söndag 20 juni 2010

1 månad

För en månad sen såg Ludvig dagens ljus för första gången. För en månad sen rörde jag honom för första gången. För en månad sen fick jag upp honom på mitt bröst för första gången. För en månad sen fick jag se hans söta ansikte för första gången. För en månad sen tittade jag in i de vackraste ögonen i världen för första gången - Ludvigs ögon.


Det är svårt att förstå att han är en månad gammal. Redan och bara på samma gång liksom. Å ena sidan känns det som att tiden har gått så fort, som att han kom igår. Å andra sidan så känns det som att han alltid varit en del av våra liv. Kanske för att man nästan helt glömt bort hur livet var innan han kom in i det.


Livet hade en mening även innan Ludvig kom, och vi hade ett väldigt bra liv, men det har liksom förhöjts på något sätt - blivit ännu bättre, fått ännu mera mening. Trots en del sömnbrist och skrik ibland. Jag vill inte säga att meningen med livet är barn, för det låter så pretentiöst och skulle då inte barnlösas liv ha någon mening? Däremot har det som sagt gett en djupare mening till mitt liv, till vårt liv. Jag skulle inte vilja leva ett annat liv än just detta sen Ludvig kom. Och jag misstänker att Lasse känner likadant.

Tänk att något så nytt kan kännas så självklart redan från första stund. Ingen av oss hade särskilt stor erfarenhet av små bebisar sen tidigare, speciellt inte nyfödda, och tanken på en liten nyfödd gjorde i alla fall mig rätt nervös. Men i samma sekund han kom ut blev han en del av oss (det var han förstås redan innan också, i magen) och inget kändes konstigt längre. Nytt, men självklart på samma gång. Fantastiskt.


Och kärleken sen! Jag har alltid trott på kärlek vid första ögonkastet och hade jag inte fått det bekräftat innan så fick jag det där och då, i förlossningssängen. Hjärtat svällde till dubbla storleken på 2 millisekunder, det är säkert! Och varje gång jag tittar på honom sväller hjärtat lite till och jag blir kär i mitt barn på nytt. När han sover, eller när han är hos någon annan, saknar jag honom. Ibland så att det gör fysiskt ont. Mitt älskade barn.


En sak jag lärt mig den senaste månaden är att man kan älska flera personer lika mycket, men på olika sätt. Jag älskar Ludvig mest i hela världen, men samtidigt älskar jag Lasse mest i hela världen. (Och mamma förstås.) Samtidigt. Och det är så skönt att ha lärt sig det. Mina killar!

Grattis på månadsdagen älskling.

2 kommentarer:

j.S.m sa...

<3

Anonym sa...

Snyft, så fint! Finns liksom inget att tillägga.

Puss puss/M