Febran

Som vi säger här i Norrland (i alla fall om man tittar på Pistvakt). Eller feber som man säger i resten av landet. Den har alltså hittat hit, till min lilla älskling. Vi var på språng ut genom dörren för en lunch med en vän och hennes son igår när jag kom på att Ludvig kändes lite varm och att jag skulle skynda mig att ta tempen på honom. 38,7 grader. Så vi blev kvar hemma och Ludvig fick sig en Alvedon.

Sen dess har febern gått både upp och ner, som högst har den legat på 39 grader och när jag tempade honom i eftermiddags var febern borta. Men nu innan läggdags hade han 38,4 grader, så lite feber har han än. Stackars liten.

Fast jag vet inte om det är så synd om honom egentligen, förutom att han är lite lite tröttare och lite lite kinkigare (eller snarare närhetstörstande) så är han precis som vanligt. Busar, skrattar, pillar, pratar och får utbrott. Just as always.

Min teori är att det är tänder på G, hans blöjor har luktat fruktansvärt de senaste dagarna, han dregglar som om hans mun vore självaste Niagarafallen och så nu feber på det. Men än så länge sticker ingen tand upp, så vi får väl se.

Eller så har han utvecklingsfeber? Ett nytt begrepp som jag hittade på precis nu, för trots sjukdom så övar han upp nya färdigheter. Han har tränat överarmarna uppenbarligen, för nu drar han sig fram över golvet - och fort går det! Benen hjälper också till så gott de kan och hinner, och det ser ut som att det inte alls är särskilt långt borta att han kommer upp i riktig krypställning. Duktiga, duktiga lilla killen!

Annars har dagen, eller i alla fall kvällen, varit lite av en otursdag för Ludvig. Han fick stå (i gåstolen) vid kastrullskåpet och titta på sakerna (stod mest och öppnade och stängde dörren), och så fick han tag i stekpannan och dess lock. PANG! Ner i golvet och eventuellt tog någon av delarna på någon av Ludvigs tår, eller så blev han bara rädd. Det är ännu oklart (dock inga brutna ben eller blåmärken, så jag tror på rädsla). Grät gjorde han i alla fall.

Sen stängde jag skåpet och gav honom ett mindre lock att hålla i och undersöka - och vad händer? PANG! Ner i golvet, och eventuellt på hans tår. Också ännu oklart, men rädd blev han definitivt och tårarna kom. Så vi övergav gåstolen och vände oss mot hoppgungan istället, där Ludvig stod och studsade medan jag lagade mat.

När han sen satt i sängen och lekte med sin "bil" (en "lek-och-lär-ratt") slog han sig lite på den och hela världen rämnade förstås. Ja, det är inte lätt att vara liten och sjuk helt enkelt.

Imorgon ska vi till ögonläkaren. Jippie.