Dag 2 - Min första kärlek

Det ska alltså handla om min första kärlek idag. Inte ett helt enkelt ämne att försöka bena ur, för vad är egentligen den första kärleken? När kan man säga att det verkligen handlar om kärlek? Det som var kärlek för mig när jag var 14 är det inte nödvändigtvis idag.

Det ska handla om den första kärleken. Inte den största och inte den sista. En del kanske vill säga att ens första kärlek är både den största och den sista också, men det vill faktiskt inte jag. För utan den erfarenhet som olika kärlekar och pojkvänner har gett mig skulle jag inte veta idag att jag är gift med min största kärlek, som jag också hoppas är min allra sista kärlek. Förutom våra barn förstås.

Jag har älskat många och mycket i mitt liv. Jag har, trots att jag skrev i förra inlägget att jag tycker om att vara ensam, alltid föredragit att vara i ett förhållande. Ibland även om det har varit ett dåligt förhållande, men aldrig särskilt länge om inte känslorna har funnits där. Till viss del har jag absolut varit kär i kärleken, och även om jag själv kanske inte varit medveten om det så har min mamma sagt det till mig med jämna mellanrum. Och jag är nog fortfarande lite kär i kärleken, i tanken på att vara två. Men nu är jag definitivt mer kär i min man än i själva tanken, precis som det ska vara.

Men tillbaka till ämnet. Min första kärlek.

Om vi verkligen ska dra det så långt det bara går så får väl Jonny ta på sig rollen som min första kärlek. Vi är födda med ett par veckors mellanrum och växte upp tillsammans. Han var den första pojken jag pussades med och även lite senare i våra unga år ville jag pussas med honom. Då var han dock inte så intresserad längre. Oh well.

Annars skulle jag nog säga att Niklas var min första kärlek. Vi gick i samma klass på högstadiet och han liknade, i alla fall om man kisade, Nick Carter - som jag då var helt besatt av. Jag var kär upp över öronen och ville inget hellre än att vara tillsammans med Niklas. Han blev dock tillsammans med min bästa kompis istället. Tough luck. Många tårar blev det kan jag säga. Men turen återvände till mig och några månader senare tog det faktiskt slut mellan dem och jag och Niklas blev ett par. De flesta trodde nog att vi skulle hålla ihop längre än vad vi gjorde för ja, vi var verkligen kära. Sådär kär som man bara kan vara när man är 14 år och går i åttan. När man kladdar ner hela anteckningsblocket med killens namn, hjärtan och ens eget förnamn tillsammans med hans efternamn. Angelica Stangendahl. Men nej, det höll faktiskt inte så värst länge. Någon månad om jag inte minns fel. Sen ledsnade jag och började jaga hans bästa kompis istället. Det är verkligen bara i grundskolan man kan komma undan med sånt... Det hela slutade i alla fall med att vi, innan grundskolan var slut, var jättebra kompisar allihop. Så slutet gott, allting gott.

Men nu är jag gift, och även om alla tidigare kärlekar (nästan alla i alla fall) har sina speciella platser i mitt hjärta och mitt minne, så finns bara en kärlek för mig. Den största, bästa och sista. Kärleken till min man (för nu pratar vi kär-kärlek och inget annat).