Fin mössa?

Är det bara jag som tycker att det här motivet är extremt opassande på en liten bebismössa? Egentligen på vilken mössa som helst, men speciellt på en bebismössa.






Det är alltså revolvrar, komplett med krutrök och kulor.

Behöver jag säga att Ludvig aldrig använt den (fick den som bonusgåva när jag beställde något annat för x antal månader sen, typ ett år eller så)?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Han gillar snö

Men så är han ju min son också. Jag började tvivla när han vid sitt första snömöte gallskrek. Men nu är han alltså på banan.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag har ett "dagisbarn"!

I fredags gjorde vi sista dagen på inskolningen. Det blev en lång inskolning på totalt 7 dagar och allt gick verkligen jättebra och enligt plan. Första veckan (tisdag-torsdag) var jag och Ludvig där tillsammans i 1,5 timme per dag. I tisdags var vi där tillsammans i 2,5 timmar och åt dessutom lunch med övriga barn, föräldrar och pedagoger. I onsdags var han ensam (eller ja, utan mig...) där i 1,5 timme, i torsdags i 2,5 timmar (åt lunch) och i fredags 4,5 timmar (lunch och sovvila).

Han verkar trivas hur bra som helst, när jag lämnar på morgonen får jag en puss och en liten vinkning, sen är han i full gång med att leka med sina favoritkompisar. Pedagogerna bara skrattar åt hur lätt han är och säger att han är oerhört social och initierar ofta lek med de andra barnen, kanske mer än vad som är normalt i hans ålder. Så ja, all in all - förskola är toppen! Även om det inte känns helt naturligt att lämna bort sitt barn om jag ska vara ärlig, men 15 timmar i veckan får väl ses som det bästa av två världar antar jag.

Brännskada.

Vi hade alltså en händelserik helg är hemma, med akutbesök och allt. Ludvig tog sig nämligen in till kakelugnen och kände på glaset med handen. Med tanke på att vi hade eldat mer eller mindre konstant i över ett dygn (vi har haft 25-35 minusgrader sedan i torsdags) så gjorde det förstås väldigt ont. Dock förstod vi inte på en gång hur allvarligt det var, efter att ha badat hans hand i svalt vatten var han lugn igen och åt lunch som om inget hade hänt. Inte heller syntes det något på hans hand.

Men när han skulle läggas för sin lunchvila brakade det lös. Han skrek och skrek i vild panik och tårarna bara sprutade på honom. På fyra av vänster hands fingrar var topparna vita... Efter lite Alvedon och ett samtal till Sjukvårdsupplysningen bestämdes det att vi skulle åka in till akuten eftersom han ändå är så pass liten, men vilken bil startar i -30 när motorvärmaren inte varit igång? Inte vår i alla fall... Så det blev sjuktaxi istället, men innan den kom skrek sig Ludvig så utmattad att han däckade i min famn på tvättstugegolvet. Usch, mammas lilla hjärta. Varje skrik skar genom mig.

Väl inne på akuten fick vi vänta i drygt två timmar för att han skulle få ett plåster på vardera finger. That was all. Och de plåstren försvann i samma sekund som vi kom ut i väntrummet igen... Så nu har han fyra blåsor som vi får övervaka. Spricker de måste vi hålla rent och plåstra om, men annars är det ingen fara. Skulle det bli rött och infekterat måste vi åka till vårdcentralen såklart.

Min son, äventyraren. Idag ställde han sig i fönstret...

Jag hoppas att han har lärt sig något av det här. Själv har jag lärt mig att inte skjuta upp saker (som att sätta fast staketet i väggen) och att vi måste ha fler saker i vårt hemma-apotek. Man tycker att jag borde ha insett det tidigare, jag har ju trots allt känt min son i snart två år...

Nu börjar det väl vara dags för klippkort?

På väg till akuten. Igen. Men vi klarade ju oss i typ fem månader i alla fall...

Då var det dags!

We're off to första inskolningsdagen!

Några saker att komma ihåg.

Känner att jag måste skriva ner de här sakerna/händelserna för att jag ska komma ihåg det (typiska småbarnsföräldergrejer, antagligen föga intressant för någon annan än mig och Ludvigs pappa).

• Natten till igår kissade inte Ludvig i blöjan, allt kom i pottan på morgonen istället (och enligt pappan var det mycket).

• Imorse var blöjan förvisso blöt, men morgonpottbesöket genererade både kiss och bajs (för första gången!). 

• Ikväll när jag skulle ta med Ludvig upp för att lägga honom låg Isadora i trappan. Jag frågade Ludvig om han skulle säga godnatt till Isadora, varpå han plockar ur tutten ur munnen och lutar sig fram för att ge Isadora en puss på huvudet. Och han fick faktiskt göra det dessutom! Sötungen.

Ja. Det var det. For now.

Härmapa

Ibland känns det som att någon iakttar allt jag gör...

...och det är nog inte utan anledning. Jojo, Ludvig vet minsann hur man använder deo!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Förskolebesök

Den här killen (och jag förstås) har varit och hälsat på på förskolan idag. Och ja, det verkar inte som att jag behöver oroa mig för inskolningen, jag hade nog nästan kunnat lämna honom där redan idag.

Han sprang omkring och tittade, lekte med de andra barnen och hängde med pedagogerna som att det var den mest naturliga situationen i världen. Pedagogerna bara skrattade och var imponerade över hur framåt, orädd och social han var.

Så nu är det alltså bara mig och min reaktion vi behöver oroa oss för. Men det ska bli skönt, och kul. Bara lite vemodigt.

På tisdag drar inskolningen igång!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tiden räcker inte till.

Jag har tänkt blogga i flera dagar, men jag hinner ju inte!? Hade tänkt göra ett årssammanfattningsinlägg med bilder och grejer, men var ska jag hitta tiden? Jag hoppas att jag får ihop något under veckan.

Återkommer.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Gott Nytt År!

Jag hoppas alla ni läsare har haft en mysig jul och en fin nyårsafton - nu ser vi fram emot ett nytt spännande år, som jag personligen hoppas blir bättre än dess föregångare.

Vi hörs nästa år!

- Posted using BlogPress from my iPhone

God Jul!

Jo, vi lever faktiskt. Men bloggen har inte alls varit prioriterad under hösten och det har faktiskt varit väldigt skönt att inte känna att man måste uppdatera hela tiden. Tanken var ju att maken kanske skulle blogga lite under sin föräldraledighet, men det blev det ju verkligen ingenting av med. Så nu får vi se vad som händer - om bloggen vaknar till liv igen, eller om det bara blir lite sporadiska inlägg. Kanske är det någon som läser i alla fall, annars är det kul att ha för vår egen skull.

Hösten har varit minst sagt hektisk - två flyttar på en och en halv månad är inget jag rekommenderar sådär jättestarkt. Men, det gick ju det med. Vi flyttade in här i vårt fina hus den sista september och sen dess har det varit fullständigt kaos. Vi renoverar, jag pluggar, vi försöker hinna med oss själva och så ska ju Ludvig såklart ha uppmärksamhet större delen av dygnet. Det funkar, men ibland undrar man ju vad man gett sig in på.

Ludvig ja, han är ju en stor kille nu. Nitton månader och fyra dagar för att vara exakt. 86 centimeter lång och drygt 13,5 kilo tung för en månad sen. Springer omkring som en stolle hela dagarna och klättrar på allt. Jämt. Att sitta stilla är inte uppskattat, om det inte är Mumin eller Meckar-Micke på tvn. Han härmar allt vi gör, är hur smart som helst och är (som alltid) en väldigt bestämd herre som bossar här hemma. Det senaste är att han bestämmer när katten (Tyson) ska gå ut och när han ska gå in. Oftast försöker han dock få in honom lite för tidigt, typ direkt katten klivit ut genom dörren.

Han äter som en häst och har slutat med välling. Nappen har han också slutat med, på dagtid i alla fall. Sömnen har funkat sisådär under hösten, men nu känns det som att vi börjar få rätsida på det hela. Snart flyttar han in i eget rum igen (vi håller på att renovera det) och då sover han förhoppningsvis ännu bättre. Talet går det lite trögt med, under hösten har han "tappat" de flesta av orden han kunde säga och under en period har han bara sagt "mamma", men nu börjar det lossna igen. BVC gjorde förstås en stor sak av det och sa att om han inte börjar prata inom ett par månader så måste vi få kontakt med en logoped. Men jag är inte orolig. Han förstår allt vi säger och kan göra sig förstådd, och jag vet ju att han kan säga fler ord än vad han just nu gör. Så det kommer nog snart.

Om en månad ska han börja på förskola (min lilla bebis!) och då kommer det väl börja rinna ord ur honom. Tror jag i alla fall. Egentligen hade vi bestämt att han skulle få gå hemma med mig till hösten eftersom jag pluggar på distans (dvs är hemma om dagarna) och vi inte kunde få plats på förskolan här i byn förrän i augusti, men nu har jag insett att det inte kommer funka med plugget om han ska vara hemma hela dagarna. Han är alldeles för aktiv och kräver alldeles för mycket uppmärksamhet och övervakning för att jag ska få något vettigt gjort. Så vi bestämde att vi tar den förskoleplats vi kan få och sen flyttar vi honom till hösten. För vi vill ju såklart helst att han ska gå här i byn, 100 meter från vårt hus. Men tills dess blir det en ny avdelning i grannorten. Det kommer nog funka bra. Han är en så pass trygg och social unge så jag tror förskola kommer bli en riktig hit, och eftersom han bara ska gå halvtid så har vi ju ändå eftermiddagarna tillsammans. Och då kommer jag kunna vara en mycket bättre mamma känner jag, fullt fokuserad på honom och med ork kvar. Men lite jobbigt känns det ändå, han är ju mitt lilla hjärta.

Hur som helst, det här blev ett längre inlägg än vad jag hade tänkt. Jag ville bara skriva några rader, se om det finns någon som fortfarande väntar på inlägg här och tala om att vi lever och att bloggen kanske vaknar litegrann i alla fall. Och så ville vi förstås säga det här: