måndag 14 februari 2011

Utvecklingsläger?

Ja, nu är vi åter på plats hemma i ett kallt Skellefteå efter en finfin och supermysig vecka hos Ludvigs mormor och morfar, och Kasper. Vi har hunnit med en hel del fikor, god mat, fönstershopping, djupa (och mindre djupa) samtal, bus, gos och en hel del utveckling.

Ludvig testade pottan för första gången förra söndagen. Kul!

För vad är det egentligen med våra besök hos Ludvigs mormor och morfar? Det känns som han alltid gör stora framsteg och utvecklas massor medan vi är där. I höstas började han få ordning på sittandet och den här gången har han lärt sig vinka (i fredags - helt plötsligt från ingenstans vinkade han till mormor när han skulle gå och sova en stund), han har blivit superduktig på att resa sig mot allt och riktigt snabb på att gå längs med saker och mellan saker. Resa sig, stå och gå har han ju kunnat ett bra tag, men det har liksom blivit så mycket bättre den senaste veckan. Sätta sig ner från stående har han också blivit jätteduktig på nu, även om det inte är något han övar på särskilt ofta (för det bästa är ju att stå).

IKEA är skoj så länge man får stå upp. Note to self: Vita strumpor är överskattat.

Det är så spännande och häftigt att se hur han utvecklas hela tiden, hur han ibland tycks lära sig nya saker på bara några sekunder. Ivrigt står man där och hejar på och berömmer, applåderar och tjoar när han klarar något och varje gång blir han lika glad. Men i nästa sekund tänker man en stilla tanke om att en paus-knapp vore en himla bra grej att ha, så jag får ha min lilla bebis i litet format ett tag till.

Bebisdate! Inte det lättaste att få med alla tre på bild med hyfsad skärpa...

Isak och Elsa.

En fascinerande sak är också att se bandet mellan barnbarn och mormor. I ungefär en minut var Ludvig blyg för mormor, sen var den känslan som bortblåst. Han som numera brukar kunna vara rätt svårflörtad accepterar mormor som en självklar del i livet och nöjer sig nästan minst lika bra med mormor som med mamma - i nästan alla lägen.Trots att de i bästa fall ses ungefär en gång i månaden (visserligen flera dagar i sträck då men ändå). Skönt tycker jag, och jag misstänker att mormorn glädjer sig mycket åt detta.
Min teori om detta är för övrigt att vi ser så pass lika ut och låter nästan likadant (enligt andra), så att Ludvig mer eller mindre köper oss som - om inte exakt samma - så nästan samma person (mamma är ju alltid mamma, men ni hajar vad jag menar). Same same but different.


Här stod han mest hela tiden när vi var hemma, vid divanen/soffan.

En sak till: Min son älskar verkligen mat. All mat. Allt man erbjuder slinker ner med god aptit, oavsett om det är smoothie, kyckling, majs, grillad paprika, bröd, brie, avocado, citron eller filmjölk. Detta är ett smakprov på vad han fått smaka under den senaste veckan. Fick han skulle han nog äta allt som finns på våra tallrikar, men än så länge passar vi oss förstås för det mesta salta och saker som bebisar inte ska äta. Jag är i alla fall oerhört tacksam att han har en sådan god aptit och håller tummarna för att det kommer fortsätta så.

4 kommentarer:

Rebecca sa...

Fina bilder!

Isak är väldigt fäst vid min mamma också, de ses ett par gånger i månaden. Och jag tror också att det beror på att vi är så lika, vi pratar likadant och så. Intressant att det är samma för dig och din mamma!

Hoppas ni får en fin alla hjärtans dag!

Elin sa...

Jätte fina bilder. Älskar pottbilden ha ha ha

Therese sa...

Jättfina bilder. Vad mysigt ni verkar ha haft det hos din mamma. Kram

Anonym sa...

Ja det var ett mysigt besök (som alltid). Å nu när biljetten är bokad så kan jag börja räkna dagarna igen :).

Pottbilden är verkligen underbar.

Puss puss/M