lördag 22 maj 2010

Efter-förlossningen-berättelse

Varning för ett rätt så virrigt och långt inlägg, det är så mycket man vill ha med. Återigen så skrivs inlägget mest för att jag själv ska få det på pränt och kunna komma ihåg vad som hände efter Ludvigs födelse. Men jag hoppas såklart att andra blir "roade" också.

Efter en lång väntan och mycket kämpande kom han då alltså, vår älskade lilla Ludvig. Lasse klippte navelsträngen, jag grät så att tårarna sprutade och Ludvig var arg som ett bi. När navelsträngen var avklippt fick jag äntligen vända mig om och lägga upp Ludvig på bröstet och verkligen titta och lukta på honom. Helt perfekt! Hur kunde det komma något så perfekt ur mig? Hur hade vi kunnat lyckas så bra? Och, apropå något helt annat, hur kan man gå från så avgrundsdjup smärta till att vara helt smärtfri på 1 sekund?

Alldeles färsk!

När jag hamnade på rygg möttes jag för övrigt av ett blodbad, tydligen hade ett kärl i navelsträngen spruckit när han kom ut och det var blod överallt – på mig, på honom, på min skjorta, på sängen... Inte jättemysigt, men där och då spelade inte något annat än Ludvig någon roll. Jag tittade på Lasse och sa ”Det här gjorde vi bra”, och han bara nickade medan han med stora ögon betraktade sin nyfödde son. Ett helt perfekt ögonblick!

Efter att ha fått njuta av stunden ett litet tag började barnmorskan massera min mage och dra i navelsträngen för att moderkakan skulle lossna och komma ut. Mission impossible. Den satt där den satt helt enkelt och barnmorskan lät det vara en stund. Sen var hon där igen, masserade och drog. Icke. Väntade en liten stund till – samma resultat. Så en läkare tillkallades och hon var inte ett dugg snäll med mig när hon klämde, kände och drog. Det bestämdes att jag skulle få mer livmodersammandragande, både i flytande form och i tablettform. Barnmorskan fick instruktioner om att med jämna mellanrum dra i navelsträngen för att se om moderkakan lossnade och om den inte hade kommit ut inom drygt en timme efter att Ludvig kom ut så skulle jag in på operation för att ta ut den den vägen. Fasa! Hur kunde allt hända mig? Var låg rättvisan i att jag först fick krysta i tre timmar och sen ligga där med en moderkaka som inte alls samarbetade? Men, i sista stund kom den faktiskt ut – tack och lov! Hade det dröjt 5-10 minuter till så hade jag fått lämna min nya lilla familj för att opereras, men äntligen samarbetade kroppen med mig.

Pappa matar, första natten på BB.

Dags för nästa roliga punkt på dagordningen – undersökning av skadorna och ihoplappning. Jag var övertygad om att det skulle göra skitont och att jag hade spruckit jättemycket. Och jag hade rätt, det gjorde skitont – att lägga bedövningen. För efter det kände jag inte ett smack. Fascinerande. Har aldrig fått så stark bedövning förut. Barnmorskan sydde och sydde, jag trodde aldrig hon skulle bli klar. Det gjorde mig förstås också orolig (i kombination med hennes koncentrerade/oroade ansiktsuttryck), men hon lugnade mig snabbt med att allt såg helt normalt ut, inget utöver det vanliga. Verkligen världens gulligaste barnmorska, men så visade det sig att hon är från Umeå också. Så även om nu Ludvig föddes i 08-land, så förlöstes han åtminstone av en västerbottning – det känns tryggt!

När jag var lagad och hade fått på mig en vacker blöjbinda med matchande nättrosor frågade barnmorskan om jag kanske ville ta en dusch, vilket såklart kändes jättefrestande efter blod, svett och tårar (bokstavligt talat). Dock hade jag inte ätit eller druckit något alls sen middagen kvällen innan (jo, nu ljög jag. Några bitar ananas och ett glas vatten hade jag fått i mig mot slutet av förlossningen) så jag kände mig lite snurrig och ville få i mig lite socker först. Efter att ha tryckt i mig massa choklad kände jag mig redo och undersköterskan följde mig bort till duschrummet. Ungefär halvvägs var hon tvungen att leda in mig i ett mottagningsrum och lägga mig på britsen – allt var bara suddigt och snurrigt. Någon minut senare kunde hon dock lämna av mig inne i duschrummet efter att ha förvissat sig om att jag skulle ringa på hjälp om jag behövde. Visst visst, inga problem.

Klädde av mig, satte mig på pallen i duschen och skruvade på varmvattnet. ÅH! Ljuvligt. Jag kan inte med ord beskriva hur skön den duschen var. Dock tog det inte lång tid innan jag började svimma. Ja, började svimma. Jag vet inte hur många gånger jag svimmade där inne, men minst fem skulle jag gissa på. Dock är jag så rutinerad på det så varje gång jag kände att det var dags hann jag sänka huvudet och lägga (kanske inte varje gång säger bulan i min panna) det mot kaklet så att jag inte skulle ramla ihop i en hög på golvet eller krossa skallen mot väggen. Undersköterskan var förbi en gång och frågade hur det gick och mitt svar blev ”bra”. Kanske inte det smartaste jag gjort och sagt, men jag ville verkligen vara ifred och klara duschen själv. Tack gode gud för pallen i alla fall.


Mot slutet duschade jag kallt för att kvickna till lite inför påklädning, men det gick sådär. När jag hade satt mig ner för att klä på mig svimmade jag igen, och den gången blev jag nog sittande en stund tror jag. När jag vaknade till igen insåg jag att jag behövde hjälp, till rummet skulle jag aldrig ta mig själv. Så jag ringde på klockan och både barnmorskan och undersköterskan kom, hämtade en rullstol och körde mig tillbaka till rummet. Lasse tyckte inte att jag såg så himla pigg ut när jag kom tillbaka, antagligen var jag ungefär lika vit som sjukhusrocken jag hade på mig... Då fick jag också reda på att jag förlorat över 1 liter blod, närmare bestämt 1125 ml. Vi kan alltså konstatera att kombinationen
  • ingen mat
  • ingen dryck
  • tre timmars krystarbete
  • stor blodförlust
  • varm dusch
inte går ihop. Alls. Överhuvudtaget. Inte konstigt att jag svimmade. För det lär inte ha stannat vid 1125 ml heller med tanke på hur duschen såg ut när jag var klar. Huvva.

Jag fick i alla fall hjälp upp i sängen och Ludvig, som legat naken mot pappas bara bröst och ätit och myst, lades ner bredvid mig i sängen. Så gott han luktade! Och fortfarande var han lika perfekt som innan jag lämnade rummet. Och vid det här laget var han dessutom inte arg längre, han hade ju fått mat.

Mat skulle också de nyblivna föräldrarna ha – det var dags för den omtalade fikabrickan! Ärligt talat är det ju inget märkvärdigt fika man får, limpmackor med medwurst och ost liksom, men det var det godaste fikat jag någonsin fått serverat. Det kändes så lyxigt på något vis, komplett med cider och varm choklad/kaffe. Så nu förstår jag också vad alla pratar om när de nämner den där brickan.

Efter att vi i lugn och ro ätit upp vårt fika och gosat massor med vår underbara son kom barnmorskan in igen för att 1, säga åt mig att gå och kissa, och 2, väga och mäta Ludvig. Precis när han hade kommit ut så gissade Lasse på att han var 52 centimeter lång och barnmorskan gissade att han vägde 3700-3800 gram. Upp till bevis! När hon lagt honom på vågen blev det knäpptyst i rummet, hon och Lasse såg riktigt förvånade ut och barnmorskan undslapp sig ett ”Näää”. Jag, som låg mer eller mindre orörlig i sängen, undrade vad det var de såg egentligen och några sekunder senare kom beskedet – han vägde hela 4220 gram! Exakt 1 kilo mer än vad jag vägde när jag föddes. Ytterligare några sekunder senare fick jag reda på att han dessutom var 54 centimeter lång. Jag hade fött en riktig bjässe! Men en alldeles perfekt bjässe förstås, och så stor är han faktiskt inte. Lång ja, men inte stor. Det är nästan bara skinn och ben på honom. Men han är så mjuk och go och len ändå!

En liten stund senare, efter många om och men, lyckades jag ta mig iväg till toaletten och göra som barnmorskan önskade. Jag fick nämligen inte lämna förlossningsrummet och flyttas över till BB förrän jag hade kissat en första gång efter förlossningen. Det gick alldeles utmärkt och efter den triumfen hämtades jag i rullstol och kördes tillsammans med Ludvig till vårt rum på BB, tätt följd av Lasse och undersköterskan med all packning (den där BB-väskan alltså...).

Tyvärr fick vi inget familjerum eftersom det var väldigt fullt på BB och tyvärr fick vi inte ligga på BB+ (familjerumsavdelning med lite mer begränsad tillgång till personal) eftersom jag hade tappat så mycket blod. Min förlossning räknades då som en komplicerad sådan och då måste man ligga på vanliga BB. Men rummet vi fick – en tvåsal – var tomt när vi kom och Lasse fick lov att stanna som om det hade varit ett familjerum. Så skönt! Hade inte han fått stanna så vet jag inte vad jag hade gjort... Dock blev vi förvarnade om att han kunde bli utkörd om behovet skulle uppstå och att ha det hängandes över huvudet var inte heller så himla kul.

Vi spenderade två dygn på BB innan vi åkte hem och Lasse fick faktiskt stanna hela tiden. De nyblivna morföräldrarna kom på besök redan första kvällen, men fick nöja sig med att se underverket genom dörrfönstret eftersom det är besöksförbud på BB och man får inte ta ut bebisen utanför avdelningen förrän man åker hem. Jag däremot gick ut för att träffa dem, och för att äta sushi med mamma. Det var så gott - precis vad jag behövde efter en krävande förlossning! Mamma hade också med sig några opastöriserade ostar och ett paket kex, så ni kan ju gissa om jag hade fest på rummet sen.

Resterande tid ägnade vi såklart åt Ludvig. Tittade på honom. Pussade på honom. Luktade på honom. Försökte förstå att det var vårt alldeles egna barn som låg framför oss. Lasse fick privilegiet att sköta det mesta som hade med matning och blöjbyten att göra eftersom jag inte var så himla rörlig. Jag tror han njöt av det, att redan från början kunna skapa det bandet. Jag njöt i alla fall av att se dem tillsammans, det är en sak som är säker.

Hemgång!

Två dygn efter förlossningen åkte vi alltså hem, den 22 maj. En solig och fin dag och vi, eller i alla fall jag, var väldigt pirrig över att få åka hem med Ludvig. Men innan vi fick åka hem var jag tvungen att få järndropp, annars skulle jag minsann inte få lämna sjukhuset. Mitt Hb hade sjunkit från 135 innan förlossningen till 75 efter, så det kanske inte var så konstigt. Och inte så konstigt att jag kände mig trött, skakis och hade ont i huvudet.

Pappamys i soffan hemma.

När jag hade legat med droppet i en timme fick vi klartecken att åka hem. Vi packade ihop, jag duschade och Ludvig kläddes i sina finaste kläder och sattes i babyskyddet. Där verkade han ha det himla bra, han somnade på en gång. Sen gick vi. En del av mig ville småspringa, utifall att någon skulle haffa oss och säga att vi inte fick ta med barnet hem, att han inte var vår att ta hem. Men vi klarade oss hela vägen till utgången, in i bilen och hem. Fantastiskt! Och resten av den dagen spenderades i soffan, där vi satt och förundrades över hur olikt sig livet kan bli på bara några dagar...

2 kommentarer:

Unknown sa...

Både hemskt och underbart att läsa er historia. Inte bra att förlora så mycket blod och svimma men ni har världens finaste son!

Förstår din känsla av att vilja skynda dig därifrån innan någon stoppade er- precis så kände jag också! Plus att det kändes lite konstigt att det verkligen är ens egens barn :)

Sköt om er och fortsätt njuta av underverket!

Kram

Therese sa...

Håller med Ann, så härligt att läsa er historia men samtidigt läskigt. Det var ingen lätt förlossning du fick vännen. Men ni har fått en så underbart söt och fin son så nu är det glömt. Var rädda om er. Kram