Semester

I helgen drog vi som bekant iväg på semester. Vi åkte i torsdags, kom fram mycket senare än vad vi hade tänkt (as usual) - ca 22.30. Jippie tyckte Ludvig som levde rövare ett tag innan han fick sin välling och blev förpassad till källaren och sängen. Han fick sova i samma rum som sin mormor, skönt tyckte vi föräldrar.

 Glajjorna åker på.

I fredags lämnade vi (jag, make och mamma/mormor) Ludvig tillsammans med hans gammelmormor (aka supermormor) och gammelmorfar och drog till Sveg för lite shopping på förmiddagen. Nu kan man ju inte shoppa så värst mycket i Sveg, men lite smågrejer inne på DollarStore och ett gäng chokladbollar (de godaste i världen!) blev det i alla fall. När vi kom hem gjorde vi i ordning matsäck och drog iväg till en tjärn alla sex och njöt av solen en stund. Så härligt! Ludvig njöt så pass mycket att passade på att ta en tupplur på nästan två timmar i vagnen, det kostar på att ligga på topp (dvs vara uppe och röja "mitt i natten").

 Cool bebis, glad mamma. Visst är han fin i sin nya skaloverall?

Lördagen ägnades åt skoteråkning. Ludvig var kvar hemma med supermormor och gammelmorfar (varför är inte han "super" för?) och vi andra drog iväg redan vid 8.30-snåret. När vi väl fått skotrarna var det bara att gasa och köra. Det blev en lång dag kan man säga, vi var inte hemma förrän strax efter 21. Spåren blev sämre och sämre ju senare på dagen det blev, mot slutet var det som att köra i socker. Råkade man köra en centimeter utanför spåret så fastnade man och/eller välte med skotern. Isarna var plaskblöta. Och så hann vi köra vilse också. Så ja, en lång dag blev det. Och just nu känns det som att det inte gör något om jag aldrig mer får sitta på en skoter igen. Vilket jag i ärlighetens namn aldrig trodde jag skulle säga/skriva. Men vi hade såklart kul också och vi skrattade så vi fick kramp i magen vid ett flertal tillfällen, och matsäcken var förstås riktigt mumsig (även om den hade varit ännu godare om vi hade kunnat grilla våra mackor över en eld, vilket vi inte hann eftersom vi körde vilse). Det hela slutade i alla fall med att jag hoppade av när vi hade en knapp mil kvar och började gå hemåt. Fick dock hämtning av min kusins mamma - tack för det!

 Tittut mamma!

I söndags hann vi inte göra så mycket alls. Vi packade, utfodrade Ludvig och oss själva och kom iväg vid 13-snåret. Ludvig ville inte sova på förmiddagen och jag orkade inte ta kampen, så han däckade i bilen innan vi ens hunnit ut ur byn. Sen sov han i en timme, vilket jag också gjorde. Efter den timmen höll maken på att somna så jag tog över körningen och han satt och sov i baksätet istället, medan jag och Ludvig pratade på om lite allt möjligt. Resten av resan gick också bra, vi turades om att sova i baksätet och Ludvig sov lite nu och då och var mestadels nöjd även när han inte sov.

 Bad ass.

Det var jättemysigt att vara "hemma" över helgen och umgås med min familj. Prata. Skratta. Äta god mat. Se hur Ludvig stortrivs med alla och hur lätt han charmar vem som helst. Jag tror han och supermormor hade det superbra tillsammans i lördags, det verkade som så i alla fall. Och jag tror supermormor var mer än nöjd över att få ta hand om lillprinsen en hel dag utan min/makens inblandning. Eller hur mormor?

 Ute på isen för första gången.

Jag önskar bara att min morfar var piggare än vad han är. Han har Parkinson och är rätt så ordentligt illa däran. Det är så konstigt att stå och se på när ens största idol förändras och försvagas så otroligt mycket som han har gjort, på vad som känns som en väldigt kort tid. Han har alltid varit stor och stark, retats mycket och haft nära till skratt. Nu är det inte så längre, även om hans forna jag glimtar fram ibland. Men det är inte samma sak. Och även om jag såklart älskar honom oavsett så saknar jag min morfar, den karl som alla barn borde få känna. Men det säger jag såklart inte till honom, jag vill inte göra honom ledsen. Och jag oroar mig för mormor, som får bära så oerhört tunga bördor. Ofattbart. Orättvist. Därför kändes det extra viktigt att låta dem få egentid med Ludvig i helgen.