lördag 19 mars 2011

Dag 11 - Mina syskon

Den som inte känner mig, eller inte känner mig särskilt väl, får nog uppfattningen att jag inte har några syskon. Jag talar om mig själv som ensambarn, jag nämner sällan några syskon och jag är väldigt egoistisk när det kommer till min mamma.

Men jag har faktiskt två syskon - en lillebror och en lillasyster. Emil som är 20 (blir 21 i år) och Emma som är 19. Vi delar samma pappa men inte samma mamma, och eftersom jag har den relation jag har till min pappa så har vi inte vuxit upp tillsammans. Alls. Vi har träffats väldigt sällan egentligen, om man slår ut det över åren. När de (och jag) var yngre sågs vi väl kanske varje år i alla fall, men sen jag blev äldre/vuxen har det blivit långt mellan gångerna. Inte för att jag inte vill ha en relation till mina syskon, men för att det inte alltid är så himla lätt.

Nu är ju mina småsyskon vuxna också, och sen några år tillbaka har jag och lillasyster bättre kontakt, vi träffas inte så ofta men smsar en del då och då. Hon var den första på "den sidan" av familjen som fick veta att vi skulle ha barn, och hon var också och hälsade på oss i Södertälje i några dagar sommaren 2009.

Tyvärr känner jag inte mina syskon tillräckligt väl för att göra något längre utlägg om hur de är som personer.

Jag vet att min bror gillar sin gamla bil som han håller på att fixa till, och att han gillar att sitta vid datorn. Han är rätt blyg (i alla fall när vi träffas) och en del säger att han är extremt lik mig. Varken han eller jag är helt övertygade dock.

Min lillebror.

Min lillasyster och jag delar ett stort intresse - djur i allmänhet och hästar i synnerhet. Hon har en egen häst som heter något som jag just nu inte kommer ihåg. Ett rätt roligt namn är det i alla fall. Just det - Hassan! Och jag vet att hon har haft det kämpigt under de senaste åren men att hon nu mår bättre och tar igen förlorad skoltid på en folkhögskola utanför Hudiksvall (?).

Jag och lillasyster.

Jag hoppas att vi - jag, min bror och min syster - under åren som kommer kan bygga en närmare relation till varandra, och kanske så småningom bli riktigt goda vänner.

3 kommentarer:

Tova sa...

Intressant att läsa! SJälv har jag växt upp med 3 småsyskon tätt inpå och ibland har man önskat att man typ varit ensambarn.... ;-)

Kul att du också "ser färger" och bilder för tidsskeenden osv, och ja visst blir man överraskad över att det tydligen är såpass ovanligt :) skulle verkligen inte vilja byta bort det dock, vad "svartvit" och trist världen skulle bli då haha...

Sandra - mamma till Molly sa...

Hoppas ni får en bättre relation i framtiden. En liknade historia kan man säga om min och min morfar. Min mamma hade inte så bra kontakt med sin pappa vilket gjorde att jag inte träffade min morfar. Februari 2003 avled han plötsligt i sitt hem och ångest finns hos mig än idag att jag borde ha träffat min morfar mer när jag hade chansen. Hade han levt idag har jag utan tvekan haft bättre relation med honom. När morfar dog fick jag istället en jättebra kontakt med hans bror och vi träffas då och då nu. Han kom på Mollys dop och kramade om oss och sa att "morfar/gammelmorfar" var med oss i denna stund och att han vakar över sitt första barnbarn... Usch, blir tårögd nu bara jag tänker på det. Det jag vill ha sagt, även om det kanske är svårt är att ta vara på den tiden nu har nu. :)
Luddigt allt blev men du förstår nog vad jag menar? :P

Linda sa...

T.o.m jag som ändock visste att du hade syskon glömmer det ibland. Det är inte så lätt alla gånger att kunna hålla en bra kontakt
( avstånd, tid osv). Men vill man så ordnar sig det mesta :)