Återbesök hos barnläkaren

Idag har lilla familjen varit ute på äventyr – både långpromenad och barnläkarbesök. Jag är inte världens smidigaste och snabbaste person än, men vi lyckades ändå spurta upp till sjukhuset på 25 minuter. I gammal god form kanske det tar 20 minuter, så det var väl ändå inte alltför illa pinkat.

Vi hann inte många steg utanför dörren innan Ludvig sov så sött och det tillståndet höll i sig. När vi kom till sjukhuset sov han, när vi satt i väntrummet sov han och under hörseltestet sov han. Barnsköterskan som utförde testet var mycket imponerad av vår duktiga lilla pojke. Men när vi sen kom in till barnläkaren vaknade han minsann, och arg var han.

Dumma läkare som klämde, kände, vände och vred. Usch, en del saker som gjordes gjorde verkligen ont i hjärtat att se, även om jag såklart förstår att de inte plågar barnen. Barnläkarens svenska var inte så himla bra heller, så undersköterskan (en av undersköterskorna som tog hand om oss på BB) fick tolka lite ibland. Ludvig visade i alla fall vad han tyckte om undersökningen – han kissade på både läkaren och sköterskan. Haha!

Allt såg i alla fall bra ut, åtminstone fram till vägningen. Ludvig har tappat lite i vikt (vilket ju är helt normalt) och väger nu 3985 gram. Det ligger inom gränserna för vad som är normalt/acceptabelt, men ändå kände sig läkaren tvungen att klaga lite på mig (eller det var i alla fall så jag uppfattade det). Det fick minsann ALDRIG gå mer än tre timmar mellan målen och kunde jag inte se att han var jättehungrig nu också? Fy på mig!

(Jo, jag kunde också se att han var hungrig, men jag hade räknat med att vi skulle vara hemma vid det laget. Får man en tid kl. 13.00 så tror man att det är då man ska träffa läkaren, inte 30-40 minuter senare...)

Som tur var så var undersköterskan snabb att säga att hon kunde springa och hämta en flaska så vi kunde ge Ludvig mat innan vi gick från BB, så vi skyndade oss att klä på Ludvig, säga hejdå till läkaren och gå ut i väntrummet för att vänta på maten. Medan vi satt och matade Ludvig kom barnmorskan som hjälpte Ludvig till världen förbi och beundrade honom en liten stund, kul att träffa henne igen!

När Ludvig var mätt och belåten och återigen hade somnat i vagnen tog vi en promenad ner på stan för att uträtta lite ärenden och vände sedan hemåt igen. Vid det laget hade jag ont lite här och var, fast mest i svanken om jag ska vara ärlig, så jag kraschade på soffan så fort vi kom innanför dörren. Det märks att musklerna använts både annorlunda och mindre de senaste nio månaderna...

Dags för lite mamma-Ludvig-mys!