fredag 29 april 2011

För ett år sedan


Jag vill inte mer!

Jag har märkt att det har börjat tära enormt mycket på mitt psyke, det här med att vara gravid. Jag känner mig ledsen - ja riktigt deppig faktiskt - trött, lättirriterad, uppgiven, småsur och less från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Och ensammast i världen.

Jag känner mig otymplig, det gör ont både här och där, jag kan inte andas och jag har sammandragningar mest hela tiden tycker jag. Och jag kan inte sova. Det går bara inte. Jo, i några timmar precis när jag gått och lagt mig, men sen börjar det. Vända på sig, gå på toa, kippa efter andan - om och om igen.

När sen maken går upp på morgonen är det lika bra att ge upp och stiga upp ur sängen. Vilket naturligtvis resulterar i att jag är supertrött resten av dagen. Inte konstigt om man känner sig ledsen och lättirriterad. Dessutom mår jag numera konstant illa också eftersom Myran ligger och trycker överallt. Han får helt enkelt inte plats längre - så varför kommer du bara inte ut?

Jag vet att det fortfarande är två veckor tills han är beräknad, och jag vet att jag mycket väl kan få gå två veckor till efter det - men den tanken ger mig verkligen 
panik. Panik på riktigt, jag vet liksom inte hur jag ska klara av det. Varje dag är ju en kamp redan - en kamp om att kunna sitta, ligga, stå och gå. En kamp om mina revben och om plats för mina lungor att vecklas ut vid varje andetag. Det är inte kul och mysigt längre liksom.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli så här. Otålig och frustrerad och gå och räkna ner för varje dag. Jag har under hela graviditeten intalat mig själv att det inte är någon idé och att jag ändå säkerligen kommer att gå över till maxtid. Men nu står jag här och stampar ändå, helt desperat efter att få ha min kropp ifred igen.

Igår rann det över kan jag säga, efter en dag på stan, konstanta sammandragningar och saker som hela tiden gick fel - jag började kasta kastruller och grejer runt mig i köket. Lyckades dränka mig själv och köksgolvet i vatten också.

Och då blev det ju mycket bättre. Hmpf.

Och nu blir han ett år om tre veckor. Hur gick det till?

2 kommentarer:

Anette sa...

Haha, ja - hur gick det till?? Jag fattar inget.

Anonym sa...

Ja det är inte klokt så fort tiden går med de små... Vi gjorde det mest osmarta man kan tänka sig en vecka innan bf - vi flyttade. (Sen dröjde det ytterligare en veckan innan Otto behagade komma ut visserligen.) Inte kul, men jag hade annat att tänka på i alla fall:-) och låg på soffan och pekade med hela... magen så vi kom i ordning hyfsat.