Overall

Kolla in den här otroligt söta overallen från Me Too:

Vill ha!

Det vackraste ljudet jag någonsin hört

Han skrattar! Den här filmen spelades in igår och då var det väl kanske lite mer fniss än riktigt skratt, men ikväll skrattade han ordentligt - helt underbart att höra!

Stora killen!

Han börjar bli stor på riktigt nu, vår lilla kille. Vi var som bekant på BVC tidigare idag för vägning, mätning och vaccinering. Vågen visade hela 6475 gram, så jag var faktiskt närmast den här gången även om jag gissade 90 gram för lite.

När sköterskan hade mätt Ludvig så sa hon att den sköterskan vi träffade förra gången (inte ordinarie eftersom hon hade semester) måste ha gjort en "glädjemätning" och tagit i lite väl mycket på längden, för den här gången var han 62 centimeter (61 centimeter för en månad sen enligt icke-ordinarie sköterska). Och han har ju verkligen inte vuxit bara en centimeter på en månad, det tror varken jag eller Monica (vår BVC-sköterska).

Både längd- och viktmässigt ligger han ungefär en halv kurva över medelkurvan. För den som inte vet hur kurvorna ser ut så kan man titta här och här. Ludvig ligger alltså mellan svart och rosa.

Vaccineringen då? Jo, den gick rätt bra faktiskt. Jag som är rädd för sprutor vägrade att titta på de hemskingarna, jag koncentrerade mig på att titta Ludvig i ögonen och le, för att avdramatisera det hela lite. Det gick bra till en början, men ungefär när de var klara med sprutorna insåg han att det nog hade gjort lite ont, för då blev han ledsen. Snabbt upp i mammas famn så blev det bra! Dock tittade han misstänksamt på Monica efter det ;-)

En liten bildkavalkad kanske?

Glad kille som har varit på hotellfrukost (fast han åt förstås ingenting) med Tyra! (Måndag)

Inte världens bästa bild, men kolla in de galet blåa ögonen!

 Mammas lilla fotomodell. (Tisdag)

Nästa besök blir den 16 september!

Vaccinering

Idag är det dags för Ludvig att vägas, mätas och få sin tremånadersvaccinering. Kul och hemskt på samma gång. Det ska bli jättespännande att se vad som hänt med vikt och längd, nu när det är en månad sen vi vägde och mätte sist. Men usch, jag gillar verkligen inte sprutor. Önskar att jag hade Lasse med mig som stöd, men jag får bita ihop för Ludvigs skull. Det kommer säkert att gå jättebra.

Sist vi var till BVC vägde han 5640 gram och var 61 centimeter lång. Någon som vågar sig på en gissning inför dagens koll (vi var alltså där 23/7 sist)?

Jag gissar på 6385 gram och 63,7 centimeter.

Personligt tips

För den som vill köpa något personligt och roligt till en bebis, som han eller hon kan ha kvar resten av livet: Personliga böcker och cd-skivor.

En sån bok ska jag köpa till Ludvig, om nu inte någon har köpt det till honom i doppresent.

Rensning

Idag har jag för första gången gått igenom Ludvigs garderob och rensat bort kläder han inte längre kan ha. Vissa av kläderna har han inte kunnat ha på ett tag, men de allra flesta plagg i 56 har passat fram tills nu. En del kan han fortfarande ha, men det är inte långt kvar tills det bara är 62 som gäller.

Kändes lite sorgligt faktiskt, det är som att ett rosa skimmer omsluter de första små kläderna, så många minnen och upplevelser som de är knutna till. Men jag får väl "trösta" mig med att han har kunnat ha dem bra mycket längre än vad jag först trodde när jag fick reda på hur stor han var vid födseln.

Mammas lilla pojke börjar bli stor...

"Tycker du om mig...

...även om jag blir flintskallig?"

Den frågan var jag tvungen att ställa till Lasse igår, för det känns som att jag är bra bit på väg att bli just det. Jag tappar så kopiöst mycket hår att det faktiskt är ganska skrämmande, även om jag visste att det kunde blir så här efter förlossningen. Jag kan knappt ta i håret utan att ett helt gäng hårstrån följer med, och Ludvig tycks vara täckt av dem hela tiden. Läskigt. Jobbigt.

Jag vill inte bli flintskallig.

P.S. Han svarade som tur är "Ja".

Bilder från Alicia Emma Victoria Tarantinos dop

Prästen var verkligen hur bra som helst!

Alicia, pappa, mamma, faddrar. Alicia hade mycket bus för sig.

Jag hällde upp vattnet i dopfunten. Alicia var inte jätteimponerad av att bli blöt i håret.

Fina familjen Tarantino (bör förstoras och sättas upp på väggen hemma i Hedemora!)

Emilia var så söt (som alltid). Sen ett foto på Alicia och hennes faddrar och storasyster.

Vilken man!

En stor del av min galna, underbara familj. Magnus (som fotograferar) och Kasia saknas dock.

Ludvig var så fin i Parvel-body och Lingon&Blåbär-byxor. Jag kände mig rätt fin jag också faktiskt.

Dagens huvudperson.

Sötnosen kanske ska bli lantbrukare?

Semester hos gammelmormor och -morfar.

Vi hade en härlig vecka hos (gammel-) mormor och morfar (Lasse har förresten gett dem nya namn - supermormor och supermorfar, istället för "gammel-"). Mumsig mat, lugnt och skönt och såklart finfint umgänge. Tidvis var hela familjen samlad och sånt gillar vi! Ludvig verkade trivas väldans bra, inte var det många sekunder han behövde sitta/ligga själv. Tur att jag är övertygad om att man inte kan ge ett barn för mycket uppmärksamhet och kärlek.

Ludvig hänger i skuggan, och tränar rygg och nacke förstås.

Mycket mys blev det med mormor. Ludvig har återupptäckt sina händer - de är väldigt goda att äta på.

Sötnosen tränar igen. Märk väl hur mycket starkare han blivit jämfört med första bilden i det här inlägget (knappt en vecka emellan). Nu stödjer han sig ordentligt på armarna.

Pappan gjorde oss sällskap på fredagen (vi åkte ner på torsdagen) och jag överdriver inte om jag säger att han inte tittade bort från Ludvig mer än någon sekund under de första timmarna. Så sött! Efter söndagens dop åkte han och morfarn söderut igen, och kvar blev jag, Ludvig, mamma och Kasper. Och (gammel-) mormor och morfar förstås. Jag, mamma och barnen (jo, jag kan faktiskt säga så nu!) åkte runt till vänner och bekanta på måndagen och sen bogserade vi vår bil (som självklart gick sönder på semestern) till Sveg på tisdagen. Dagen efter åkte mamma och Kasper hem och pappan kom tillbaka. Sen trodde vi att vi skulle få åka hem på torsdagen, men då hade inte delarna till bilen kommit än. Så inte förrän på fredagen kunde vi åka hem, tur att vi var på ett trevligt ställe i alla fall.

Nu är vi tillbaka i vardagen igen. Pappan började på sitt nya jobb idag och jag och Ludvig får klara oss själva på dagtid. Konstigt, eller kanske inte, men det känns som att idag var min första mammalediga dag - trots att jag varit mammaledig sen Ludvig föddes.

P.S. Huvudorsaken till att vi åkte till Ytterhogdal var Alicias dop (jag som en av faddrarna var ju såklart tvungen att vara där. Inte för att just den rollen var den enda anledningen till att vi skulle delta...). Bilder från dopet kommer i nästa inlägg.

Häftigt!

Tidigare idag satt jag och tittade på Ludvig när han satt i babysittern och lekte/pratade med sina kompisar på lekbågen. Jag satt och funderade och förundrades över hur mycket han har utvecklats på bara en vecka. Nacken har blivit ännu stadigare, han orkar hålla sig uppe på armarna ett längre tag när han ligger på mage och han blir mer och mer intresserad av sina leksaker för varje dag som går. Förresten så ålar han sig faktiskt lite framåt också när han ligger på mage, och sparkar på med benen. Han har visst bråttom. Det är så fantastiskt att se hur vår underbara lilla son växer och utforskar världen runt omkring sig!

Ludvig leker och snackar med kycklingen och giraffen.

Men se Ludvig tyckte inte att det räckte med det! Ikväll lade Lasse honom på mage på lekmattan på golvet och halvlåg där själv och snackade på med Ludvig. Själv satt jag och läste en bok. Så helt plötsligt utropar Lasse "TITTA!" och när jag vänder mig om hinner jag precis se en förvånad Ludvig landa på rygg, efter att själv ha vänt sig från mage. Förvånad först, skitförbannad sen. Lilla killen med humör. Men oj så stort!

Titta så stark jag är!

Lite ledsen över att jag missade större delen av hans första vändning, men jag är glad att maken hann se den första vändningen innan han börjar sitt nya jobb och är borta hela dagarna.

P.S. Jag ska lägga in lite bilder från vår semester hos mormor och morfar - imorgon eller så. Nu är jag för trött, men ville ändå berätta om allt stort som händer här.

Vi två

Vi klarar oss bra, jag och Ludvig. Men vi saknar pappan. Jättemycket. Och jag har definitivt utvecklat en stor (ännu större) respekt för ensamstående föräldrar, helt klart. Det är inte det lättaste att hinna med allt och orka hela dagen när man är ensam med en liten bebis. Puh.

Idag har vi varit på stan och käkat middag med tre gamla kollegor till mig. Vi satte oss på en uteservering och åt gott och hade trevligt i det fina vädret. Supermysigt! Sånt blir man glad av. Ludvig var med en stund innan vi fått vår mat och satt och tittade storögt omkring sig, sen sov han en stund och vaknade till lite då och då. När vi sen skulle lämna restaurangen vaknade han ordentligt och låg och kinkade ett tag innan han somnade om på vägen hem.

Vi har för övrigt börjat med en ny rutin (om man nu kan kalla det rutin efter två dagar). När Ludvig vaknar efter sin sovmorgon (runt 12) får han mat och sen klär jag av honom och lägger honom naken på en handduk på golvet så att han får lufta rumpan lite. Efter ett tag vänder jag över honom på mage, så att han får träna nacken också. Så här roligt tyckte han att det var imorse:

Ibland är det himla roligt att träna nacken!

Ludvig har alltid varit stark i nacken, men nu börjar han få upp lite styrka i armarna också så att han orkar hålla upp överkroppen. Det är så roligt att se hur han utvecklas från dag till dag, det går verkligen med stormsteg framåt! Idag när han låg på mage lyckades han till och med åla framåt en liten bit. Inte dåligt!

Nu ska jag göra Ludvig sällskap i sovrummet för lite skönhetssömn.

Ludvig och mamma flyger solo

Så har pappan begett sig tillbaka till Södertälje då. Känns tomt, trist och tråkigt. Är så van att vi är tillsammans alla tre nu så det känns helt fel när jag tänker på att det bara är jag och Ludvig i några dagar nu, tills vi åker ner till (min) mormor och morfar en vecka.

Värst av allt är ju att det inte är en begränsad tid ens en gång, utan nu kommer Lasse börja jobba heltid nästan direkt när han kommer tillbaka hit. Jag och Ludvig får gå hemma utan pappa helt enkelt, och bara vara med honom på kvällar och helger. Hemsk tanke egentligen - så länge som vi varit lediga tillsammans nu, så länge kommer vi antagligen aldrig mer vara lediga tillsammans. Inte förrän vi går i pension.

Nej usch! Jag önskar att vi kunde vara hemma tillsammans jämt. Eller nja, kanske inte jämt. Men mycket mer än vi kommer att kunna vara i alla fall.

P.S. Kolla in hus-/inrednings-/trädgårdsbloggen här.