Ludvig har ju alltid sovit bra, extremt bra enligt många för att vara en liten bebis. Och vi har såklart blivit bortskämda med att det funkat smärtfritt med läggning och sömn. Därför står jag nu tämligen handfallen och känner mig allmänt förvirrad, panikslagen och rådvill när det börjar strula.
Två-tre dagars sömnstrul
(framför allt dagtid) kanske inte kan ses som någon större kris eller ens ett problem, men för mig som typ aldrig varit med om det blir det ganska snabbt rätt så stressande. Jag ser ju på honom att han behöver sova, men han kommer inte till ro. Så vad göra?
Det finns tusen olika sätt att tackla det här med bebisars/barns sömn, det har jag ju förstått. Säkert nästan lika många sätt som det finns mammor och pappor i världen. Men vad är egentligen rätt?
Många säger att barnet ska få bestämma själv, åtminstone upp till ett års ålder. Somnar det så somnar det, annars får han eller hon helt enkelt vara vaken. Så kan jag inte riktigt se det, för ett barn som blir övertrött har väldigt svårt att somna av sig själv och kommer antagligen hålla igång tills det bokstavligt talat svimmar av utmattning. Känns inte optimalt.
Många råd man får säger att man helt enkelt ska lägga barnet när man tycker att det är dags, och vill barnet inte sova så får det helt enkelt ligga/stå och prata/skrika/gråta i ett x antal minuter innan man går in och lägger och stoppar om barnet igen. Man ska inte skämma bort barnet heter det. Men vad gör man då när det skär i hjärtat på en?
Kan det verkligen vara rätt att låta ett litet barn vara ensam i ett rum och skrika och gråta tills det somnar
(återigen) av ren och skär utmattning? Det känns verkligen jättefel. Kan det verkligen vara så att barnet skriker och gråter av ren trots och "elakhet"? Eller är det egentligen så att barnet helt enkelt vill vara nära sin förälder och känna trygghet när han eller hon ska somna?
Rent instinktivt vill jag hjälpa Ludvig att somna om han behöver det. Behöver han känna att mamma
(eller pappa) är nära och att allt är OK när han ska sova, varför skulle jag vilja neka honom det? Men då säger många att man gör barnet en björntjänst, att han eller hon blir nöjd här och nu men längre fram kommer att få problem att somna själv - vilket i förlängningen alltså innebär att barnet alltid kommer att behöva en vuxen vid sin sida när han eller hon ska somna.
Alltså, hjälper jag Ludvig att komma till ro och somna nu - oavsett om det är genom en lugnande hand på rumpan eller att han får sova på mig en stund på dagen - så måste jag vara beredd att alltid göra det, åtminstone tills han är 4-5-6 år. Men kan det verkligen stämma? Kan det inte helt enkelt bara vara en fas? Och när fasen är över så går han tillbaka till sitt vanliga enkla jag?
Jag vill inte att han ska bli beroende av oss på det sättet, men jag vill ju samtidigt ge honom den tryggheten och närheten han uppenbarligen behöver här och nu.
Vad är egentligen rätt och fel? Vem ska man lyssna på? Och ska man göra tvärtemot vad man instinktivt känner, bara för att rädda framtidens lugna kvällar?
Hjälp!?
