mammas och pappas kamera?

Så istället för att somna vid 9-tiden imorse var han vaken till 12.05. Då somnade han och sov i en halvtimme(!). 13.30 började det bli gnälligt igen och istället för att bråka bestämde jag mig för att jag också behövde vila, så han fick helt enkelt ligga på mig i vår säng - och se då gick det alldeles utmärkt att sova i en hel timme.

Mys med Tyson.

Vid 16-tiden fick jag honom att somna i sin egen säng utan problem och då fick han sig en timme till. Så summa summarum har han väl ändå fått ungefär så mycket dagsömn som han brukar. 

Trodde kvällen skulle bli lättare eftersom det är mörkt och han brukar vara trött, men när jag kom hem strax efter 20 var han fortfarande pigg och alert och var återigen som en gummiboll i sängen. Efter att jag och maken kämpat i en halvtimme (då Ludvig blivit ledsen så fort vi gått ut ur rummet, ställt sig upp och skrikit och sen mött oss med leenden och skratt när vi kommit in igen) plockade jag upp honom och lät honom sitta i min famn en stund. 

Mammans favoritbody just nu, tycker den är så fin!

Då visade det sig hur trött han egentligen var, fort gick det att lägga huvudet mot mammas bröst och låta ögonlocken falla. Så in med honom i hans säng igen och efter många om och men ligger han nu alltså och sover i sin egen säng. Pust. 

Hoppas det är något tillfälligt. Får känslan av att det är lite separationsångest som sätter in, han vill helt enkelt att vi ska vara nära. Vilket vi såklart gärna är, men när man ska sova så ska man sova.

P.S. Dagens upptäckt: Barnmatsavdelningen på COOP Forum. Barnmatsheaven! Höll knappt på att ta mig därifrån - det fanns SÅ mycket att välja på. Lätt största utbudet i stan av HIPPs burkar dessutom, stort plus!

P.S.2. Bilderna är inte från idag, de är från förra och förrförra veckan.

Host och snörvel

Ludvig är superförkyld. Stackarn.

 Hmm?

Det började med att maken började hosta och snora i förra veckan, sen började Ludvig så smått i lördags och sen har det bara eskalerat. Idag först börjar det låta lite bättre. Annars har han låtit som någon som rökt i 30 år de senaste dagarna, hostan har varit grym. Men ingen feber i alla fall, bara kopiösa mängder snor och slem.

 Han är så fantastiskt söt och fin och underbar min son!

Ni ska dock inte tro att Ludvig ligger på latsidan bara för att han är förkyld, nej då, han kör på som vanligt. Numera springer han gärna när man håller honom i händerna, för att springa går ju faktiskt fortare än att gå. Vi övar också på att bara hålla i ena handen, men det tycks vara lite läskigt fortfarande. Inte så konstigt, allt är ju stort och nytt när man är så liten.

Jag kan minsann både gå och springa!

I måndags satte han sig upp själv från ryggläge, det tyckte mamman var lite häftigt. Att sätta sig upp från liggande eller knästående har han ju kunnat ett tag. Igår och imorse gjorde han det igen, satte sig från ryggläge alltså.

Ludvig provar mössan och tröjan som farmor (som också är med på bilden) stickat åt honom. Sött va?

För övrigt så var Ludvig med farmor och farfar i söndags medan mamman och pappan passade på att gå på revy och umgås som par. Såklart hade han det jättemysigt där, men lite extra glad blev han allt när vi kom in genom dörren på kvällen. Det är skönt att han trivs så bra där, för i helgen är det tänkt att han ska sova där en natt - utan oss alltså - för första gången. Lite nervöst ja, men jag känner att det är dags nu. Det kommer gå så bra.

Ludvig var på middagsdejt med söta Tyra för ett par veckor sedan. Tyra är 4 månader äldre än Ludvig, men de är ungefär lika stora.

P.S. Bjuder på lite blandade bilder i det här och kommande inlägg, har inte orkat/haft tid att lägga upp dem tidigare.

Inget bloggande

Jag hade tänkt lägga upp lite bilder ikväll som vi tagit den senaste tiden, men maken har snott datorn. Så det får bli imorgon istället.

Tills dess bjuder jag på en bild jag tagit med mobilen, såhär hittade jag Ludvig sovandes häromdagen:




- Posted using BlogPress from my iPhone

Vårens färger

Po.P har nu släppt sina vårfärger - grönt, blått, rosa och orange. En vindfleecejacka kommer det nog åtminstone bli till Ludvig, frågan är vilken färg?

Orange?

Eller blå?

Jag tror det får bli en orange faktiskt, blåfärgen var inte riktigt rätt för Ludvig (eller snarare för mig...).

Och det här skal-setet tack!

Fast det blir nog mer använt till hösten skulle jag tro.

Alla bilder från Polarn o. Pyret.

X är lika med...

xxxx gram = 9125 gram.
xx centimeter = 72,5 centimeter.

Det var alltså dagens siffror enligt BVC-sköterskan. Ludvig ligger nu precis på medelkurvan vad gäller vikten, men lite ovanför medelkurvan på längden. Längre än vad han är tjock alltså (dagens uttryck från min sida). Han är lite tjockskalligare än vad han är tjock också, det har han säkert ärvt från sin mor.

 Crazy baby.

Så här nöjd är jag när jag ställt mig upp i sängen själv.

Längdspurt sen sist alltså - 2,4 centimeter på 1 månad.

Date!

Ludvig har varit på lunchdate med Julius idag, medan jag och Julius mamma snackade bort några timmar (ja, vi hade ju också en lunchdate förstås).

 Hmm, en kompis?

Där är ögat.

Klappa fint.

Söta vänner.

Ludvig är nästan dubbelt så gammal som Julius (som är 4,5 månader) och det märktes. Ludvig tog liksom över och pillade, petade och kände på Julius precis som han ville medan Julius bara satt där och typ sög på Ludvigs finger om det råkade komma i närheten av munnen.

Sötnosar bägge två!

Åtta?!

Kan ni tänka er, min lilla bebis har nu varit en del av vår vardag i hela åtta månader. ÅTTA månader. Hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Går det att stoppa klockan? Snart springer han ifrån mig...

Ludvig åtta månader:

• Har storlek 68 och 74 på kläder, 19-21 på strumpor och strl 4 på blöjor.
• Väger xxxx gram och är xx centimeter lång. Vi ska till BVC imorgon, då vet vi.
• Har äntligen kommit på hur man tar sig framåt, och fort går det! Händerna drar och fötterna skjuter ifrån.
• Står ofta på alla fyra men har inte fått till det med krypandet än. Och nu verkar han inte tycka att det är någon brådska.
• Förstår att "Ajaj" betyder att man ska sluta med det man håller på med. Men sen kan man ju alltid prova igen och se om mamma och pappa är uppmärksamma.
• Ställer sig upp i sängen utan problem och har nu börjat resa sig mot diverse andra saker också. Typ diskmaskinen och mammas och pappas säng t ex.
• Är en allätare och äter gröt två gånger om dagen, mat en gång och ersättning en gång. Dessutom slinker det ner ett mellanmål bestående av yoghurt med frukt, macka eller bara frukt. Nix, ingen välling.
• Älskar bollar och flaskor/tuber.
• Går gärna med hjälp av mamma/pappa/godtycklig accepterad person.

 Så här trött är man när man är åtta månader och inte har sovit på nästan 5 timmar.

•  Älskar vatten. Att dricka, leka med eller bada/duscha i.
• Har ruskigt torra torrfläckar vid arm- och knäveck, på ryggen och magen samt under hakan. Smörja, smörja och smörja.
• Hjälper gärna till när det ska dammsugas.
• Tycker det är hur kul som helst att dansa med mamma.
• Vet var lampan och Tyson är om man frågar, lite sämre koll har han på mamma och pappa.
• Pratar jämt. Mamamam, dädädäd, brrrr, nänänän, tssss, dadpapap.
• Älskar att gosa med mamma och pappa, men är avvaktande mot främlingar.
• Är underbar och så älskad sin mamma och pappa.

För åtta månader sen...

...låg jag i soffan hemma i lägenheten i Södertälje och käkade godis och tittade på tv tillsammans med maken.

Det var vår sista kväll som bara ett par - bara make och maka. Vattnet hade gått, värkarna började komma tätare och gjorde mer och mer ont.

Vårt nya liv skulle just börja.



Ett liv där den här killen är center of attention.

- Posted using BlogPress from my iPhone

I love curtains

Fail

Lagade korvstroganoff till Ludvig igår. 13 portioner blev det, och faktiskt ganska gott för att vara totalt osaltat.

Idag fick han en portion till lunch och som vanligt gapade han glatt. Efter första tuggan såg han skeptisk ut, men gapade efter mer. Efter andra tuggan ryste han till, men gapade efter mer. Efter tredje tuggan hostade han till, men gapade efter mer. Efter fjärde tuggan fick han kväljningar och knep igen munnen.

Fail alltså.

Öppnade en burk med spaghetti och köttfärssås. Den slukades med god aptit och hade han fått och kunnat slicka skålen hade han nog gjort det.

Burkmat vs hemlagat: 1-0.

Ska dock prova någon gång till och även göra en eller två andra rätter, men det kommer nog bli en hel del burkmat i fortsättningen också. Fine by me.

Någonting som däremot var gott var mellanmålet jag gjorde till Ludvig igår - turkisk yoghurt med banan- och mangopuré. Ludvig sa "mmmmm" hela tiden (jag tyckte också att det var "mmmmm").


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ludvig hjärta Tyson

Ännu en tanke

Hur kommer det sig att det är JAG som måste laga Ludvigs mat? Varför kan inte maken göra det (dvs varför tar han inte tag i det och lagar åtminstone en rätt, då kanske jag kommer igång också)? Varför verkar det tas för givet att det är mamman som ska laga bebismaten (speciellt när det faktiskt är pappan som är den som lagar mest och bäst mat i hushållet)?

Matfunderingar

Jag är hopplös. Förra veckan handlade jag hem allt som behövdes för att göra storkok av fem olika maträtter åt Ludvig. Hur många har jag gjort?

INGEN!

Jag får inte tummen ur. Jag vet alla fördelarna. Det är bättre för ekonomin, man vet vad som är i (och kan använda ekologiska och gärna närproducerade kvalitetsprodukter), man kan se till att ge mer protein, det är bättre ur miljösynpunkt osv osv. Men. Det är så bekvämt med burkmat.

Jag kanske borde skämmas för att jag säger det, men det gör jag inte. För det är ju trots allt sanning. Och trodde jag att det var direkt skadligt för Ludvig att äta barnmat, ja då hade jag såklart inte gett honom det. Men jag vet att det inte är skadligt, även om det säkert är bättre med hemlagat i det långa loppet.

Det jag skäms över är att jag är så kass i köket. Noll fantasi. Ingen improvisationsförmåga. Ge mig ett recept och jag följer det, men förvänta er inga överraskningar. Och framför allt tycker jag att det är skittråkigt att stå vid spisen. Och jag önskar att det inte vore så. Jag önskar att jag älskade att stå vid spisen och laga mat, att jag kunde höfta ihop vad som helst och få det att smaka gudomligt.

Men det kan jag inte. Och det får mig att tappa lusten even more. Jag tror bestämt att jag har prestationsångest inför Ludvig. Maken äter allt, men Ludvig är nog svårare - han kanske avskyr det jag lagar?

Hmm, det vore ju smidigt - back to burkmat. Dyrt.

Ge mig en spark i rumpan någon?

P.S. Be mig istället att baka något - DET kan jag. Men just ja, Ludvig ska inte äta en massa sötsaker...

Suck suck och suck

Fläckarna gick som jag misstänkte inte bort i tvätten. Åtminstone inte på de vita plaggen och lakanen - trots att jag provat allt man kan prova. Tvätt i 60 grader, vittvättmedel, galltvål och Vanish. Tre gånger har jag tvättat och än är det inte rent. Blir så ledsen...

Visst, det är bara kläder. Men jag vill ju gärna att fina plagg ska kunna användas flera gånger och inte att de ska bli förstörda av kräks. Ska jag inte kunna sätta på honom någonting ljust överhuvudtaget för att han kanske kräks? För det är ju inte så att han kräks för jämnan numera.

Eller ska jag helt enkelt bannlysa alla rätter med tomat i, för det är ju främst de fläckarna som sitter som berget..?

Tips? Råd? Tröst?

P.S. Ludvig sover nu. På nedre botten av spjälsängen. Tack och lov.

Uppåttjack?!

Undrar om det var uppåttjack i de där ögondropparna? Ludvig sov visserligen som en stock när vi gick från ögonläkaren, men nu när jag försöker få honom att sova gör han precis allt annat.

Försök 1: Lägger Ludvig som vanligt, drar igång speldosan, går ut ur rummet och sätter igång babyvakten. Hör hur trudelutten tar slut och Ludvig ligger och mumlar för sig själv. Blir tyst en stund, men jag hör att han bökar runt därinne. Efter en liten stund låter han hemskt irriterad, så jag går in och kollar. Där ligger han, på rygg (jag lade honom på mage som vanligt), med öppnad blöja och huvudet i fotändan. Hmm?

Försök 2: Lägger Ludvig tillrätta igen, drar igång speldosan och går ut ur rummet. Hör att han ligger och mumlar för sig själv och sen blir det helt tyst en stund. Sen hör jag hur han börjar böka, sen börjar han prata. Uppspelt. Det dunsar lite i bakgrunden. Så jag går in. Där STÅR han, skuttar lite för sig själv och ser supernöjd ut - och en av napparna ligger på golvet en bit bort.

Suck. Nu sitter han här i mitt knä och verkar inte alls inställd på att sova. Men jag tror vi ska gå och lägga oss i soffan en stund och se vad som händer.

P.S. Ludvig har kräkts i vår säng, sin säng, på mina kläder och på två egna outfits, därför har han bara blöja på sig... Blir för övrigt intressant att se om fläckarna går bort i tvätten, tycker fläckarna sitter som berget nuförtiden. Why is that? Och det här är dessutom tomatfläckar...