lördag 13 november 2010

Skrik

Ludvig vaknade med ett hårresande, förtvivlat skrik för en stund sedan. Ett ljud jag aldrig hört förut.

I vanliga fall brukar jag bara gå in i sovrummet, tala lugnande, se till att han har nappen, buffa rumpan lite och så är det bra sen. Men den här gången blev jag så rädd av hans panikslagna skrik att jag plockade upp honom, höll honom tätt intill mig och försökte lugna honom.

Det hjälpte inte. Han bara skrek och kastade med huvudet. Jag vaggade, vyssjade, gungade och gick med honom - han skrek och skrek. Jag tog med honom in i vardagsrummet, lade mig i soffan med honom på mitt bröst - han skrek.

I tio-femton minuter försökte jag lugna honom, men det gick inte. Så jag provade att lägga honom i spjälsängen igen, och han skrek förstås. Buffade, klappade, strök och pussade, till slut lugnade han sig men ganska snart kom en ny snyftning. Och en till. Buffa, klappa, stryka, pussa. Och till slut - lugn. Och så somnade han på två röda, som att inget hade hänt.

Själv känner jag mig väldigt uppjagad och illa till mods. Känns inte som att jag kommer få sova särskilt gott inatt, men jag hoppas att Ludvig gör det.

Sent from my iPhone

1 kommentar:

Rebecca sa...

Isak hade nog det utvecklingssprånget nyligen, när han skrek till på nätterna och så. Det var dock bara nätterna som var jobbiga, han var som vanligt på dagen... Det gick i alla fall över på någon vecka. Förstår att du blir lite skärrad eftersom Ludvig annars verkar vara så himla glad och nöjd! Hoppas denna fas snabbt går över.

Var hemma hos Elin idag och vi pratade om hur kul det skulle vara att träffa dig! Hoppas vi kan styra upp nåt när du kommer hit.