Inatt sover Ludvig i sitt eget rum, själv, för första gången. Gott verkar det som, i alla fall än så länge. Han småsnarkar och verkar helt utslagen.
Själv ligger jag här i vår säng, i vårt numera på något sätt tomma sovrum, och känner mig ensam. Det känns så konstigt att inte höra Ludvigs andetag, att inte kunna lyfta på huvudet och se honom. Ensamt. Tomt. Sorgligt.
Skitfånigt, jag vet. Han ligger ju bara ett par väggar bort och antagligen är det här vad vi alla behöver för en ännu bättre nattsömn. Men jag är så van att ha honom nära, att kunna höra minsta rörelse, att det blivit en självklar del av livet. I sju månader, minus två nätter, har han legat inom räckhåll.
Jag har blivit en sån där mamma som jag absolut inte trodde att jag skulle bli. Jag trodde inte, visste rent av, att jag skulle ha några problem med att sova i olika rum. Jag visste att jag ville sova för mig själv. Jag visste att jag skulle lämna bort honom ofta och inte ha några problem med det, för att han skulle knyta an till fler personer än bara mig och maken - och för att få lite egentid med jämna mellanrum. Jag visste det och jag ville det.
Men så föddes Ludvig. Allt förändrades. Jag ville, och vill, vara med honom. Nästan jämt. Jag måste istället kämpa för att släppa taget och låta andra ta hand om honom, precis tvärtemot vad jag visste för sju månader sedan. Jag måste kämpa för att känna att det är OK att han sover i ett annat rum än mig, trots att jag visste att jag ville ha mitt sovrum för mig själv.
Livet, och ens åsikter, tankar och inställning, kan verkligen förändras. Radikalt. Jag blev mamman som klamrar sig fast vid sitt barn, trots att jag var lite nervös för att ha en klängig unge. Ironiskt. Men mysigt. Det är underbart att saker kan förändras, och att en så liten varelse kan göra ett så stort intryck på en. Hur kärleken kan vända uppochner på allt.
Nu försöker vi väl sova. Men Ludvig sover garanterat bättre än vad jag gör inatt. Jag saknar min bebis.
8 kommentarer:
Det är så härligt att läsa detta Angelika, för det precis så det ska vara och precis så det nog blir för de flesta. Jag minns att vi pratade om detta innan, då när du inte alls kände dig redo för att skaffa barn för att du trodde att du skulle bli svartsjuk om Lars älskade någon annan lika mycket som han älskar dig.
Minns du?
Jag vet att jag sa till dig att du kommer känna helt annorlunda sen, men du var verkligen säker.
Tänk vad våra barn gör med oss. :-) Vi blir mjukare, mer ödmjuka, mer sårbara och så förälskade. Jag vet exakt hur du känner.
Jag kände så när mina barn skulle sova själv, för att inte tala om när jag skulle sluta amma. Det var så jäkla svårt! Det var så mysigt, det var så enkelt, det var sån otrolig närhet, sån glädje. Åh, det gjorde ONT att bestämma sig, att neka barnet och att stå fast vid det och vägra.
Så du är inte alls löjlig. Det ÄR skitjobbigt med "faser"/perioder som går över, som ska förändras. Man vet ju att de inte kommer igen! Utveckling går framåt, inte tillbaka. Men sen när han blir lite större så kommer han att springa in till er framåt småtimmarna eller på morgonen, gosa ner sin mjuka varma kropp nära din kropp och lägga sin fina lilla arm om dig.
Det är inte heller fy skam. Det är faktiskt helt underbart :-)
jag skulle nämligen inte alls tillåta att mina barn kom in och la sig i min säng på natten. Eh okej, nä just det ;-)
Jag säger bara ASGARV åt alla åsikter man har innan man väl är där. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Och ärligt talat!
tur är väl det! :-)
Jorå Anja, nog minns jag :-)
Vilket bra inlägg! Nu är jag nyfiken på om Ludvig sov bra hela natten i sitt rum...
Jag kände exakt som du innan jag blev gravid, att mitt barn minsann ska få ha barnvakt hela tiden, sova i eget rum bla bla bla. Sen sitter man här med tårar i ögonen redan två dagar INNAN han ska sova borta första gången. Klängig unge? Nej, inte här heller. Klängig mamma? Då är vi två.
Längtar så efter att få träffa Ludvig (och dig såklart)!
Jag känner igen det så väl Angelica!
Den kärleken man känner till sitt barn överglänser precis varenda känsla som finns.
Nu får jag säkert mothugg, men jag hävdar att man INTE har känt den äkta, enorma, fantastiska kärleken över alla gränser, förrän man har fått barn.
Dom känslorna kan aldrig upplevas till samma nivåer gentemot något annat eller någon annan än barnen. Så det så.
Hoppas att du sov bra till slut och att även Ludvig sussade sött i sitt eget rum.
Det är lätt att veta hur man ska vara som mamma och hur barnet ska uppfostras innan man blivit förälder eftersom man då ser mycket rationellt på saken. När sen barnet väl har kommit, och med det alla tusen olika känslor, så är det inte lika lätt längre.
Puss puss/M
För mig blev det tvärt om. Trodde jag skulle vara väldigt fäst vid mitt barn, men för mig blev det som du trodde att du skulle bli: Dvs inget problem med att sova i egen säng, ha barnvakt osv. Så blev det för mig.
Känner så väl igen det du skriver. Att föreställa sig hur det ska bli att bli mamma går inte. Den känslan och kärleken man har till sitt barn går inte att beskriva i ord. Minns så väl när Jacob började sova i sin egen säng, i sitt rum. Minns att det blev så tomt men efter ett tag upplevde jag det skönt. Både vi och han fick sova mycket bättre än tidigare då vi störde varandra. Kram
Rebecca: Skönt att man inte är ensam! ;-) Vi längtar efter att få träffa er också!
Mamma: Så sant som det är sagt!
Sandra: Så olika det kan bli :-) Egen säng har jag ju hållit på ända sen han föddes, förutom de två första nätterna hemma. Men sen har han ju som sagt sovit i egen säng/vagga/vagn.
Skicka en kommentar