Dag 3 - Mina föräldrar

Jag har en mamma som heter Veronica, en pappa som heter Per-Arne och en mammas sambo som heter Magnus. Det är dessa tre jag refererar till som föräldrar. Eller snarare "mina föräldrar" och "pappa".

Pappa och mamma (och jag, maken och svärföräldrarna). Magnus och mamma (och jag, maken och svärföräldrarna).

Foto: Sussi Petersson

Den som har följt min blogg vet att min relation till min pappa inte är helt enkel, minst sagt. Vi hörs och ses sällan och det blir en hel del missförstånd och besvikelser from time to time. Men han heter i alla fall Per-Arne som sagt, kommer från en stor familj och arbetar inom infrastruktur/järnväg kan vi väl säga. Han är gift, har två barn till och bor i ett rött hus i Dalarna.

Min mamma är, som jag nämnt många gånger tidigare i bloggen, en helt fantastisk kvinna och inte bara min mamma utan också min bästa vän. Hon fick mig i unga år (17) och så länge jag kan minnas har det varit hon och jag mot världen. Hon finns alltid där för mig, stöttar och hjälper, lyssnar och peppar, lyfter mig när jag behöver det och gläds alltid åt mina framgångar. Man kan faktiskt inte be om en bättre mamma och vän och jag är tacksam att det är just jag som belönats med en sådan mor.

Mammas sambo kom in i mitt liv när jag egentligen var för gammal för att ta till mig en "ny pappa". Han har heller aldrig försökt ta på sig den rollen, utan har istället nöjt sig med en roll som "manlig förebild" och nära vän. Och genom åren har vi verkligen blivit otroligt nära vänner, han står mig lika nära och är mig lika kär som resten av min familj. Jag hoppas att han vet det. Och även om han egentligen är alldeles för ung för att vara min pappa, så har han definitivt blivit en styvfar med åren. Den bästa man kan tänka sig.

Jag älskar er. Jag borde antagligen säga det oftare. Men det är inte alltid lätt.