fredag 19 augusti 2011

Planering för eventuella syskon.

Dags att börja beta av listan med önskade rubriker/ämnen, det var ju faktiskt ett tag sen önskemålen kom in. Så dagens ämne är alltså planering för eventuella syskon.

Som ni kanske vet så är jag ensambarn, samtidigt som jag har två syskon. Jag är alltså min mammas enda barn och har vuxit upp som ensambarn, men min pappa har två barn till. Jag tror, eller snarare vet, att min uppväxt har färgat mitt sätt att se på familjeplanering och storleken på en familj. Dock inte så som det verkar påverka de flesta andra ensambarn.

De flesta andra ensambarn jag har pratat med har sagt att ensamheten de känt som barn har gjort att de aldrig någonsin medvetet skulle utsätta sina barn för att växa upp utan syskon. De flesta vill dessutom har barnen tätt, med max två år emellan. Syskon verkar vara svaret på allt enligt vissa - barnen har då alltid en kompis, lär sig att dela, känner sig aldrig ensamma och har någon att luta sig mot när föräldrarna blir gamla. Men tänk om syskonen är så olika att de faktiskt inte kommer särskilt bra överens? För det händer faktiskt. Bara för att man är bror/syster innebär det inte att man automatiskt kommer att vara varandras bästa vänner. Även om det såklart är toppen om det blir så.

Jag då, jag hade länge tanken om att jag bara skulle ha ett barn. Och jag antar att det till viss del är en stor komplimang till min mamma och till min övriga familj - jag har haft det så bra under min uppväxt att jag inte ser poängen med att ha syskon, jag har ju haft det toppen och jag är ensambarn (i teorin). Det handlar dock också om rädslan att inte kunna ge allt till fler än ett barn. Att inte räcka till. Att inte kunna älska flera barn. Och det är jag fortfarande rädd för. Livrädd. Ludvig är mitt allt, jag vill ge honom allt och jag älskar honom mer än någonting annat - så hur kan jag vilja utsätta honom för risken att få mindre av mig? Mindre tid? Mindre uppmärksamhet? Och hur schysst är det mot nästa barn - tänk om jag inte klarar av att älska honom eller henne lika mycket som jag älskar Ludvig?


Mitt hjärta

Jag inser dock att det är ganska normalt att tänka så här, innan man har fått barn nummer två. Ludvigs pappa är ju barn nummer tre i sin familj och han är ju minst lika älskad som sina bröder, och alla tre verkar ha fått den uppmärksamheten de behövde när de var små (och fortfarande). För honom skulle det vara otänkbart att bara ha ett barn (om det nu inte är så att vi inte kan få fler såklart, men det hoppas vi inte ska vara några problem). Och för mig är det också otänkbart numera, jag känner mig inte alls klar med graviditet, barnafödande och spädbarn.

Anyway, tillbaka till ämnet. Vi vill alltså ha fler barn, men just nu vill vi lägga all vår tid och kärlek på Ludvig (och varandra förstås). Bara vara vi tre, låta honom få sin tid i rampljuset som ensam härskare här hemma. Ge honom den närhet, trygghet och uppmärksamhet han vill ha och behöver. Vår tanke är att vi vill ha ungefär tre år mellan våra barn, vilket också gäller till barn nummer tre om vi skulle besluta oss för att vi vill ha tre (som det känns i dagsläget så vill vi ha tre). Då hinner Ludvig bli lite mer självständig, förhoppningsvis napp- och blöjfri och han är så pass gammal att det är lite enklare för honom att förstå saker.

Så, om allt går som det ska och som vi idag tänker oss, ja då är vi fyra om två år ungefär. Och fem om fem år. Plus katterna förstås.

7 kommentarer:

J sa...

Trevligt :). Själv är jag ju en syskonförespråkare av rang men så är jag ju också uppväxt med tre! Älskar mina syskon och visst, min mamma räckte inte till jämt men jag kan aldrig påstå att jag lidit av det. Istället älskar jag att vi är en liten sammansvetsad grupp där alla ändå har separata relationer.

Tror absolut att det är bra att ge Ludvig sin tid och då hinner du säkert smälta det där med att kunna älska flera lite mer innan det är dags också :).

Angelica sa...

J: Ja och nu som vuxen kan jag önska att jag hade haft syskon som jag stod riktigt nära. Kanske tar vi oss dit jag och lillebror och lillasyster så småningom, nu när vi är vuxna och kan ta ansvar för våra relationer själv.

Therese sa...

Så kloka värderingar du har! Känner igen mycket i det du skriver. Kram

Angelica sa...

Therese: Tack vännen :-)

J sa...

Ja, man kan alltid mötas på nytt tror jag! Min minsta lillebror är ju nio år yngre än jag så vi har inte varit så nära trots att vi är helsyskon och uppväxta med varandra fullt ut men nu när han börjar bli lite äldre så har vi mycket mer utbyte av varandra, roligt!

I. sa...

All kärlek till er! Hoppas era drömmar slår in :-) <3

Anonym sa...

Min kloka underbara dotter! Ser fram emot fler barnbarn om de kommer men just nu så njuter jag till fullo av att få vara mormor till världens sötaste och charmigaste kille.

Puss puss/M