torsdag 3 juni 2010

Hjärtattack

Idag har vi varit på äventyr inne i huvudstaden. Mötte upp moster och Alicia vid Södra station klockan 12.15 (skulle ha varit där 12.00, måste lära mig att tidsplanera med en liten bebis) och sen strosade vi iväg till Medborgarplatsen för att få lite lunch i våra magar. Alicia var på strålande humör och var nyfiken på det mesta, medan Ludvig sov som vanligt.

Efter att ha fått i oss lite mat, snackat en hel del skit och blivit underhållna av Alicia var det dags att röra på oss, men först skulle Ludvig ha mat och ny blöja. Han är fortfarande lite skeptisk till det där med rumstempererad mat, men det gick ändå över förväntan. Sen bytte vi alltså blöja - i vagnen för första gången! Och aldrig har han väl varit så lugn vid ett blöjbyte som den här gången. Måste vara för att han är trygg i vagnen, synd bara att det inte är världens mest ergonomiska ställning för mamman/den som byter blöja.

Ludvig myser i mosters famn medan mamma äter klart.

Vi gick i alla fall vidare, men kom inte långt. Bara några hundra meter bort fastnade vi på Stockholms Glasshus (/Wayne's Coffee på Götgatan) och tog oss lite glass till efterrätt. Mums! Glass har verkligen blivit min grej igen, eller ja, det började ju under graviditeten (inte för att jag någonsin inte tyckt om glass, men nu är det jättegott verkligen).

Efter glassätandet skiljdes vi åt en stund, jag och Ludvig skulle träffa min barnmorska för efterkontroll och efter-förlossningen-samtal. Lite nervös blev jag när jag insåg att Ludvig sov, vagnen inte går att ta med upp och jag inte hade någon bärsele eller mjuklift med mig. Men jag parkerade vagnen på bottenvåningen, tog med mig liggkorgen (som inte går att bära vettigt alls) och gick upp. Lite krångligt och vingligt, men det gick.

Kameraälskare.

Barnmorskan tyckte såklart att Ludvig var supersöt och inte heller hon kunde förstå att han var så stor. Hon och de andra barnmorskorna (som gjort UL på mig) hade ju tutat i mig att det skulle bli en normalstor bebis på 3500 gram - ack så fel de hade! Vi pratade om förlossningen, hur jag mådde, hon kollade mitt järnvärde (115 nu - jag är återställd!) och gjorde sen en gynundersökning för att se hur mina stygn läker. Allt såg superbra ut, jag har bra läkkött helt enkelt.

Så var det dags för hjärtattacken då. Jag bar med mig liggkorgen ut i trapphuset och skulle trycka på hissknappen. Då tappade jag greppet med ena handen och liggkorgen föll i marken - med Ludvig i! Dessutom välte den och Ludvig rullade upp på kanten, men som tur är föll han inte ur. Hjärtattack. Hjärtattack. Hjärtattack. Allt skedde på några millisekundrar, men hur många tankar hinner inte flyga genom huvudet liksom? Usch, jag får ångest bara jag tänker på det. Men Ludvig vaknade inte ens, varken av fallet eller av att jag lyfte upp honom och lade honom tillrätta igen. Det var nästan så jag kände mig tvungen att väcka honom för att se att han levde, men han andades ju och rörde på armar och ben så jag lät bli. Men fy alltså.

Inte mycket stör en sovande Ludvig.

När jag mötte upp Kasia och Alicia igen så berättade jag vad som hade hänt, vilket tydligen också syntes i mitt ansikte för jag fick höra att jag såg väldigt blek ut. Ja, det kan jag tänka mig.

Vi strosade runt en stund till på Söder innan vi återvände till Södra station och tog ett varsitt tåg åt ett varsitt håll. En lång, läskig och härlig dag med riktigt sommarväder. Sånt blir man glad av!

Men aldrig mer kommer jag bära den där liggkorgen med Ludvig i. Aldrig någonsin mer. Och jag ska alltid ha med mig bärsele, bärsjal eller mjuklift när jag är iväg. Eller alla tre.

5 kommentarer:

J sa...

Usch, vad otäckt! Jag och D såg en kvinna på BVC som bar en korg idag- kanske var det samma modell som er för det var en Brio (och det var väl det ni hade?). Såg så himla osmidigt ut, dumt att de inte gör en avtagbar bygel på de liftarna också (trodde att det var hyfsat standard eftersom vi har så på vår vagn). Skönt att allt gick bra ändå.

Therese sa...

Fy så otäckt. Sådana gånger hinner många tankar gå genom kroppen. Tur det gick bra och det gör ju det allt som oftast. Kram

Unknown sa...

Skönt att det gick bra- förstår dig helt och hållet.

Sköt om er och fortsätt njuta av underverket. Ni har många fina bilder här på bloggen :)

Kram

Anonym sa...

Som tur är är barn mjuka och tåliga. Jag förstår verkligen din skräck för som du vet så tappade ju jag dig i golvet också.

Puss puss/M

Anonym sa...

Nu så väntar jag på nya inlägg :)

Puss puss/M