måndag 6 december 2010

Dag 1 - Presentera dig själv

Jag är inte en särskilt spännande person. Jag har inte varit med om en massa extraordinära händelser i mitt liv. Jag har flyttat en del, blivit mobbad och slagen i skolan, gått på internatskola, jobbat och pluggat lite här och var och sedan stadgat mig - tidigt enligt vissa, i lagom tid enligt mig själv.


Jag heter Angelica. Jag är fru till Lars, mamma till Ludvig och dotter till Veronica och Per-Arne. Min mormor heter Karin och min morfar heter Gösta. Min andra morfar (min biologiska morfar) hette Björn, han dog samma år som jag fyllde 6 år. Min farmor och farfar finns inte heller i livet, men de hette Greta-Lisa och Patrik och de fattas mig - varje dag.

Jag är storasyster till Emil och Emma, "lillasyster" till Kasia och "systerdotter" till densamma, och hennes man Nicklas. Ja, det är lite invecklat för en utomstående. Min morbror Nicklas är alltså gift med Kasia, som är som en storasyster för mig och en lillasyster för mamma - och samtidigt ingift moster. Varför skulle man inte kunna ha flera roller i en familj? Student är jag också, eller jag försöker i alla fall vara det. Då och då.

Jag är född i Östersund, uppväxt i Sveg, nerflyttad till Uppsala, utflyttad till Forsmark, hemflyttad till Edsbro, hemifrånflyttad till Uppsala, bortflyttad till Västerås och kärleksflyttad till Skellefteå. Ett kortare (räknas 3 år som kortare?) gästspel i Södertälje har hunnits med och nu sitter jag här igen, i en lägenhet i Skellefteå. Så lika, men ändå så olika. Jag har flyttat 20 gånger (om jag inte missat något ställe) och kommer flytta minst en gång till, men det geografiska området är åtminstone rätt. Jag är hemma.

Jag är en sådan som tänker alldeles för mycket. Det har jag alltid gjort. Från stort till smått, och det som är smått från början blir ofta stort innan jag slutat tänka på det. Och då kan jag inte sluta tänka på det eftersom det är så stort. Är jag ensam och låter mina tankar vandra helt fritt så slutar det nästan alltid i en panikångestattack. Jag bör alltså aldrig lämnas ensam med mina tankar, men samtidigt tycker jag om att vara ensam. Konstanta dilemman.

Jag står min familj väldigt nära. När jag säger "min familj" menar jag inte bara min make och son. Jag menar hela min familj - maken, sonen, mamma, hennes sambo, mormor, morfar, morbror, moster/syster och mina två småkusiner. Dessa människor betyder allt för mig och jag skulle göra vad som helst för dem - och de skulle göra detsamma för mig. Det är en oerhörd trygghet att ha så många fantastiska personer i sin närhet, som alltid finns där för en. Och ja, jag är enormt tacksam.

 Nästan hela min fantastiska familj. Kasia saknas.

Jag gillar att resa. Helst till USA.
Jag gillar att läsa. Kärlek ska det vara.
Jag gillar choklad. Tyvärr lite väl mycket.
Jag gillar att köra skoter. Fort ska det gå.
Jag gillar att spela spel. Men inte att förlora.
Jag gillar att fotografera. Fast jag är inte särskilt bra på det.
Jag gillar att baka. Och önskar att jag orkade göra det oftare.
Jag gillar att skriva. Kanske blir det en karriär av det så småningom.

Men framför allt älskar jag min son och min man. Och resten av mina nära och kära.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Håller dock inte med om att du inte är spännande. Inledningen fick mig nästan att sätta i halsen, tänkte på filmen Ondskan. Men det gick ju över tack och lov :) Och som vanligt så hanterar du orden mästerligt.

Puss puss/M

Angelica sa...

Nu när du säger det så låter det faktiskt lite som Ondskan. Det var ju faktiskt verkligen inte meningen :-)

Rebecca sa...

Kul läsning! Ser fram emot de följande 29 dagarna!