Brännskada.

Vi hade alltså en händelserik helg är hemma, med akutbesök och allt. Ludvig tog sig nämligen in till kakelugnen och kände på glaset med handen. Med tanke på att vi hade eldat mer eller mindre konstant i över ett dygn (vi har haft 25-35 minusgrader sedan i torsdags) så gjorde det förstås väldigt ont. Dock förstod vi inte på en gång hur allvarligt det var, efter att ha badat hans hand i svalt vatten var han lugn igen och åt lunch som om inget hade hänt. Inte heller syntes det något på hans hand.

Men när han skulle läggas för sin lunchvila brakade det lös. Han skrek och skrek i vild panik och tårarna bara sprutade på honom. På fyra av vänster hands fingrar var topparna vita... Efter lite Alvedon och ett samtal till Sjukvårdsupplysningen bestämdes det att vi skulle åka in till akuten eftersom han ändå är så pass liten, men vilken bil startar i -30 när motorvärmaren inte varit igång? Inte vår i alla fall... Så det blev sjuktaxi istället, men innan den kom skrek sig Ludvig så utmattad att han däckade i min famn på tvättstugegolvet. Usch, mammas lilla hjärta. Varje skrik skar genom mig.

Väl inne på akuten fick vi vänta i drygt två timmar för att han skulle få ett plåster på vardera finger. That was all. Och de plåstren försvann i samma sekund som vi kom ut i väntrummet igen... Så nu har han fyra blåsor som vi får övervaka. Spricker de måste vi hålla rent och plåstra om, men annars är det ingen fara. Skulle det bli rött och infekterat måste vi åka till vårdcentralen såklart.

Min son, äventyraren. Idag ställde han sig i fönstret...

Jag hoppas att han har lärt sig något av det här. Själv har jag lärt mig att inte skjuta upp saker (som att sätta fast staketet i väggen) och att vi måste ha fler saker i vårt hemma-apotek. Man tycker att jag borde ha insett det tidigare, jag har ju trots allt känt min son i snart två år...