Mina älsklingar.
Visst är de fina mina killar?
måndag 31 maj 2010
Pappamys
Ibland är man helt enkelt så trött att man däckar efter att man rapat. Då kan det bli så här mysigt.
Visst är de fina mina killar?
Visst är de fina mina killar?
Lilla ålen
Vi märkte för några nätter sen att även om vi lägger Ludvig på kudden högst upp i vagnen när det är dags att sova, så är det aldrig där man hittar honom när man vaknar sen. Han ålar på något sätt ner i vagnen och man hittar honom alltid nere i hörnet.
Så för att han inte ska lyckas åla sig ner och sen åla sig upp UNDER kudden igen flyttade vi ner kudden en bit, så att fötterna nästan tar emot i nederkant. Men åla kan man tydligen göra ändå enligt Ludvig.
Nåja, nu lyckas han i alla fall inte åla sig ner nedanför kudden med hela huvudet. Är det inte fascinerande hur rörliga de faktiskt är trots att de är så små?
Så för att han inte ska lyckas åla sig ner och sen åla sig upp UNDER kudden igen flyttade vi ner kudden en bit, så att fötterna nästan tar emot i nederkant. Men åla kan man tydligen göra ändå enligt Ludvig.
Varför ta mer plats än absolut nödvändigt?
Nåja, nu lyckas han i alla fall inte åla sig ner nedanför kudden med hela huvudet. Är det inte fascinerande hur rörliga de faktiskt är trots att de är så små?
söndag 30 maj 2010
Vardag igen?
Imorgon går Lasse tillbaka till jobbet igen. Det känns trist, jobbigt, hemskt, sorgligt och lite läskigt. Visst ska det bli mysigt att få ha Ludvig för mig själv hela dagarna, men samtidigt så vill jag ju dela det här med Lasse och jag vill att han ska få njuta lika mycket av vår son som jag får göra. Och jag vill stanna i vår lilla bubbla för alltid, de här dagarna har gått alldeles för fort. Det känns så orättvist på något sätt, även om jag vet att alla har det likadant.
Tur att Lasse kan vara långledig i sommar i alla fall. Jag och Ludvig behöver bara klara oss själva i tre arbetsveckor, sen får familjen vara tillsammans på heltid igen.
Tur att Lasse kan vara långledig i sommar i alla fall. Jag och Ludvig behöver bara klara oss själva i tre arbetsveckor, sen får familjen vara tillsammans på heltid igen.
För stort.
Moster tittade på pyjamasen i strl 56 när hon var här idag och sa att det var nog bäst att vi började använda den nu så han inte hann växa ur den innan vi kom så långt. Så ikväll när det var dags för pyjamas efter badet satte jag på Ludvig den. Och well, jag tror att vi är safe ett tag till.
Vart tog fötterna vägen?
Eller vad tror ni? ;-)
Baddags
Ikväll har Ludvig badat för andra gången, i badkaret med pappa den här gången. Det gick mycket bättre än badet i handfatet för en vecka sen. Det var nog både för trångt och för kallt, plus att han då redan var lite uppjagad. Ikväll verkade han tycka att det var jättemysigt och låg alldeles tyst med stora ögon och plaskade med händer och fötter.
När han sen låg och myste insvept i sitt badlakan i mammas famn lyckades han både bajsa och kissa. Det är så mysigt med små bebisar!
Bilder kommer senare, de ligger på en annan kamera.
När han sen låg och myste insvept i sitt badlakan i mammas famn lyckades han både bajsa och kissa. Det är så mysigt med små bebisar!
Bilder kommer senare, de ligger på en annan kamera.
Mors Dag 2010!
Min första Mors Dag! I sällskap av morbror, moster, Emilia och Alicia. Och Lasse och Ludvig förstås.
Tårtan som Lasse bakade. Mums!
Bustjejen Alicia var på toppenhumör.
Emilia bjöd på lite dansposer.
Ludvig charmade både moster...
...och morbror.
Söta systrar!
lördag 29 maj 2010
Hands up!
Så här kan man också sova tycker Ludvig, som är väldigt rörlig med sina armar när han sover.
Jag kan ärligt talat sitta och titta på Ludvig hur länge som helst när han sover. Det är fascinerande, och han är så söt! Han verkar drömma rätt mycket också, många olika ljud och miner blir det. För att inte tala om armrörelserna då.
Som att han bara väntar på en kram.
Hands up!
Jag kan ärligt talat sitta och titta på Ludvig hur länge som helst när han sover. Det är fascinerande, och han är så söt! Han verkar drömma rätt mycket också, många olika ljud och miner blir det. För att inte tala om armrörelserna då.
Vaggsång (bokstavligt talat)
Nu på morgonen har Ludvig legat och myst i sin vagga en stund, tillsammans med Tummen som hänger på ena knoppen. Det visade sig vara en speldosa dessutom, något som både mamman och pappan missat hittills (det var Ludvigs mormor som köpte den). När vi väl kom på det och drog igång den låg Ludvig och sjöng med till musiken. Så fint så.
Slagen hjälte
Ludvig tycker om att sova på en kudde mellan mig och maken i soffan. Där kan han ligga och sova länge, länge. Så länge och så sött att både mamman och pappan igår till slut också somnade i soffan i väntan på att Ludvig skulle vakna för sista flaskan för dagen.
Rätt mysigt faktiskt.
Slagen hjälte.
Mitt vackra barn. Mitt hjärta värker, så fin är du.
Sover gott.
Rätt mysigt faktiskt.
fredag 28 maj 2010
Pengapresent
Idag fick Ludvig sitt första bidrag till sparkontot - Solan, Bernte och Sara hade skickat en slant på posten som kom i brevlådan idag. Tillsammans med ett fint kort förstås.
Ludvig tackar så hemskt mycket, och det gör mamman och pappan också! Hoppas vi ses i Edsbro nästa helg.
Ludvig tackar så hemskt mycket, och det gör mamman och pappan också! Hoppas vi ses i Edsbro nästa helg.
torsdag 27 maj 2010
Personnummer
Lagom till en-veckas-dagen har Ludvig nu fått sitt personnummer från Skatteverket. Vår son är nu alltså en svensk medborgare som finns i folkbokföringsregistret som alla andra - jippie! Med i kuvertet fanns också namnpapper för oss att fylla i, vilket vi nu har gjort.
Ludvig Philip Alexander Bergström.
Imorgon skickar vi in det.
Ludvig Philip Alexander Bergström.
Imorgon skickar vi in det.
Mamman en vecka efter förlossningen
Ja, då har man alltså varit mamma i en vecka. Jag måste säga att jag är fascinerad över hur fort kroppen ändå läker och börjar återgå till sin normala form. Jag har tappat nästan all graviditetsvikt, är nere på 61,9 kg nu. 400 gram kvar till startvikt. Ärligt talat så trodde jag nog att typ alla kilon skulle rasa av på en gång, men sen läste jag att man i snitt går ner 5 kg i samband med förlossningen - vilket stämde nästan exakt på mig. Sen märkte jag att jag lade på mig lite vätska under BB-tiden, men den börjar uppenbarligen försvinna nu.
I övrigt tycker jag faktiskt att jag börjar se ut som vanligt och mina kläder sitter som de ska. Visst, magen är inte lika fast som den var innan och musklerna där inne har inte återfunnits ännu, men ändå måste jag säga att jag är mer nöjd med mig själv nu än innan jag blev gravid. Jag älskar min kropp för vad den gjort och vad den nu gett oss. Jag har en nyvunnen djup respekt för min kropp och jag tänker inte vara dum mot den genom att springa omkring och vara missnöjd med den. Min kropp är bäst helt enkelt! (Låter ju väldigt ego, men i mina ögon alltså.)
Något jag inte är lika nöjd med är blåmärket som pryder mitt vänstra armveck.Detta tack vare barnmorskan som skulle tappa mig på ett rör blod på BB. Jag ser ut som en sprutnarkoman, och då har det ändå blivit bättre än vad det var för några dagar sedan!
En vecka efter förlossningen.
I övrigt tycker jag faktiskt att jag börjar se ut som vanligt och mina kläder sitter som de ska. Visst, magen är inte lika fast som den var innan och musklerna där inne har inte återfunnits ännu, men ändå måste jag säga att jag är mer nöjd med mig själv nu än innan jag blev gravid. Jag älskar min kropp för vad den gjort och vad den nu gett oss. Jag har en nyvunnen djup respekt för min kropp och jag tänker inte vara dum mot den genom att springa omkring och vara missnöjd med den. Min kropp är bäst helt enkelt! (Låter ju väldigt ego, men i mina ögon alltså.)
Snyggt blåmärke.
Något jag inte är lika nöjd med är blåmärket som pryder mitt vänstra armveck.Detta tack vare barnmorskan som skulle tappa mig på ett rör blod på BB. Jag ser ut som en sprutnarkoman, och då har det ändå blivit bättre än vad det var för några dagar sedan!
En vecka!
Tiden går alldeles för fort. Idag är vår lilla pojke hela en vecka gammal. Vart har den senaste veckan tagit vägen egentligen? Det är konstigt... Å ena sidan känns det som att vi nyss fått Ludvig, men å andra sidan så känns det som han har varit här hos oss i en evighet. Nästan så man har glömt bort hur livet innan honom var/kändes.
Det här med mat har visat sig vara mer ångestframkallande än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tycker det är jättesvårt att veta hur mycket som är lagom. På ersättningspaketet står det att bebisar som är 0-1 månader ska ha 400-700 ml per dag, uppdelat på 5-6 mål á 80-150 ml vardera. Då tänker jag att en bebis som är en vecka kanske ska ligga mot den undre gränsen och sen öka successivt, men det skulle aldrig funka - Ludvig skulle ju svälta ihjäl!
Nu äter han var fjärde timme om man slår ut det på hela dygnet och får i sig 600 ml eller lite drygt det. Alltså nästan uppe i max - var ska det då sluta när han är 1 månad gammal?! Eller är det kanske så att han då kommer att äta större måltider men mer sällan, och då ändå hamna på ungefär samma dagliga mängd?
När det gäller amning så förespråkar ju de flesta att barnen ska få äta så mycket och så ofta de vill, det borde ju rimligtvis då också gälla ersättningsbebisar, eller? Ska de hårdkontrolleras? Det verkar ju inte riktigt rätt...
Nej, det är verkligen inte lätt att vara förstagångsmamma inser jag. Men efter ett snack med Kasia, och efter att hon pratat med en väninna som också fött upp barn på ersättning, så har jag bestämt mig för att försöka släppa den här nojjan och helt enkelt bara gå på vad Ludvig säger och vill ha. Han måste ju få må bra och vara nöjd, det är ju ändå prio 1. Får se vad BVC säger om det nästa vecka...
Nu är det någon som gnyr ute på balkongen, bäst att kolla vad han vill.
Matstund i pappas famn. 100 ml suger Ludvig i sig per måltid.
Det här med mat har visat sig vara mer ångestframkallande än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tycker det är jättesvårt att veta hur mycket som är lagom. På ersättningspaketet står det att bebisar som är 0-1 månader ska ha 400-700 ml per dag, uppdelat på 5-6 mål á 80-150 ml vardera. Då tänker jag att en bebis som är en vecka kanske ska ligga mot den undre gränsen och sen öka successivt, men det skulle aldrig funka - Ludvig skulle ju svälta ihjäl!
Nu äter han var fjärde timme om man slår ut det på hela dygnet och får i sig 600 ml eller lite drygt det. Alltså nästan uppe i max - var ska det då sluta när han är 1 månad gammal?! Eller är det kanske så att han då kommer att äta större måltider men mer sällan, och då ändå hamna på ungefär samma dagliga mängd?
När det gäller amning så förespråkar ju de flesta att barnen ska få äta så mycket och så ofta de vill, det borde ju rimligtvis då också gälla ersättningsbebisar, eller? Ska de hårdkontrolleras? Det verkar ju inte riktigt rätt...
Nej, det är verkligen inte lätt att vara förstagångsmamma inser jag. Men efter ett snack med Kasia, och efter att hon pratat med en väninna som också fött upp barn på ersättning, så har jag bestämt mig för att försöka släppa den här nojjan och helt enkelt bara gå på vad Ludvig säger och vill ha. Han måste ju få må bra och vara nöjd, det är ju ändå prio 1. Får se vad BVC säger om det nästa vecka...
Ludvig sover gott i vagnen ute på balkongen.
Nu är det någon som gnyr ute på balkongen, bäst att kolla vad han vill.
onsdag 26 maj 2010
Blommor
Ludvig har fått blommor!
Ludvig tackar som hemskt mycket för blommorna, men bäst gillade han nallen som syns i den andra buketten.
En bukett från biologiska morfar och hela den släkten...
...och en från familjen Berge i Göteborg.
Ludvig tackar som hemskt mycket för blommorna, men bäst gillade han nallen som syns i den andra buketten.
Sociala Ludvig
Idag har vi haft besök av mamma (mormor) och Kasper. Vi har promenerat, fikat på stan, shoppat lite och pratat en hel del strunt. Och käkat fajitas på balkongen. Grabbarna (förutom Ludvig då) har spelat Xbox också, på Kaspers begäran. Ludvig då? Han sov sig genom i stort sett hela besöket och vaknade fem minuter innan de åkte.
Så mormor fick lite Ludvig-gos innan de åkte hem igen i alla fall. Tur det. Annars hade vi kunnat skylla det på pappan, han sa nämligen åt Ludvig att fejksova när vi skulle få besök.
Slagen hjälte. Det är jobbigt att vara liten.
Min vackra, underbara pojke. Tänk att vi kunde skapa något så fint.
Så mormor fick lite Ludvig-gos innan de åkte hem igen i alla fall. Tur det. Annars hade vi kunnat skylla det på pappan, han sa nämligen åt Ludvig att fejksova när vi skulle få besök.
Navelstumpen
Nu har Ludvigs navelstump ramlat av, dagen innan han fyller en vecka. Hittade den i pyjamasen imorse.
Betyder det att min lilla pojke är stor nu? Det känns lite så.
Betyder det att min lilla pojke är stor nu? Det känns lite så.
tisdag 25 maj 2010
Mysdag
Ludvig har myst både med pappa...
...och mamma idag. I två timmar låg han utslagen på mitt bröst.
måndag 24 maj 2010
Återbesök hos barnläkaren
Idag har lilla familjen varit ute på äventyr – både långpromenad och barnläkarbesök. Jag är inte världens smidigaste och snabbaste person än, men vi lyckades ändå spurta upp till sjukhuset på 25 minuter. I gammal god form kanske det tar 20 minuter, så det var väl ändå inte alltför illa pinkat.
Vi hann inte många steg utanför dörren innan Ludvig sov så sött och det tillståndet höll i sig. När vi kom till sjukhuset sov han, när vi satt i väntrummet sov han och under hörseltestet sov han. Barnsköterskan som utförde testet var mycket imponerad av vår duktiga lilla pojke. Men när vi sen kom in till barnläkaren vaknade han minsann, och arg var han.
Dumma läkare som klämde, kände, vände och vred. Usch, en del saker som gjordes gjorde verkligen ont i hjärtat att se, även om jag såklart förstår att de inte plågar barnen. Barnläkarens svenska var inte så himla bra heller, så undersköterskan (en av undersköterskorna som tog hand om oss på BB) fick tolka lite ibland. Ludvig visade i alla fall vad han tyckte om undersökningen – han kissade på både läkaren och sköterskan. Haha!
Allt såg i alla fall bra ut, åtminstone fram till vägningen. Ludvig har tappat lite i vikt (vilket ju är helt normalt) och väger nu 3985 gram. Det ligger inom gränserna för vad som är normalt/acceptabelt, men ändå kände sig läkaren tvungen att klaga lite på mig (eller det var i alla fall så jag uppfattade det). Det fick minsann ALDRIG gå mer än tre timmar mellan målen och kunde jag inte se att han var jättehungrig nu också? Fy på mig!
(Jo, jag kunde också se att han var hungrig, men jag hade räknat med att vi skulle vara hemma vid det laget. Får man en tid kl. 13.00 så tror man att det är då man ska träffa läkaren, inte 30-40 minuter senare...)
Som tur var så var undersköterskan snabb att säga att hon kunde springa och hämta en flaska så vi kunde ge Ludvig mat innan vi gick från BB, så vi skyndade oss att klä på Ludvig, säga hejdå till läkaren och gå ut i väntrummet för att vänta på maten. Medan vi satt och matade Ludvig kom barnmorskan som hjälpte Ludvig till världen förbi och beundrade honom en liten stund, kul att träffa henne igen!
När Ludvig var mätt och belåten och återigen hade somnat i vagnen tog vi en promenad ner på stan för att uträtta lite ärenden och vände sedan hemåt igen. Vid det laget hade jag ont lite här och var, fast mest i svanken om jag ska vara ärlig, så jag kraschade på soffan så fort vi kom innanför dörren. Det märks att musklerna använts både annorlunda och mindre de senaste nio månaderna...
Dags för lite mamma-Ludvig-mys!
Vi hann inte många steg utanför dörren innan Ludvig sov så sött och det tillståndet höll i sig. När vi kom till sjukhuset sov han, när vi satt i väntrummet sov han och under hörseltestet sov han. Barnsköterskan som utförde testet var mycket imponerad av vår duktiga lilla pojke. Men när vi sen kom in till barnläkaren vaknade han minsann, och arg var han.
Dumma läkare som klämde, kände, vände och vred. Usch, en del saker som gjordes gjorde verkligen ont i hjärtat att se, även om jag såklart förstår att de inte plågar barnen. Barnläkarens svenska var inte så himla bra heller, så undersköterskan (en av undersköterskorna som tog hand om oss på BB) fick tolka lite ibland. Ludvig visade i alla fall vad han tyckte om undersökningen – han kissade på både läkaren och sköterskan. Haha!
Allt såg i alla fall bra ut, åtminstone fram till vägningen. Ludvig har tappat lite i vikt (vilket ju är helt normalt) och väger nu 3985 gram. Det ligger inom gränserna för vad som är normalt/acceptabelt, men ändå kände sig läkaren tvungen att klaga lite på mig (eller det var i alla fall så jag uppfattade det). Det fick minsann ALDRIG gå mer än tre timmar mellan målen och kunde jag inte se att han var jättehungrig nu också? Fy på mig!
(Jo, jag kunde också se att han var hungrig, men jag hade räknat med att vi skulle vara hemma vid det laget. Får man en tid kl. 13.00 så tror man att det är då man ska träffa läkaren, inte 30-40 minuter senare...)
Som tur var så var undersköterskan snabb att säga att hon kunde springa och hämta en flaska så vi kunde ge Ludvig mat innan vi gick från BB, så vi skyndade oss att klä på Ludvig, säga hejdå till läkaren och gå ut i väntrummet för att vänta på maten. Medan vi satt och matade Ludvig kom barnmorskan som hjälpte Ludvig till världen förbi och beundrade honom en liten stund, kul att träffa henne igen!
När Ludvig var mätt och belåten och återigen hade somnat i vagnen tog vi en promenad ner på stan för att uträtta lite ärenden och vände sedan hemåt igen. Vid det laget hade jag ont lite här och var, fast mest i svanken om jag ska vara ärlig, så jag kraschade på soffan så fort vi kom innanför dörren. Det märks att musklerna använts både annorlunda och mindre de senaste nio månaderna...
Dags för lite mamma-Ludvig-mys!
Sova själv?
Inatt var det tänkt att Ludvig skulle sova i sin vagga för första gången. Det gick sådär...
Inte för att Ludvig inte trivdes, han somnade gott där. Men mamman... Mamman blev så förtvivlad över att ha sonen flera meter från sängen, så han fick till slut ligga mellan mamma och pappa i sängen istället.
Jag skojar inte, jag grät floder efter att lamporna släckts och både son och make somnat så sött. Aldrig någonsin hade jag kunnat tro innan Ludvig kom ut att jag skulle kunna reagera på det viset. Men allt är så nytt än...
Ludvig i mammas gamla vagga som mormor fixat i ordning.
Inte för att Ludvig inte trivdes, han somnade gott där. Men mamman... Mamman blev så förtvivlad över att ha sonen flera meter från sängen, så han fick till slut ligga mellan mamma och pappa i sängen istället.
Jag skojar inte, jag grät floder efter att lamporna släckts och både son och make somnat så sött. Aldrig någonsin hade jag kunnat tro innan Ludvig kom ut att jag skulle kunna reagera på det viset. Men allt är så nytt än...
söndag 23 maj 2010
Premiärer
Idag har det varit premiär gånger två för Ludvig. En första tur i vagnen, hela vägen upp till ICA. Säkert 2-300 meter minst! Det gillade Ludvig, det tog inte många sekunder för honom att somna gott i den varma och sköna vagnen. Mamman och pappan tyckte förstås också att det var väldigt speciellt.
Den andra premiären var dock inte lika populär - det första badet. Ludvig skrek sig illröd och visade på alla sätt att han inte alls tyckte det var roligt. Fast å andra sidan var han redan rätt uppjagad innan han kom i vattnet, så det kanske berodde på det. Bättre lycka nästa gång, då blir det bad i badkaret med pappa istället för ensam i det trånga handfatet.
Snart somnar Ludvig.
Den andra premiären var dock inte lika populär - det första badet. Ludvig skrek sig illröd och visade på alla sätt att han inte alls tyckte det var roligt. Fast å andra sidan var han redan rätt uppjagad innan han kom i vattnet, så det kanske berodde på det. Bättre lycka nästa gång, då blir det bad i badkaret med pappa istället för ensam i det trånga handfatet.
Morföräldrar på besök
Idag har mormor och morfar varit på besök! Ludvig tyckte det var så kul, intressant och spännande så han sov sig igenom hela besöket i princip. Sen sov han resten av eftermiddagen också. Mammas trötta lilla älskling. Men trots att han sov så flirtade han med mormor genom att ha på sig sin fina "My heart belongs to grandma"-body.
Stolt och nöjd mormor.
Ludvig ligger och ler i sömnen i morfars famn.
Stolt och nöjd morfar.
Det är för övrigt inte illa pinkat att bli morfar vid 37 års ålder, eller hur? Den ungdomliga energin lär behövas, jag misstänker att Ludvig så småningom kommer bli ett riktigt litet yrväder. Förhoppningsvis med ostyriga, busiga lockar på huvudet.
lördag 22 maj 2010
Efter-förlossningen-berättelse
Varning för ett rätt så virrigt och långt inlägg, det är så mycket man vill ha med. Återigen så skrivs inlägget mest för att jag själv ska få det på pränt och kunna komma ihåg vad som hände efter Ludvigs födelse. Men jag hoppas såklart att andra blir "roade" också.
Efter en lång väntan och mycket kämpande kom han då alltså, vår älskade lilla Ludvig. Lasse klippte navelsträngen, jag grät så att tårarna sprutade och Ludvig var arg som ett bi. När navelsträngen var avklippt fick jag äntligen vända mig om och lägga upp Ludvig på bröstet och verkligen titta och lukta på honom. Helt perfekt! Hur kunde det komma något så perfekt ur mig? Hur hade vi kunnat lyckas så bra? Och, apropå något helt annat, hur kan man gå från så avgrundsdjup smärta till att vara helt smärtfri på 1 sekund?
Alldeles färsk!
När jag hamnade på rygg möttes jag för övrigt av ett blodbad, tydligen hade ett kärl i navelsträngen spruckit när han kom ut och det var blod överallt – på mig, på honom, på min skjorta, på sängen... Inte jättemysigt, men där och då spelade inte något annat än Ludvig någon roll. Jag tittade på Lasse och sa ”Det här gjorde vi bra”, och han bara nickade medan han med stora ögon betraktade sin nyfödde son. Ett helt perfekt ögonblick!
Efter att ha fått njuta av stunden ett litet tag började barnmorskan massera min mage och dra i navelsträngen för att moderkakan skulle lossna och komma ut. Mission impossible. Den satt där den satt helt enkelt och barnmorskan lät det vara en stund. Sen var hon där igen, masserade och drog. Icke. Väntade en liten stund till – samma resultat. Så en läkare tillkallades och hon var inte ett dugg snäll med mig när hon klämde, kände och drog. Det bestämdes att jag skulle få mer livmodersammandragande, både i flytande form och i tablettform. Barnmorskan fick instruktioner om att med jämna mellanrum dra i navelsträngen för att se om moderkakan lossnade och om den inte hade kommit ut inom drygt en timme efter att Ludvig kom ut så skulle jag in på operation för att ta ut den den vägen. Fasa! Hur kunde allt hända mig? Var låg rättvisan i att jag först fick krysta i tre timmar och sen ligga där med en moderkaka som inte alls samarbetade? Men, i sista stund kom den faktiskt ut – tack och lov! Hade det dröjt 5-10 minuter till så hade jag fått lämna min nya lilla familj för att opereras, men äntligen samarbetade kroppen med mig.
Pappa matar, första natten på BB.
Dags för nästa roliga punkt på dagordningen – undersökning av skadorna och ihoplappning. Jag var övertygad om att det skulle göra skitont och att jag hade spruckit jättemycket. Och jag hade rätt, det gjorde skitont – att lägga bedövningen. För efter det kände jag inte ett smack. Fascinerande. Har aldrig fått så stark bedövning förut. Barnmorskan sydde och sydde, jag trodde aldrig hon skulle bli klar. Det gjorde mig förstås också orolig (i kombination med hennes koncentrerade/oroade ansiktsuttryck), men hon lugnade mig snabbt med att allt såg helt normalt ut, inget utöver det vanliga. Verkligen världens gulligaste barnmorska, men så visade det sig att hon är från Umeå också. Så även om nu Ludvig föddes i 08-land, så förlöstes han åtminstone av en västerbottning – det känns tryggt!
När jag var lagad och hade fått på mig en vacker blöjbinda med matchande nättrosor frågade barnmorskan om jag kanske ville ta en dusch, vilket såklart kändes jättefrestande efter blod, svett och tårar (bokstavligt talat). Dock hade jag inte ätit eller druckit något alls sen middagen kvällen innan (jo, nu ljög jag. Några bitar ananas och ett glas vatten hade jag fått i mig mot slutet av förlossningen) så jag kände mig lite snurrig och ville få i mig lite socker först. Efter att ha tryckt i mig massa choklad kände jag mig redo och undersköterskan följde mig bort till duschrummet. Ungefär halvvägs var hon tvungen att leda in mig i ett mottagningsrum och lägga mig på britsen – allt var bara suddigt och snurrigt. Någon minut senare kunde hon dock lämna av mig inne i duschrummet efter att ha förvissat sig om att jag skulle ringa på hjälp om jag behövde. Visst visst, inga problem.
Klädde av mig, satte mig på pallen i duschen och skruvade på varmvattnet. ÅH! Ljuvligt. Jag kan inte med ord beskriva hur skön den duschen var. Dock tog det inte lång tid innan jag började svimma. Ja, började svimma. Jag vet inte hur många gånger jag svimmade där inne, men minst fem skulle jag gissa på. Dock är jag så rutinerad på det så varje gång jag kände att det var dags hann jag sänka huvudet och lägga (kanske inte varje gång säger bulan i min panna) det mot kaklet så att jag inte skulle ramla ihop i en hög på golvet eller krossa skallen mot väggen. Undersköterskan var förbi en gång och frågade hur det gick och mitt svar blev ”bra”. Kanske inte det smartaste jag gjort och sagt, men jag ville verkligen vara ifred och klara duschen själv. Tack gode gud för pallen i alla fall.
Mot slutet duschade jag kallt för att kvickna till lite inför påklädning, men det gick sådär. När jag hade satt mig ner för att klä på mig svimmade jag igen, och den gången blev jag nog sittande en stund tror jag. När jag vaknade till igen insåg jag att jag behövde hjälp, till rummet skulle jag aldrig ta mig själv. Så jag ringde på klockan och både barnmorskan och undersköterskan kom, hämtade en rullstol och körde mig tillbaka till rummet. Lasse tyckte inte att jag såg så himla pigg ut när jag kom tillbaka, antagligen var jag ungefär lika vit som sjukhusrocken jag hade på mig... Då fick jag också reda på att jag förlorat över 1 liter blod, närmare bestämt 1125 ml. Vi kan alltså konstatera att kombinationen
Jag fick i alla fall hjälp upp i sängen och Ludvig, som legat naken mot pappas bara bröst och ätit och myst, lades ner bredvid mig i sängen. Så gott han luktade! Och fortfarande var han lika perfekt som innan jag lämnade rummet. Och vid det här laget var han dessutom inte arg längre, han hade ju fått mat.
Mat skulle också de nyblivna föräldrarna ha – det var dags för den omtalade fikabrickan! Ärligt talat är det ju inget märkvärdigt fika man får, limpmackor med medwurst och ost liksom, men det var det godaste fikat jag någonsin fått serverat. Det kändes så lyxigt på något vis, komplett med cider och varm choklad/kaffe. Så nu förstår jag också vad alla pratar om när de nämner den där brickan.
Efter att vi i lugn och ro ätit upp vårt fika och gosat massor med vår underbara son kom barnmorskan in igen för att 1, säga åt mig att gå och kissa, och 2, väga och mäta Ludvig. Precis när han hade kommit ut så gissade Lasse på att han var 52 centimeter lång och barnmorskan gissade att han vägde 3700-3800 gram. Upp till bevis! När hon lagt honom på vågen blev det knäpptyst i rummet, hon och Lasse såg riktigt förvånade ut och barnmorskan undslapp sig ett ”Näää”. Jag, som låg mer eller mindre orörlig i sängen, undrade vad det var de såg egentligen och några sekunder senare kom beskedet – han vägde hela 4220 gram! Exakt 1 kilo mer än vad jag vägde när jag föddes. Ytterligare några sekunder senare fick jag reda på att han dessutom var 54 centimeter lång. Jag hade fött en riktig bjässe! Men en alldeles perfekt bjässe förstås, och så stor är han faktiskt inte. Lång ja, men inte stor. Det är nästan bara skinn och ben på honom. Men han är så mjuk och go och len ändå!
En liten stund senare, efter många om och men, lyckades jag ta mig iväg till toaletten och göra som barnmorskan önskade. Jag fick nämligen inte lämna förlossningsrummet och flyttas över till BB förrän jag hade kissat en första gång efter förlossningen. Det gick alldeles utmärkt och efter den triumfen hämtades jag i rullstol och kördes tillsammans med Ludvig till vårt rum på BB, tätt följd av Lasse och undersköterskan med all packning (den där BB-väskan alltså...).
Tyvärr fick vi inget familjerum eftersom det var väldigt fullt på BB och tyvärr fick vi inte ligga på BB+ (familjerumsavdelning med lite mer begränsad tillgång till personal) eftersom jag hade tappat så mycket blod. Min förlossning räknades då som en komplicerad sådan och då måste man ligga på vanliga BB. Men rummet vi fick – en tvåsal – var tomt när vi kom och Lasse fick lov att stanna som om det hade varit ett familjerum. Så skönt! Hade inte han fått stanna så vet jag inte vad jag hade gjort... Dock blev vi förvarnade om att han kunde bli utkörd om behovet skulle uppstå och att ha det hängandes över huvudet var inte heller så himla kul.
Vi spenderade två dygn på BB innan vi åkte hem och Lasse fick faktiskt stanna hela tiden. De nyblivna morföräldrarna kom på besök redan första kvällen, men fick nöja sig med att se underverket genom dörrfönstret eftersom det är besöksförbud på BB och man får inte ta ut bebisen utanför avdelningen förrän man åker hem. Jag däremot gick ut för att träffa dem, och för att äta sushi med mamma. Det var så gott - precis vad jag behövde efter en krävande förlossning! Mamma hade också med sig några opastöriserade ostar och ett paket kex, så ni kan ju gissa om jag hade fest på rummet sen.
Resterande tid ägnade vi såklart åt Ludvig. Tittade på honom. Pussade på honom. Luktade på honom. Försökte förstå att det var vårt alldeles egna barn som låg framför oss. Lasse fick privilegiet att sköta det mesta som hade med matning och blöjbyten att göra eftersom jag inte var så himla rörlig. Jag tror han njöt av det, att redan från början kunna skapa det bandet. Jag njöt i alla fall av att se dem tillsammans, det är en sak som är säker.
Hemgång!
Två dygn efter förlossningen åkte vi alltså hem, den 22 maj. En solig och fin dag och vi, eller i alla fall jag, var väldigt pirrig över att få åka hem med Ludvig. Men innan vi fick åka hem var jag tvungen att få järndropp, annars skulle jag minsann inte få lämna sjukhuset. Mitt Hb hade sjunkit från 135 innan förlossningen till 75 efter, så det kanske inte var så konstigt. Och inte så konstigt att jag kände mig trött, skakis och hade ont i huvudet.
Pappamys i soffan hemma.
När jag hade legat med droppet i en timme fick vi klartecken att åka hem. Vi packade ihop, jag duschade och Ludvig kläddes i sina finaste kläder och sattes i babyskyddet. Där verkade han ha det himla bra, han somnade på en gång. Sen gick vi. En del av mig ville småspringa, utifall att någon skulle haffa oss och säga att vi inte fick ta med barnet hem, att han inte var vår att ta hem. Men vi klarade oss hela vägen till utgången, in i bilen och hem. Fantastiskt! Och resten av den dagen spenderades i soffan, där vi satt och förundrades över hur olikt sig livet kan bli på bara några dagar...
Efter en lång väntan och mycket kämpande kom han då alltså, vår älskade lilla Ludvig. Lasse klippte navelsträngen, jag grät så att tårarna sprutade och Ludvig var arg som ett bi. När navelsträngen var avklippt fick jag äntligen vända mig om och lägga upp Ludvig på bröstet och verkligen titta och lukta på honom. Helt perfekt! Hur kunde det komma något så perfekt ur mig? Hur hade vi kunnat lyckas så bra? Och, apropå något helt annat, hur kan man gå från så avgrundsdjup smärta till att vara helt smärtfri på 1 sekund?
Alldeles färsk!När jag hamnade på rygg möttes jag för övrigt av ett blodbad, tydligen hade ett kärl i navelsträngen spruckit när han kom ut och det var blod överallt – på mig, på honom, på min skjorta, på sängen... Inte jättemysigt, men där och då spelade inte något annat än Ludvig någon roll. Jag tittade på Lasse och sa ”Det här gjorde vi bra”, och han bara nickade medan han med stora ögon betraktade sin nyfödde son. Ett helt perfekt ögonblick!
Efter att ha fått njuta av stunden ett litet tag började barnmorskan massera min mage och dra i navelsträngen för att moderkakan skulle lossna och komma ut. Mission impossible. Den satt där den satt helt enkelt och barnmorskan lät det vara en stund. Sen var hon där igen, masserade och drog. Icke. Väntade en liten stund till – samma resultat. Så en läkare tillkallades och hon var inte ett dugg snäll med mig när hon klämde, kände och drog. Det bestämdes att jag skulle få mer livmodersammandragande, både i flytande form och i tablettform. Barnmorskan fick instruktioner om att med jämna mellanrum dra i navelsträngen för att se om moderkakan lossnade och om den inte hade kommit ut inom drygt en timme efter att Ludvig kom ut så skulle jag in på operation för att ta ut den den vägen. Fasa! Hur kunde allt hända mig? Var låg rättvisan i att jag först fick krysta i tre timmar och sen ligga där med en moderkaka som inte alls samarbetade? Men, i sista stund kom den faktiskt ut – tack och lov! Hade det dröjt 5-10 minuter till så hade jag fått lämna min nya lilla familj för att opereras, men äntligen samarbetade kroppen med mig.
Pappa matar, första natten på BB.Dags för nästa roliga punkt på dagordningen – undersökning av skadorna och ihoplappning. Jag var övertygad om att det skulle göra skitont och att jag hade spruckit jättemycket. Och jag hade rätt, det gjorde skitont – att lägga bedövningen. För efter det kände jag inte ett smack. Fascinerande. Har aldrig fått så stark bedövning förut. Barnmorskan sydde och sydde, jag trodde aldrig hon skulle bli klar. Det gjorde mig förstås också orolig (i kombination med hennes koncentrerade/oroade ansiktsuttryck), men hon lugnade mig snabbt med att allt såg helt normalt ut, inget utöver det vanliga. Verkligen världens gulligaste barnmorska, men så visade det sig att hon är från Umeå också. Så även om nu Ludvig föddes i 08-land, så förlöstes han åtminstone av en västerbottning – det känns tryggt!
När jag var lagad och hade fått på mig en vacker blöjbinda med matchande nättrosor frågade barnmorskan om jag kanske ville ta en dusch, vilket såklart kändes jättefrestande efter blod, svett och tårar (bokstavligt talat). Dock hade jag inte ätit eller druckit något alls sen middagen kvällen innan (jo, nu ljög jag. Några bitar ananas och ett glas vatten hade jag fått i mig mot slutet av förlossningen) så jag kände mig lite snurrig och ville få i mig lite socker först. Efter att ha tryckt i mig massa choklad kände jag mig redo och undersköterskan följde mig bort till duschrummet. Ungefär halvvägs var hon tvungen att leda in mig i ett mottagningsrum och lägga mig på britsen – allt var bara suddigt och snurrigt. Någon minut senare kunde hon dock lämna av mig inne i duschrummet efter att ha förvissat sig om att jag skulle ringa på hjälp om jag behövde. Visst visst, inga problem.
Klädde av mig, satte mig på pallen i duschen och skruvade på varmvattnet. ÅH! Ljuvligt. Jag kan inte med ord beskriva hur skön den duschen var. Dock tog det inte lång tid innan jag började svimma. Ja, började svimma. Jag vet inte hur många gånger jag svimmade där inne, men minst fem skulle jag gissa på. Dock är jag så rutinerad på det så varje gång jag kände att det var dags hann jag sänka huvudet och lägga (kanske inte varje gång säger bulan i min panna) det mot kaklet så att jag inte skulle ramla ihop i en hög på golvet eller krossa skallen mot väggen. Undersköterskan var förbi en gång och frågade hur det gick och mitt svar blev ”bra”. Kanske inte det smartaste jag gjort och sagt, men jag ville verkligen vara ifred och klara duschen själv. Tack gode gud för pallen i alla fall.
Mot slutet duschade jag kallt för att kvickna till lite inför påklädning, men det gick sådär. När jag hade satt mig ner för att klä på mig svimmade jag igen, och den gången blev jag nog sittande en stund tror jag. När jag vaknade till igen insåg jag att jag behövde hjälp, till rummet skulle jag aldrig ta mig själv. Så jag ringde på klockan och både barnmorskan och undersköterskan kom, hämtade en rullstol och körde mig tillbaka till rummet. Lasse tyckte inte att jag såg så himla pigg ut när jag kom tillbaka, antagligen var jag ungefär lika vit som sjukhusrocken jag hade på mig... Då fick jag också reda på att jag förlorat över 1 liter blod, närmare bestämt 1125 ml. Vi kan alltså konstatera att kombinationen
- ingen mat
- ingen dryck
- tre timmars krystarbete
- stor blodförlust
- varm dusch
Jag fick i alla fall hjälp upp i sängen och Ludvig, som legat naken mot pappas bara bröst och ätit och myst, lades ner bredvid mig i sängen. Så gott han luktade! Och fortfarande var han lika perfekt som innan jag lämnade rummet. Och vid det här laget var han dessutom inte arg längre, han hade ju fått mat.
Mat skulle också de nyblivna föräldrarna ha – det var dags för den omtalade fikabrickan! Ärligt talat är det ju inget märkvärdigt fika man får, limpmackor med medwurst och ost liksom, men det var det godaste fikat jag någonsin fått serverat. Det kändes så lyxigt på något vis, komplett med cider och varm choklad/kaffe. Så nu förstår jag också vad alla pratar om när de nämner den där brickan.
Efter att vi i lugn och ro ätit upp vårt fika och gosat massor med vår underbara son kom barnmorskan in igen för att 1, säga åt mig att gå och kissa, och 2, väga och mäta Ludvig. Precis när han hade kommit ut så gissade Lasse på att han var 52 centimeter lång och barnmorskan gissade att han vägde 3700-3800 gram. Upp till bevis! När hon lagt honom på vågen blev det knäpptyst i rummet, hon och Lasse såg riktigt förvånade ut och barnmorskan undslapp sig ett ”Näää”. Jag, som låg mer eller mindre orörlig i sängen, undrade vad det var de såg egentligen och några sekunder senare kom beskedet – han vägde hela 4220 gram! Exakt 1 kilo mer än vad jag vägde när jag föddes. Ytterligare några sekunder senare fick jag reda på att han dessutom var 54 centimeter lång. Jag hade fött en riktig bjässe! Men en alldeles perfekt bjässe förstås, och så stor är han faktiskt inte. Lång ja, men inte stor. Det är nästan bara skinn och ben på honom. Men han är så mjuk och go och len ändå!
En liten stund senare, efter många om och men, lyckades jag ta mig iväg till toaletten och göra som barnmorskan önskade. Jag fick nämligen inte lämna förlossningsrummet och flyttas över till BB förrän jag hade kissat en första gång efter förlossningen. Det gick alldeles utmärkt och efter den triumfen hämtades jag i rullstol och kördes tillsammans med Ludvig till vårt rum på BB, tätt följd av Lasse och undersköterskan med all packning (den där BB-väskan alltså...).
Tyvärr fick vi inget familjerum eftersom det var väldigt fullt på BB och tyvärr fick vi inte ligga på BB+ (familjerumsavdelning med lite mer begränsad tillgång till personal) eftersom jag hade tappat så mycket blod. Min förlossning räknades då som en komplicerad sådan och då måste man ligga på vanliga BB. Men rummet vi fick – en tvåsal – var tomt när vi kom och Lasse fick lov att stanna som om det hade varit ett familjerum. Så skönt! Hade inte han fått stanna så vet jag inte vad jag hade gjort... Dock blev vi förvarnade om att han kunde bli utkörd om behovet skulle uppstå och att ha det hängandes över huvudet var inte heller så himla kul.
Vi spenderade två dygn på BB innan vi åkte hem och Lasse fick faktiskt stanna hela tiden. De nyblivna morföräldrarna kom på besök redan första kvällen, men fick nöja sig med att se underverket genom dörrfönstret eftersom det är besöksförbud på BB och man får inte ta ut bebisen utanför avdelningen förrän man åker hem. Jag däremot gick ut för att träffa dem, och för att äta sushi med mamma. Det var så gott - precis vad jag behövde efter en krävande förlossning! Mamma hade också med sig några opastöriserade ostar och ett paket kex, så ni kan ju gissa om jag hade fest på rummet sen.
Resterande tid ägnade vi såklart åt Ludvig. Tittade på honom. Pussade på honom. Luktade på honom. Försökte förstå att det var vårt alldeles egna barn som låg framför oss. Lasse fick privilegiet att sköta det mesta som hade med matning och blöjbyten att göra eftersom jag inte var så himla rörlig. Jag tror han njöt av det, att redan från början kunna skapa det bandet. Jag njöt i alla fall av att se dem tillsammans, det är en sak som är säker.
Hemgång!Två dygn efter förlossningen åkte vi alltså hem, den 22 maj. En solig och fin dag och vi, eller i alla fall jag, var väldigt pirrig över att få åka hem med Ludvig. Men innan vi fick åka hem var jag tvungen att få järndropp, annars skulle jag minsann inte få lämna sjukhuset. Mitt Hb hade sjunkit från 135 innan förlossningen till 75 efter, så det kanske inte var så konstigt. Och inte så konstigt att jag kände mig trött, skakis och hade ont i huvudet.
Pappamys i soffan hemma.När jag hade legat med droppet i en timme fick vi klartecken att åka hem. Vi packade ihop, jag duschade och Ludvig kläddes i sina finaste kläder och sattes i babyskyddet. Där verkade han ha det himla bra, han somnade på en gång. Sen gick vi. En del av mig ville småspringa, utifall att någon skulle haffa oss och säga att vi inte fick ta med barnet hem, att han inte var vår att ta hem. Men vi klarade oss hela vägen till utgången, in i bilen och hem. Fantastiskt! Och resten av den dagen spenderades i soffan, där vi satt och förundrades över hur olikt sig livet kan bli på bara några dagar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)