Som ni kanske vet så är jag ensambarn, samtidigt som jag har två syskon. Jag är alltså min mammas enda barn och har vuxit upp som ensambarn, men min pappa har två barn till. Jag tror, eller snarare vet, att min uppväxt har färgat mitt sätt att se på familjeplanering och storleken på en familj. Dock inte så som det verkar påverka de flesta andra ensambarn.
De flesta andra ensambarn jag har pratat med har sagt att ensamheten de känt som barn har gjort att de aldrig någonsin medvetet skulle utsätta sina barn för att växa upp utan syskon. De flesta vill dessutom har barnen tätt, med max två år emellan. Syskon verkar vara svaret på allt enligt vissa - barnen har då alltid en kompis, lär sig att dela, känner sig aldrig ensamma och har någon att luta sig mot när föräldrarna blir gamla. Men tänk om syskonen är så olika att de faktiskt inte kommer särskilt bra överens? För det händer faktiskt. Bara för att man är bror/syster innebär det inte att man automatiskt kommer att vara varandras bästa vänner. Även om det såklart är toppen om det blir så.
Jag då, jag hade länge tanken om att jag bara skulle ha ett barn. Och jag antar att det till viss del är en stor komplimang till min mamma och till min övriga familj - jag har haft det så bra under min uppväxt att jag inte ser poängen med att ha syskon, jag har ju haft det toppen och jag är ensambarn (i teorin). Det handlar dock också om rädslan att inte kunna ge allt till fler än ett barn. Att inte räcka till. Att inte kunna älska flera barn. Och det är jag fortfarande rädd för. Livrädd. Ludvig är mitt allt, jag vill ge honom allt och jag älskar honom mer än någonting annat - så hur kan jag vilja utsätta honom för risken att få mindre av mig? Mindre tid? Mindre uppmärksamhet? Och hur schysst är det mot nästa barn - tänk om jag inte klarar av att älska honom eller henne lika mycket som jag älskar Ludvig?
Mitt hjärta
Anyway, tillbaka till ämnet. Vi vill alltså ha fler barn, men just nu vill vi lägga all vår tid och kärlek på Ludvig (och varandra förstås). Bara vara vi tre, låta honom få sin tid i rampljuset som ensam härskare här hemma. Ge honom den närhet, trygghet och uppmärksamhet han vill ha och behöver. Vår tanke är att vi vill ha ungefär tre år mellan våra barn, vilket också gäller till barn nummer tre om vi skulle besluta oss för att vi vill ha tre (som det känns i dagsläget så vill vi ha tre). Då hinner Ludvig bli lite mer självständig, förhoppningsvis napp- och blöjfri och han är så pass gammal att det är lite enklare för honom att förstå saker.
Så, om allt går som det ska och som vi idag tänker oss, ja då är vi fyra om två år ungefär. Och fem om fem år. Plus katterna förstås.
