En sån där...

Idag har varit en sån dag som man egentligen bara ska spendera under täcket. Jag har varit lättirriterad, deppig, småförbannad och rent ut sagt skittjurig. Vid ett tillfälle (när jag skulle fixa håret, som vanligt...) blev jag så less att jag kastade mousseflaskan i badrumsväggen. Ludvig tittade på med stora ögon och smålog lite. Sötnosen.

På något sätt måste man ju dock rycka upp sig när man är förälder och dessutom ensam hemma med barnet. Jag vill ju inte att Ludvig ska må dåligt liksom. Så vi har busat på ändå, myst en massa och så har vi övat på att gå förstås. Han är superduktig och verkar tycka att det är hur kul som helst. Nu har han dessutom kommit på att man efter några steg kan slänga sig mot mammas ben och hugga till riktigt ordentligt med de tre sylvassa tänderna. Ajaj.

I eftermiddags ringde pappan - som äntligen kommer hem imorgon! - och när jag satte på högtalaren på telefonen sken Ludvig upp som en sol. Han längtar garanterat jättemycket efter sin älskade pappa, och jag kan riktigt föreställa mig hur lycklig han kommer att bli när han får se honom på måndag morgon. Jag hoppas för övrigt att förkylningen som pappan dragit på sig under sin resa stannar i Schweiz, några sjukor vill vi inte ha här hemma!

Nu tror jag att jag ska göra som Ludvig och slå igen mina blå, så att det äntligen blir söndag (hur ofta längtar man till en söndag liksom?).