Ludvig har ju alltid sovit bra, extremt bra enligt många för att vara en liten bebis. Och vi har såklart blivit bortskämda med att det funkat smärtfritt med läggning och sömn. Därför står jag nu tämligen handfallen och känner mig allmänt förvirrad, panikslagen och rådvill när det börjar strula.
Två-tre dagars sömnstrul (framför allt dagtid) kanske inte kan ses som någon större kris eller ens ett problem, men för mig som typ aldrig varit med om det blir det ganska snabbt rätt så stressande. Jag ser ju på honom att han behöver sova, men han kommer inte till ro. Så vad göra?
Det finns tusen olika sätt att tackla det här med bebisars/barns sömn, det har jag ju förstått. Säkert nästan lika många sätt som det finns mammor och pappor i världen. Men vad är egentligen rätt?
Många säger att barnet ska få bestämma själv, åtminstone upp till ett års ålder. Somnar det så somnar det, annars får han eller hon helt enkelt vara vaken. Så kan jag inte riktigt se det, för ett barn som blir övertrött har väldigt svårt att somna av sig själv och kommer antagligen hålla igång tills det bokstavligt talat svimmar av utmattning. Känns inte optimalt.
Många råd man får säger att man helt enkelt ska lägga barnet när man tycker att det är dags, och vill barnet inte sova så får det helt enkelt ligga/stå och prata/skrika/gråta i ett x antal minuter innan man går in och lägger och stoppar om barnet igen. Man ska inte skämma bort barnet heter det. Men vad gör man då när det skär i hjärtat på en?
Kan det verkligen vara rätt att låta ett litet barn vara ensam i ett rum och skrika och gråta tills det somnar (återigen) av ren och skär utmattning? Det känns verkligen jättefel. Kan det verkligen vara så att barnet skriker och gråter av ren trots och "elakhet"? Eller är det egentligen så att barnet helt enkelt vill vara nära sin förälder och känna trygghet när han eller hon ska somna?
Rent instinktivt vill jag hjälpa Ludvig att somna om han behöver det. Behöver han känna att mamma (eller pappa) är nära och att allt är OK när han ska sova, varför skulle jag vilja neka honom det? Men då säger många att man gör barnet en björntjänst, att han eller hon blir nöjd här och nu men längre fram kommer att få problem att somna själv - vilket i förlängningen alltså innebär att barnet alltid kommer att behöva en vuxen vid sin sida när han eller hon ska somna.
Alltså, hjälper jag Ludvig att komma till ro och somna nu - oavsett om det är genom en lugnande hand på rumpan eller att han får sova på mig en stund på dagen - så måste jag vara beredd att alltid göra det, åtminstone tills han är 4-5-6 år. Men kan det verkligen stämma? Kan det inte helt enkelt bara vara en fas? Och när fasen är över så går han tillbaka till sitt vanliga enkla jag?
Jag vill inte att han ska bli beroende av oss på det sättet, men jag vill ju samtidigt ge honom den tryggheten och närheten han uppenbarligen behöver här och nu.
Vad är egentligen rätt och fel? Vem ska man lyssna på? Och ska man göra tvärtemot vad man instinktivt känner, bara för att rädda framtidens lugna kvällar?
Hjälp!?
6 kommentarer:
Dumheter att man ska gå emot sina instinkter och låta sin unge skrika sig till sömns. Och det är ännu mer dumheter att påstå att ett barns rutiner inte förändras, dvs att man kommer behöva söva sitt barn tills det blir vuxet bara för att man gör det när det är litet.
Elise har haft perioder då hon inte sovit middag. Vaken 8 på morgonen, sover första gången vid 17-tiden. Sålänge hon inte blir gnällig och inte går att roa så får hon vara vaken. Det gick över efter ett tag, nu sover hon oftast 2 ggr/dag men inte så mycket som många andra bebisar i hennes ålder. Hon behöver helt enkelt inte det. Alla är inte lika.
När Elise ska sova ligger jag hos henne. Ibland puffar jag henne på rumpan, ibland ammar jag, ibland sjunger jag och ibland gör jag ingenting alls. Det tar oftast ca 10 minuter utan skrik (men ev lite gny och bök tills hon kommit till ro ibland). Ibland blir hon pigg av vilan innan ho somnar och då får hon vara vaken en stund till. Det viktiga är nog att man är säker på sin sak och inte tvivlar på sig själv. :) Och att det känns bra i hjärtat. Gråt kan jag dock leva med ibland sålänge jag finns hos henne, håller om eller buffar eller lappar henne, kanske sjunger lite. Då vet jag att hon inte är otrygg eller ensam. Hon behöver inte ha ångest. Sen kanske hon är uttrkad men det är ju int hela världen. Sålänge det inte urartar och blir helt galet skrikande.
Vi låter B sova med oss tills hon är 5-6 år om det är det hon vill, whatever, det är ett långt liv :).
Jag tror att ett barn blir tryggt och självständigt av att kunna somna och sova själv. Att det sen kommer korta perioder då de vill vara nära när de somnar är helt okej. Bara det handlar om korta perioder (typ en vecka). Sen blir det snabbt till en vana och det är inte bra (om man inte trivs med den vanan såklart). Gör det som känns bra för dig/er, om du inte tycker att det är jobbigt att han sover på dig så behöver han ju egentligen inte sluta med det.
Men något jag stör mig på är föräldrar som klagar på att deras barn sover dåligt när de uppenbart inte har några rutiner eller regler hemma. Ni verkar vara väldigt noga med det, precis som vi är, och då tror jag att det löser sig snabbt.
Verkar som att Ludvig också är i en utvecklingsfas, spännande! =)
Finns inga rätt eller fel. Man ska göra det känns som känns bäst för en själv. Kram
Jag har för mig att Elise var i Ludvigs ålder då hon hade en period när hon inte somnade i sängen (sin egen eller vår) hur jag än bar mig åt.
Jag brukade vid samma tid som alltid sätta på nått tvprogram till mig och sitta i soffan framför tvn med Elise i famnen och vagga tills hon somnade. Brukade gå på några minuter eftersom hon behövde sova men hade bestämt sig för att hon inte ville.
Den här perioden gick snabbt över.
Och KLART att Ludvig ska få vara beroende av er. Han är ju en bebis! :-) Snart kommer kanske en tid då du börjar oroa dig för att vara totalt överflödig istället. ^^
Min starka övertygelse är att en bebis aldrig ska behöva skrika sig till sömns, åtminstone inte i ensamhet. Bebisar tror ju att om dom inte ser mamma/pappa så finns dom inte, och känner sig genast övergivna. Dom fattar ju inte så långt.
En sak som också funkade bra på Elise var att lägga henne på mage och stryka lätt över ryggen och ansiktet. Jag la helt sonika ner henne gång på gång tills hon tröttnade på att resa sig igen. Det tog lååång tid och mååånga gånger innan poletten föll ner, hon har ärvt både min och Adams envishet ;-)
Dålig sömn kommer och går och jag håller med, barn ska inte behöva somna av utmattning (pga gråt!) Jag tror tvärtom (ang björntjänst) att det kan skada barnet psykiskt att inte komma när barnet ropar (skriker/gråter). Kommer man inte in och tröstar så associerar barnet sängen med hemskheter. Då kommer ju varje läggning att bli jobbig. Somnar inte Elsa av sig självt i sängen så tar jag upp henne och vyssar, om hon är ledsen. Just nu är vi inne i en bra period och hon somnar när jag lägger ner henne. *peppar peppar*
Skicka en kommentar