Inte riktigt enligt plan

I torsdagskväll skulle jag och Ludvig åka ner till mina föräldrar för att vara där till onsdag. Jag hade packat, checkat in på nätet, gjort upp planer att träffa bl a Rebecca & Isak och Elin & Elsa på fredagen och allt var frid och fröjd. Vi åkte ut tidigt till flygplatsen för att Ludvig skulle hinna äta lite gröt innan vi satte oss på planet och precis när vi svängde in på flygplatsen fick jag ett meddelande om att avgångstiden hade blivit ändrad till 20.00 (ordinarie 19.25), så nog hade vi tid alltid.

Lasse skulle ge Ludvig mat medan jag gick och checkade in väska och vagn, men under hela tiden jag stod och fixade med det kunde jag höra hur Ludvig skrek och grät. När jag kom tillbaka till dem hade Ludvig kräkts ner golvet nedanför stolen och maken satt och försökte få i honom lite gröt, allt medan Ludvig grät och grät. Gröten hade blivit lite kall, så jag hällde på lite mer varmt vatten och mera pulver medan Lasse gick och hämtade papper att torka golvet med. Varmare gröt hjälpte dock inte, Ludvig vill inte ha. Så jag gav upp och plockade upp honom.

Ungefär två sekunder hann gå och sen kräktes han ner hela sig själv och mig, och på golvet blev det stora pölar. Jag har aldrig sett honom kräkas på det viset, nu visste jag att nånting var fel. Ludvig blev helt stilla och nästan apatisk, jag ringde mamma och sa att vi skulle åka till akuten istället för att komma ner och Lasse gick och fixade tillbaka väska och vagn.

När jag klädde på Ludvig overallen innan vi skulle gå ut till bilen blev jag superorolig, han var nästan inte kontaktbar, helt väck verkade han. När vi satt i bilen var han också i sin egen lilla värld, helt stilla, men pratade ändå lite. Tills han somnade. Och sov, det gjorde han. Han sov i bilen, han sov när vi lyfte ur babyskyddet ur bilen (han fick åka i babyskyddet för att jag skulle kunna sitta bredvid honom och hålla koll, och för att vi skulle kunna bära in honom utan att väcka honom om han somnade i bilen) och han sov när vi kom in på akuten och medan vi satt och väntade. Det är inte ofta han sover så hårt som han gjorde då.

I väntrummet fick vi sitta en stund, och medan Lasse tittade på tv och Ludvig sov passade jag på att skicka meddelande till de personerna jag hade gjort upp planer med och så pratade jag en stund med min moster, som jag också skulle ha träffat i helgen. Istället satt jag alltså på akuten med min älskade lilla son.

Efter vad som kändes som en evighet fick vi komma in till bedömningssjuksköterskan och i samma veva vaknade Ludvig. Hon frågade vad som hade hänt, hur han hade mått och verkat under dagen och om något mer hade hänt efter att vi lämnat flygplatsen. Hon tog tempen, försökte ta en syresättningskurva och kollade om han verkade uttorkad. Sen blev vi utskickade till väntrummet igen. Vet ni hur värdelöst det är att sitta i ett väntrum på akuten när ens barn är sjukt? Hur hopplöst hjälplös man känner sig?

Ludvig somnade igen efter stund, på mig, och vi väntade och väntade. En sjuksköterska kom ut och pratade lite med oss och frågade om vi ville komma in och sitta i ett rum och vänta eller om vi hellre stannade i väntrummet. Eftersom det åtminstone fanns en tv i väntrummet så stannade vi där och väntade ännu lite mer.

Efter ännu en evighet fick vi komma in och sätta oss i ett rum och någon minut senare kom läkaren in. Ludvig vaknade och hon frågade också om vad som hade hänt och hur han hade mått osv. Hon klämde och kände, lyssnade på hjärta och lungor och Ludvig flörtade hej vilt. Just då verkade han alltså inte särskilt sjuk, men hon lyssnade förstås på vad vi hade sagt. Diagnosen blev till slut "troligtvis vanlig magsjuka" och hon ordinerade vätskeersättning och majsvälling. Eftersom vi inte hade (har) välling hemma och inte ens har börjat med det så fick det bli ersättning istället, men det skulle visst också gå bra.

Så vi åkte hem. Det kändes väldigt mystiskt att komma innanför dörren här hemma, när vi egentligen skulle ha varit hemma hos mamma. Till och med katterna såg lite förvirrade ut när vi kom in genom dörren igen. Ludvig fick sin kvällsflaska med ersättning men ville bara ha hälften, vilket aldrig har hänt förut. Det stillade inte oron om man säger så, men vi lade honom i hans säng och han somnade på en gång. Stackarn, han måste ha varit jättetrött och medtagen. Klockan var då strax efter 23, dvs mitt i natten för honom.

Natten kändes jättelång, jag hade jättesvårt att sova. Ludvig sov dock rätt bra, förutom att han vaknade vid 2-snåret och var jätteledsen. Lite buffande hjälpte dock och han somnade om. Men jag hamnade någonstans mellan dröm och verklighet och fick för mig att jag hade plockat upp honom och lagt honom på mitt bröst för att han skulle få sova där. När jag sen "vaknade" (vilket jag uppenbarligen inte gjorde eftersom jag fortfarande var inne i drömmen) höll jag andan för att känna och höra om han andades. Vilket jag såklart inte gjorde, för han låg ju inte på mig. Men det trodde jag fortfarande att han gjorde, så jag greps av panik och började känna överallt på kroppen för att hitta hans livlösa kropp och hela tiden tänkte jag "Jag visste det. Nu har det hänt. Han har slutat andas.". Det var hemskt. Efter några sekunder insåg jag förstås att jag hade drömt och att han låg i sin säng, men det ögonblicket jag hann tro att han var död var bland det värsta jag varit med om.

Under fredagen märkte man hur medtagen han var. Han sov nästan till 10 och när han vaknade och jag plockade upp honom såg han så ynklig ut. Det stank i hela rummet och mycket riktigt var det dags att byta blöja. Inget tvivel om att det var magsjuka, så mycket kan jag säga. Och när han låg där på skötbädden så gav han ifrån sig de ynkligaste läten jag någonsin hört komma från honom. Mitt hjärta brast.

 Ynklig liten sjukling.

Resten av dagen bestod av sömn (på mig i soffan), blöjbyten, matningsförsök och av att försöka få i honom så mycket vätska och vätskeersättning som möjligt. Det gick sådär, men uppenbarligen fick han i sig litegrann i alla fall eftersom han igår var mycket piggare, och så även idag. Men någon vidare matlust har han inte, vilket jag i och för sig kan förstå. Det brukar inte jag ha heller när jag haft magsjuka. Och det enda som egentligen duger just nu är ersättning. Vi provar och erbjuder honom gröt några gånger per dag och han gapar och sväljer villigt till en början, men efter ett litet tag verkar han komma på att det där ville han inte ha, varpå han får kväljningar och försöker spotta ut allt igen.

Däckad i soffan efter lite blåbärspuré.

Så flaska it is, for now. Jag antar att det kommer att ge med sig så småningom, men jag tänker inte tvinga i honom något han inte vill ha. Det skulle förstöra så mycket.

Ja, det var vår helg det. Inte precis vad vi tänkt oss, men det är sånt som händer. Vi har i alla fall klarat av första sjukdomen. Nu ska vi försöka boka om vår resa och åka ner så snart som möjligt, innan jul i alla fall. Bara jag blir frisk också. För självklart vaknade jag med hög feber imorse.

 Pigg och glad igårmorse.

Over and out från sjukstugan.