Jag tycker det är svårt att avgöra när det faktiskt handlar om att medvetet gå i motsats till att råka snubbla framåt utan att någon håller i. Medan vi har varit hos mamma har vi övat lite varje dag, då har Ludvig fått gå mellan oss och det har gått bra, men det har väl egentligen inte handlat om att regelrätt gå.
Men idag! Idag tycker jag faktiskt att man kan säga att han tagit sina första stapplande steg. Jag ställde honom en bit ifrån mig, släppte och backade undan. Han stod en liten stund och fixade till balansen. Tog ett steg, ett till och ett till, innan han sträckte ut handen och tog tag i mitt ben. Skitnöjd förstås.
Nöjd kille.
Och jag? Superstolt såklart!
1 kommentar:
Är en häftig känsla när de tar sina första stapplande steg. Man blir så stolt. Kram
Skicka en kommentar